Forgive me Delilah I just couldn't take any more

Så kom man hem, säkert och ljud (eller vafan safe and sound nu heter på svenska). Ännu en resa läggs till handlingarna, och jag antar att det bara är att börja planera inför nästa. Som man gör. Surrade inte Hedemora om att det fanns en lägenhet att låna i Prag?

Det var en högst normal resa på alla sätt och vis, där man i så stor utsträckning som möjligt undviker att utsätta sig för nya saker. Det man gör är att gå på exakt samma affärer och pubar som alltid annars, handla samma typ av saker (Adidas-trainers), träffa samma människor och sjunga samma ramsor.

Nåja, jag ska kanske inte överdriva. Lite nytt blev det allt. Vi (moi, Bäckström, Lander och Kaj) bodde inte i Islington för en gångs skull utan vi hade tagit sikte på Shoreditch och bara en sådan förändring är ju tillräckligt för att man ska få ångest. Som tur var gick det bra, och hotellet var bra. Det enda man kan anmärka på var att bilden på Skysport News var av VM -90-kvalitet.

Vi råkade dessutom ut för en udda situation när vi skulle gå hem från våran lokala pub på söndagskvällen. När vi passerade en klassisk hål-i-väggen-pub hörde vi Tom Jones gamla dänga Delilah eka ut i kvällen. Eftersom att vi älskar engelsk fotboll så vet vi att det är Stokes låt och därför har vi enligt logikens alla lagar lärt oss den, även om vi hatar Stoke mer än skräcken över att ens väska inte dyker upp på bagagebandet på flygplatsen. Med andra ord var det bara att dyka in.

Därinne pågick en 50- eller 60-årsfest (Eller 70? Oklart vilket.) där en dam med tung altröst sjöng och kompades av en klassisk pubtrubadur. Alltså inte en sådan där flåsig svensk på after ski utan en riktigt brittisk. Kaj gick fram och önskade You were always on my mind som de rev av till vår allsång och sedan bjöd han upp födelsedagsbarnet till Walk of life. Kvällen avslutades med en klassisk lock-in där den ena gästen efter den andra gick upp och drog av någon irländsk folksång. En sådan kväll man skriver hem om, så nu gör jag det.

Matcherna var helt okej. Norwichmatchen var tråkig, men blev kul (3-1) och Everton var kul, men blev tråkig (0-0). Finns inte så mycket mer att säga om det. Har sagt tillräckligt om fotboll ändå.

Det mest intressanta som hände i måndags var att åka båt på Themsen. Kan inte minnas att jag har åkt under Tower Bridge förut. Nu har man en sak till gemensamt med David Beckham alltså.

Tisdagskvällen avslutade vi med att beställa upp en pizza på rummet och när vi väntade på den märkte vi att det satt en svensk tjej i baren. Det visade sig att hon jobbade med den mycket berömde house-killen Avicii och sjunger på hans Englandsetta I could be the one. Ni vet mig och kändisar. Jag gillar ju dem. Även de jag inte vet vilka de är. Noonie Bao heter hon i alla fall och släppte en bra skiva i fjol. Jag skulle säga att jag var jäkligt nära att bli ihop med henne, men mitt skämt om Benny Anderssons Orkester förstörde allt. Plus att Kaj började håna mig för det direkt efteråt. Typiskt.

Idag vaknade jag med hemsk måndagsångest, som genast övergick i ljuv eufori eftersom att jag insåg att det var torsdag. Så borde alla måndagar vara.

Jag kan också konstatera att mina elever på nytt har orsakat tredje världskriget när jag har varit borta, men jag tror att jag lämnar detaljerna till fantasin. Jag tänker i alla fall inte vara ledig något mer så länge de här eleverna går kvar på skolan.

Nu funderar jag på om jag ska avsluta med anekdoten om de två hundarna som parade sig på öppen gata på Hackney Road. Min bedömning är dock att läsekretsen inte ser det väldigt, väldigt roliga i det, så jag lämnar även dessa detaljer till fantasin.