(Jag har till och med varit nära att göra den mest gubbiga saken någonsin i mitt liv - förutom att jag har börjat köpa 400 kronorswhisky - då jag idag bara var några djupa andetag från att gå och slänga en elevs väska i brännbartkärlet i soprummet. Bakgrunden är att han alltid nonchalant lämnar den överallt på fel ställen och jag som svar har börjat gömma den för honom, ibland i dagar. Min mycket mogna och pedagogiskt föredömliga strategi har dock inte gett det genomslag jag har önskat då väskjäveln fortsatt ligger och skräpar överallt efter skoldagens slut. När inte det har fungerat tillfredsställande har jag börjat hota med att slänga den i soptunnan. Idag låg den och skräpade i en korridor igen, och jag kände hur jag, i någon form av Hulkenmetamorfos, långsamt förvandlades till en man som heter Ove. Lyckligtvis behärskade jag mig och gick och gömde den i materialförrådet istället.)
(Nämnde jag förresten att jag har känt mig en aning stressad den här veckan? Inte?)
Det är alltså sådana tider nu. Det är ett bra begrepp att använda alltid. Vid tröttheten i november. Vid vabb- och sjukhelvetet i februari (mest helvete för mig som inte har ovanan att vara sjuk eller vabba som får dubbelt så mycket att göra). Vid betygsättning. Veckan före ett lov. Eller vid, som nu, nationella prov-säsongen.
Proven omgärdas av en hel del meck för det ska ordnas med en massa praktiska detaljer inför provet, och så är det en anspänning för mig som har undervisat eleverna i nästan tre år för det är ju något av ett kvitto på hur effektiv undervisningen har varit. Det samtidigt som allt annat jag gör vanligtvis också ska skötas. Så idag var jag på jobbet klockan 7.00. Sedan öste det på i full fart tills jag kom hem klockan 20.30. (Har jag nämnt det här med stress?) Som lite rutten lök på den sönderkokta laxen har dessutom halva min klass bestämt sig för att spåra ur, såhär lagom till halvtid på terminen då det fortfarande är för långt tid kvar för att man ska kunna släppa något och det är för kort tid kvar för att man ska orka hoppas på någon långsiktig förbättring.
Dessutom går ju Arsenal som tåget. Som det där tåget som spårade ur fullständigt i Getå för 98 år sedan när 42 personer dog och eldare Carlsson blev begravd under kolet. Den typen av haverier gör naturligtvis sitt för att skapa mer SJ-stämning - för att ta den har mycket välfunna tågmetaforen hela vägen in i banhallen - i detta pressade liv.
Nåja, nog för att det är skönt att ventilera lite gnäll emellanåt så ska vi inte bara fokusera på det som skaver. Det har varit många trevliga helger på sistone, med olika karaktär. För två veckor sedan var jag på 30-årskalas hos min kollega Annica och det var lite utanför bekvämlighetszonen då jag inte kände så många där. Dessutom fick jag hänga med kultureliten i form av en före detta ständig sekreterare i en av Sveriges mest kända akademier - och då pratar jag inte om Sirius fotbollsakademi eller om Horace. Jag som är väldigt imponerad av kändisar var mycket nöjd. Samtidigt kan jag konstatera att jag har fått en ny bild av nobelpriset efter den skivan.
Förra veckan hade vi en trevlig AW på fredagen innan det blev Stockholm i lördags och jobb med supporterklubben innan vi gick på lokal. Lander, som tidigare har myntat begreppet tvångsarkebusering (till skillnad från frivillig sådan), kom på en ny bevingad sammansättning när han som första person i världshistorien, rimligtvis, nämnde ordet bukmåg. Det känns som att det i någon mån går att härleda det till det något svensexesunkiga begreppet buksvåger, men vi kom inte riktigt överens om dess slutgiltiga definition. När jag lyfte det med Hannes igår föreslog han att det kan vara ett begrepp för två snubbar som är ihop med samma tjej utan att de känner till varandra. Eller med varandras goda minne. Diskutera gärna detta i smågrupper i samband med valfritt socialt sammanhang till helgen. Jag lovar att det blir succé.
Den kommande helgen tänker jag ska bli rätt städad. Det är visserligen bara en vecka till påsklovet, men efter den här veckans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar