Så fick vi ett nytt sådant där ögonblick som man om tio år kommer tänka tillbaka på och känna ett behov av att prata om exakt var man befann sig, vad man gjorde och hur man reagerade. Som vid elfte september-dåden. Som vid Ravellis straffräddning i VM -94. Som vid första gången man såg Mikael Persbrandts peruk i Tre solar.
Påven Benedictus XVI:s avgång skakade givetvis om den här dagen. Jag var redan rätt okoncentrarad i morse då vissa gifter uppenbarligen ännu inte hade gått ur kroppen efter lördagens holmgång, men när det där beskedet kom var det omöjligt att fokusera på något vettigt. Jag fick köra lite "din mamma"-kommentarer mot några nior istället för att jobba. Det var en sådan dag.
Jo, jag var alltså trött. Det var faktiskt inte så konstigt efter den gångna helgen, så tillbringades i barnhemmet. Jag kastade mig ut från jobbet i fredags för att hinna med tåget ner till Linköping (att jag sedan hade kollat fel på tiden och hade tjugo minuter till godo gjorde ingenting eftersom att jag då hade tid för en snabb AW på egen hand på Stationen), och nere på Östgötaslätten mötte mor och far upp för en snabb asiatisk rätt. När den nästan var uppäten (pappa var inte stressad alls när maten dröjde) gick vi vidare till Stora Teatern för att kolla på musikalen Familjen Addams.
Det var tydligen premiär och det kryllade av kändisar som till exempel Ragnar Dalhberg och han som läste nyheterna på Östnytt förut. Kanske inte min allra bästa kändisspotting hittills (de bästa är 1. Pelé, 2. E-Type, 3. Vigilante Carlstroem från The Hives) men den kändes som att kvaliteten på den motsvarade kvaliteten på uppsättningen. Jag gick visserligen inte med rätt lågt ställda förväntningar, och då blir det sällan en riktigt sprudlande upplevelse. Skådisarna gjorde rätt bra ifrån sig och det var läcker scenografi, men texten och låtarna föll inte mig i smaken. Sedan var jag väldigt orolig att de skulle trilla ner i orkesterdiket när det dansade runt på scenen.
I lördags tog jag det till en början lugnt och hängde lite med mamma, innan jag satte mig helt mol allena på en sportbar och kollade på Arsenal. Det gick bra, så jag kunde glad i hågen möta upp ett koppel gamla vänner på en hotellbar (jag dras mer och mer till sådana numera - Lost in translation-komplexet växer). Huvudanledningen till min besök i Linköping var Lottis 30-årsfest så nu blev det lite uppvärmning inför den.
Temat på festen var 80-talet, men eftersom att jag är lite småless på utklädningsfester gick jag inte direkt all in den här gången. Det var inte ens tio procent in om jag ska vara helt ärlig. Jag drog bara på mig kostymen och ett par solglasögon och kom som "yuppie". Tur att det fanns roliga människor på festen som hade tagit temat på större allvar.
Jag hade grymt kul, och det var särskilt kul att tillbringa tid med vännerna som jag umgicks mest aktivt med under pre-Uppsalaåren. Det skönaste var att ingen verkade ha förändrats särskilt mycket sen det begav sig för det var samma gamla goda stämning som alltid. Eller så var det helt enkelt så att det sociala sammanhanget och viss förtäring gjorde att vi alla regredierade en smula. Sak samma. Det var fint.
När festen tog slut var vi inte riktigt klara. Vi gick till det mycket tveksamma stället Hamlet, där man hela tiden har känslan av att det är lite lite farligt att hänga. Man jag börjar gilla sådana ställen också mer och mer. Eller så gillade jag bara att man kunde köpa öl fast klockan var mer än ett.
Kvällen avslutades med en skrattfest i taxin till Lambot där jag och chauffören förenades i ett ljuvligt hat mot FC Barcelona. Forza Real!
Igår var jag således trött. Tågresan hem var mindre angenäm, men räddades av de avslutande avsnitten av säsong två av Homeland. Nu får man tydligen vänta till september innan det kommer en ny säsong. Osportsligt.
Nu bör jag försöka varva ned. Klockan ringer 04.50 i morgon. Känns jävligt bra ska jag be att få tala om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar