Ska vi ta och skaka liv i 2017 en gång för alla? Nu när det vidriga laminat av is som har inkapslat Uppsala i alldeles för många månader börjar skrumpna ihop och flagna iväg i vinden är det hög tid. Dessutom fick jag storartad inspiration efter gårdagens Leonard Cohen-hyllning av First Aid Kit med vänner på Dramaten som jag och Becks var tillräckligt begåvade för att lyckas köpa biljett till. För en gångs skull köpte jag biljetter direkt när de släpptes, istället för det amatörmässiga och orimligt ofta återkommande "äh, det finns nog kvar i morgon - jag går och lägger mig i soffan och stirrar på GIF:ar i min mobil istället".
Det var en föreställning som kändes skräddarsydd för mig, för jag vet inte riktigt vad som ska toppa att se Annika Norlin sjunga Hallelujah understödd av First Aid Kit. Ett äkta hattrick på något sätt. Hade de skohornat in Dennis Bergkamp på något vänster också så att han hade kunnat ta tersen där i Hallelujah-partiet hade jag varit redo att dö med gott samvete nu.
Dessutom var Frida Hyvönen, en annan gammal favorit, med på ett hörn, och rev av Everybody knows på ett väldigt hyvönensk sätt. Det gällde för övrigt för alla arrangemang - artisterna gjorde dem till sina samtidigt som respekten för Cohens texter och toner vibrerade ut ända till rad åtta på parketten.
Det blev en mycket värdig hyllning till en av tidernas bästa poeter och artister. Jag blev genuint sorgsen i höstas när Cohen med kuslig tajming valde att knyckla ihop sitt sista ciggpaket, tömma den sista vinpavan och tysta sin gyllene röst samma vecka som Donald Trump valdes till president. Ett tecken i en många gånger dyster tid, eller som Cohen själv sjunger: "I've seen the future, brother - it is murder".
Men innan vi deppar ihop fullständigt över sakernas tillstånd får vi fråga vår inre framfrustande ryttare från Rohan: "What news from the Mark!?". Och då kan ju vi som en kanske inte lika högrest, och något mindre stolt, Eomer svara på det.
(Kanske inte en övergång som Anders Eldeman hade godkänt, men vi är också rostiga vad gäller den här typen av skrivande och i våra mailkontakter med föräldrar till eleverna, som ändå får räknas som den försvarliga delen av vårt författarskap numera, är det tydligen eftersträvansvärt att hålla nere eventuella referenser till Tolkien till ett minimum, så det är kanske inte så konstigt att vi spårar ur när vi får skriva så här fritt igen.)
I en första tanke så tycker jag inte att det har hänt så mycket nytt, men börjar jag bläddra i kartoteket över vintern -17 så ser jag att det finns lite att uppmärksamma trots allt. Vi kan väl börja med att redan nämnda Becks gick och gifte sig i februari. Det var en hemlighet för många, så när Becks plötsligt bjöd in till fest hade jag redan gjort upp planer för helgen. Emma, som var invigd i ränkerna, skickade dock ett par meddelande med inte alls särskilt subtil underton om att jag nog kanske eventuellt skulle ta och fundera på om det inte var en bra idé att möjligtvis överge de där planerna ("Tror att det är något stort på g. [...] Hon har liksom pratat om det här lite för mycket för att det bara ska vara en vanlig middag."*)
Så istället för att åka till Stockholm och se Arsenal förlora igen gick jag på bröllopsmiddag, och det var ju minst sagt festligt. Jag hann ju inte förbereda något tal, så det ska jag ta i något annat passande sammanhang. Men om jag hade hållit ett tal där och då hade det kretsat runt hur allting hade sett ut om min första förslag på smeknamn på Rebecca där för drygt tio år sedan hade gått igenom granskningen i engelskgänget. Folk tyckte att Elisabeth Herion Sarafidis, som jag kom på när jag såg att en lärare på engelska institutionen hette just Elisabeth Herion Sarafidis, inte hade samma schvung som mitt andra förslag Becks. Såhär i efterhand kan jag ge de andra rätt, men jag vill minnas att jag använde smeknamnet Becks med viss bitterhet under de första fem-tio åren av vår vänskap.
Det hade kanske inte blivit ett superbra tal när jag tänker efter. Men jag tycker trots allt att jag kan passa på att skriva ett formellt grattis till Becks och Erik här. Jag har dock ännu inte riktigt accepterat det nya efternamnet Flodén. Det är ett väldigt bytande av efternamn bland mina vänner generellt tycker jag, och för oss som ibland är inne och känner av stämningen inom det autistiska spektrat är det problematiskt. Det får stå kvar Lindström i mobilen ett tag till.
Jag har också passat på att gå på två musikaler. Först inkasserade jag julklappen från mamma och gick på Fantomen på operan med Peter Jöback. Eller jag gick inte med Peter Jöback utan jag gick med mamma, pappa, Love och farbror Per-Eric. Och Petter Hansson. Även om han var i ett annat sällskap. Och ÖB. Men det var inte på Cirkus där Fantomen spelades utan på Abba-museet där vi åt lunch. Men det spelar ju ingen roll. Sverige har ändå inget försvar att tala om. Men SÄPO-vakter skulle han ha minsann. Orättvist att han får allt skydd. Fantomen var i alla fall en fin uppsättning och Jöbacks pipa var alldeles överjävlig.
Sedan var jag, Hannes, Sara och Jonas på premiären av Book of Mormon. Jag gissar att de flesta rimliga personer redan har sett den i London, men om inte: SE. Det är alla gånger den roligaste uppsättning jag har varit på, och musiken är dessutom riktigt bra. Jag träffade även Robert Gustavsson i foajén. Även om han var i ett annat sällskap.
Jag har också hunnit med en heldag med Siriusmatch och Trainspotting 2 tillsammans med Lander. Det finns få filmer vi har citerat så mycket som den, så det kändes bra att knyta ihop säcken och se uppföljaren tillsammans. Den höll dessutom måttet. Francis Begbie.
Slutligen behöver jag nämna vadet som jag har slagit med Anna. På nyår i Östersund antog jag en utmaning om att lyckas med att springa milen på 50 minuter innan sista april. Vinnaren får en trerätters på Hambergs fiskrestaurang här i Uppsala. Om båda klarar får Kalle bjuda och om ingen klarar får vi bjuda Kalle. Just nu lutar det åt att jag kommer tvingas bjuda, men jag har inte gett upp ännu. Tre pass i veckan fram till april borde räcka. Men då gäller det att göra det varje vecka och inte bara en av veckorna fram till aprils slut.
Vi hörs i samband med nästa kvartalsrapport.
*Ytterligare utdrag ur mina Messenger-konversationer kan begäras ut från Uppsala Arkivcentrum enligt sedvanliga rutiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar