Jag har ägnat mig åt kvalitetssamkväm de senaste kvällarna, så därför måste jag nu ta en alldeles ledig lördag utan några som helst aktiviteter som stör. Det där sociala djuret jag en gång var har mer och mer börjat dra sig undan i en fuktig klippskreva för att långsamt möta döden. How's that 30-årskris for you?
I centrum för umgänget har filmkonsten stått. Det började i torsdags kväll när jag gick hem till Björn och bjöds på pasta, skrämde halvt livet ur stackars Em med min blotta närvaro och kollade på en dansk rulle som heter Submarino som var så deppig att den fick Lilja 4-ever att framstå som ett avsnitt av Pingu. Den handlade om missbruk, kriminalitet och död. Tunga grejer, men ibland måste man utsätta sig för sådant också för annars utvecklas man inte som människa.
Det var kul att träffa Björn också och han verkade trivas hyggligt bra med rollen som pappaledig. Han visade en rörande bok med meddelanden från hans elever som han hade fått när han klev av i julas och jag kände att en sån vill jag också ha med anledning av mitt bekräftelsebehov. Det känns dock fel att uppmana eleverna att göra en sådan, så jag får fila på hur jag ska lägga fram det.
Igår hängde jag med Hannes efter jobbet. Vi gick på bio och såg Django Unchained, och den var precis så välgjord och full av blod som man förväntar sig av en Tarantinofilm. Efteråt gick vi längs med Sysslomansgatan och utvärderade filmen på väg till Vdalas pub, och vi kom fram till att den hade vunnit på att vara något kortare.
Eftersom att Hannes är ute i svängen tjugofyra sju kände han exakt alla som vi mötte på vägen till Vdala, alla som stod utanför puben och alla som var på puben. Jag kan inte minnas att jag hade ett så stort kontaktnät i slutfasen av min pluggtid, men det berodde kanske på att jag pluggade så oerhört länge så att alla jag kände hann flytta från stan innan jag var klar. Det plus att jag blev jävligt tråkig där på slutet av pluggtiden och bara satt hemma på min sten och tittade på TV.
Vi hade en fin kväll där på Vdala bland nervösa reccar på pubrundor och människor med fåniga medaljer på sina ännu fånigare utklädnader. Jag bjöds på en öl av en kille som är medlem i supporterklubben som kände igen mig, och - i och med att jag inte är mindre bekräftelsehora än någon annan - det gjorde mig glad och stolt. Tidigare har jag blivit igenkänd som Arsenalman sådär någon gång var tredje år, men nu har det hänt två gånger på en månad. The celebrity spotter becomes the spotted.
Det blev en bra vecka det här. Hoppas att helgen blir lika fin. Och kom ihåg - det bästa med helgen är att den är så kort att det snart är måndag igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar