Bland det skönaste med fredagar är vetskapen om att man får sova tills man vaknar på lördagen. Därför läggs det lite sordin på fredagsstämningen när man vet att man ska upp tidigare än på vardagarna när helgen äntligen kommer. Men det är ju bara att gå upp.
Kl 7.11 igår rullade tåget ut ur Uppsala och knappt sex timmar senare klev jag efter två byten av i Halmstad. Jag hade inte besökt staden sedan 1996, så jag kände inte igen mig alls. Jag hittade dock till hotellet och därefter till Freddie's sportbar där en stor Arsenalsamling redan hade börjat - den var givetvis syftet med besöket i Halmstad.
Jag hade dock inte varit på plats i mer än en timma innan det stod 4-0 till Liverpool, så just då var det inte supermuntert. Jag satt dessutom nästan bredvid Anton Hysén som är en profilerad Liverpoolsupporter, så det gjorde ju inte saken bättre när han lets dansade mellan borden efter varje mål.
Efter matchen blev jag sittande med ett gäng medlemmar i supporterklubben, och det var kul att lära känna dem litegrann. Arsenal är ju ett givet samtalsämne i dessa sammanhang så det är aldrig svårt att börja surra med folk även om man inte känner dem sedan innan. Som vanligt i Arsenal Sweden-sammanhang var folk lättsamma och trevliga och jag älskar att se hur föreningen får folk att hitta varandra. Det är precis därför den existerar.
Jag och Kicken blev kvar längst av alla, innan vi tillsammans med några lokala förmågor gick vidare till Bull's Bar för några drinkar. Först där hörde jag kvällens första Roxette-låt, och det gjorde mig lättad för man kan ju inte lämna Halmstad utan att ha hört en Gesslekomposition. Framåt tvåtiden kvistade vi tillbaka till hotellet för en god natts sömn.
Det var lite småsegt i morse, men efter en medelmåttig frukost och en stärkande promenad förbi Picassoskulpturen vid Nissans strand till tåget piggnade jag till. Av någon mycket oklar anledning hade valt att åka över Lund på hemresan, så det kändes smått onödigt att åka en timme åt fel håll. Det var dock trevligt att återse Lund. Jag hade tre kvart på mig innan tåget till Stockholm gick så det blev en liten promenad i den första glimten av våren. Jag tänkte då att det skulle vara grymt skönt att flytta till Skåne och kanske få vår redan i slutet av februari, men sedan kom jag på att det skulle innebära att jag då skulle vara tvungen att bo i Skåne så den tanken ströp jag innan den var färdigtänkt. Man kan ju inte bo i Skåne. Hur skulle det se ut?
På tåget kollade jag på film och lyssnade på småbarn som grät i kupén. Jag kan framförallt rekommendera Her, den var fin. Monica Z var mest jobbig, men det var kul att se det varma porträttet av Tage Danielsson. Sju timmar senare var jag framme. Då spelade jag in podcast eftersom jag inte kan få nog av att grotta ner mig i brutala Arsenalförluster.
Nu är det en vecka till i gruvan och sen är det sportlov. Skönt, man får ju aldrig vara ledig annars som lärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar