Jag fick ett intressant telefonsamtal för någon timme sedan. Ett sådant som potentiellt kan leda till något alldeles extra. Mer än så tänker jag inte skriva om det.
Är det inte irriterande när folk skriver sådär kryptiskt på till exempel Facebook?
Jag vet inte hur många gånger jag i flödet har läst statusrader av typen "Hur kan livet vara så orättvist?" eller "Jag orkar inte mer" eller något annat som kan tolkas vara precis vad som helst. Det är nästan alltid, om man läser mellan raderna, något negativt som har hänt och då blir man ju fundersam över vad som kan tänkas vara fatt. Men det blir inget mer, för de skriver så att säga bara A, och så får man sitta där och undra i några irriterade sekunder innan man upptäcker något annat kul på Internet och går vidare i livet.
Jag tycker dock att vi ska enas om att vi ska försöka undvika att skriva så i fortsättningen. Antingen skriver vi ut precis det vi menar när det har hänt något jobbigt och håvar rätteligen in den sympati vi förtjänar, eller så skriver vi inget alls. Inga otydliga gnällfragment. Deal? Deal.
Detta gäller givetvis inte bloggar. Där får man vara precis så kryptisk som man vill. Lika bra att vara tydlig med det, så att ingen anklagar mig för att slänga glashus i returglaset framöver.
Efter den lilla insatsen som spanare i P1 återgår vi nu till ordinarie sändningar.
Jag har varit trött på jobbet, men det har sin rimliga förklaring. Dels pågår muntliga delen av nationella provet i svenska och dels har jag en student på praktik hos mig. När man jobbar med att lyssna på talprovet måste man vara väldigt koncentrerad i nästan en timme så att man verkligen lyssnar på vad eleverna säger samt hur de säger det. Normalt sätt brukar jag ju undvika att lyssna på eleverna alltför mycket, eftersom att de snackar så jävla mycket och det mesta är fullkomlig smörja, men nu känner jag att min yrkesstolthet kräver att de ska få rättvisa betyg. Jag är alltså ovan att vara så pass fokuserad på jobbet.
Det där lät ju, taget ur sitt sammanhang, väldigt märkligt. Jag brukar faktiskt vara fokuserad på jobbet normalt sätt, men kanske inte såhär nu-ska-jag-klippa-av-den-röda-(eller-är-det-den-blåa?)-sladden-för-att-desarmera-bomben-fokuserad. Då blir man ju trött efter tag.
Sedan har jag min student också. Han verkar vara vettig och så, men det innebär ju ett ansvar till som det tar några dagar att vänja sig vid. Det är kul att ha "kandidater" (om de är normala, och inte som de Ola brukar få), framför allt för att man slipper planera lektioner plus att man får en extra slant. Och en extra slant har man väl aldrig tackat nej till?
Nu ska jag återgå till att fundera på det där spännande telefonsamtalet som potentiellt kan leda till något alldeles extra. Har man sagt A måste man inte nödvändigtvis säga B. Det står inget i lagen om det, såvitt jag känner till.
tisdag 29 januari 2013
måndag 28 januari 2013
At the end of the day you're another day older
Jag blev stolt idag när mina elever ägnade tio minuter av morgonsamlingen åt att diskutera Illuminatis eventuella inflytande på världssamfundet. De kom fram till att mycket talar för att den konspirationsteorin snarare är en teori än konspiration. Nu känner jag till sist att jag har lyckats med den här gruppen, och med gott samvete kan släppa ut dem till gymnasiet.
Hoppas att inte skolinspektionen läser detta. Då får jag nog inte min lärarlegitimation.
Helgen var ganska städad. Lördagen blev precis som händelselös som jag hade önskat, med en liten Arsenalseger och lite bättre soffhäng framför till exempel Searching for Sugarman som jag hittade långt därinne i min tv:s gömmor. Telia vet hur man gör det här med att leverera tv, den saken är klar, med alla deras små överraskningar som man kan hitta under "Meny". Huruvida filmen var bra eller inte tänker jag inte uttala mig för här är jag så sen på bollen att matchen är slut, arenan är tömd och vaktmästaren har låst grinden till ståplatsläktaren.
Igår jobbade jag in ytterligare en fin filmupplevelse. I fredags på jobbet berättade Marie att hon och hennes kompis skulle gå och se Les Miserables, och då passade jag på att bjuda in mig själv. Sådär som man gör när man helt saknar taktkänsla. Som tur är sa hon att jag fick följa med, så jag slapp vara den socialt obekväma pingvinen för en gångs skull.
Den filmen var storslagen så det räckte och blev över. Episk rent av. Jag gillade den väldigt mycket, och jag skulle nog gå så långt som att säga att det var bästa filmupplevelsen sedanThe Hangover Part II The King's Speech. Men så är jag också en sucker för musikaler och den här har särskilt bra låtar.
Efter filmen gick vi till O'Connors för ett par söndagspints och talade ut om filmen, livet och framför allt jobbet. Ett mycket bra sätt att avsluta en vecka på.
Nu ska jag ägna resten av den här kvällen åt att skriva en tolvsidig essä om hur drottning Beatrix abdikation kommer att påverka mig i vardagen.
Hoppas att inte skolinspektionen läser detta. Då får jag nog inte min lärarlegitimation.
Helgen var ganska städad. Lördagen blev precis som händelselös som jag hade önskat, med en liten Arsenalseger och lite bättre soffhäng framför till exempel Searching for Sugarman som jag hittade långt därinne i min tv:s gömmor. Telia vet hur man gör det här med att leverera tv, den saken är klar, med alla deras små överraskningar som man kan hitta under "Meny". Huruvida filmen var bra eller inte tänker jag inte uttala mig för här är jag så sen på bollen att matchen är slut, arenan är tömd och vaktmästaren har låst grinden till ståplatsläktaren.
Igår jobbade jag in ytterligare en fin filmupplevelse. I fredags på jobbet berättade Marie att hon och hennes kompis skulle gå och se Les Miserables, och då passade jag på att bjuda in mig själv. Sådär som man gör när man helt saknar taktkänsla. Som tur är sa hon att jag fick följa med, så jag slapp vara den socialt obekväma pingvinen för en gångs skull.
Den filmen var storslagen så det räckte och blev över. Episk rent av. Jag gillade den väldigt mycket, och jag skulle nog gå så långt som att säga att det var bästa filmupplevelsen sedan
Efter filmen gick vi till O'Connors för ett par söndagspints och talade ut om filmen, livet och framför allt jobbet. Ett mycket bra sätt att avsluta en vecka på.
Nu ska jag ägna resten av den här kvällen åt att skriva en tolvsidig essä om hur drottning Beatrix abdikation kommer att påverka mig i vardagen.
lördag 26 januari 2013
When you're a famous boy
Jag har ägnat mig åt kvalitetssamkväm de senaste kvällarna, så därför måste jag nu ta en alldeles ledig lördag utan några som helst aktiviteter som stör. Det där sociala djuret jag en gång var har mer och mer börjat dra sig undan i en fuktig klippskreva för att långsamt möta döden. How's that 30-årskris for you?
I centrum för umgänget har filmkonsten stått. Det började i torsdags kväll när jag gick hem till Björn och bjöds på pasta, skrämde halvt livet ur stackars Em med min blotta närvaro och kollade på en dansk rulle som heter Submarino som var så deppig att den fick Lilja 4-ever att framstå som ett avsnitt av Pingu. Den handlade om missbruk, kriminalitet och död. Tunga grejer, men ibland måste man utsätta sig för sådant också för annars utvecklas man inte som människa.
Det var kul att träffa Björn också och han verkade trivas hyggligt bra med rollen som pappaledig. Han visade en rörande bok med meddelanden från hans elever som han hade fått när han klev av i julas och jag kände att en sån vill jag också ha med anledning av mitt bekräftelsebehov. Det känns dock fel att uppmana eleverna att göra en sådan, så jag får fila på hur jag ska lägga fram det.
Igår hängde jag med Hannes efter jobbet. Vi gick på bio och såg Django Unchained, och den var precis så välgjord och full av blod som man förväntar sig av en Tarantinofilm. Efteråt gick vi längs med Sysslomansgatan och utvärderade filmen på väg till Vdalas pub, och vi kom fram till att den hade vunnit på att vara något kortare.
Eftersom att Hannes är ute i svängen tjugofyra sju kände han exakt alla som vi mötte på vägen till Vdala, alla som stod utanför puben och alla som var på puben. Jag kan inte minnas att jag hade ett så stort kontaktnät i slutfasen av min pluggtid, men det berodde kanske på att jag pluggade så oerhört länge så att alla jag kände hann flytta från stan innan jag var klar. Det plus att jag blev jävligt tråkig där på slutet av pluggtiden och bara satt hemma på min sten och tittade på TV.
Vi hade en fin kväll där på Vdala bland nervösa reccar på pubrundor och människor med fåniga medaljer på sina ännu fånigare utklädnader. Jag bjöds på en öl av en kille som är medlem i supporterklubben som kände igen mig, och - i och med att jag inte är mindre bekräftelsehora än någon annan - det gjorde mig glad och stolt. Tidigare har jag blivit igenkänd som Arsenalman sådär någon gång var tredje år, men nu har det hänt två gånger på en månad. The celebrity spotter becomes the spotted.
Det blev en bra vecka det här. Hoppas att helgen blir lika fin. Och kom ihåg - det bästa med helgen är att den är så kort att det snart är måndag igen.
I centrum för umgänget har filmkonsten stått. Det började i torsdags kväll när jag gick hem till Björn och bjöds på pasta, skrämde halvt livet ur stackars Em med min blotta närvaro och kollade på en dansk rulle som heter Submarino som var så deppig att den fick Lilja 4-ever att framstå som ett avsnitt av Pingu. Den handlade om missbruk, kriminalitet och död. Tunga grejer, men ibland måste man utsätta sig för sådant också för annars utvecklas man inte som människa.
Det var kul att träffa Björn också och han verkade trivas hyggligt bra med rollen som pappaledig. Han visade en rörande bok med meddelanden från hans elever som han hade fått när han klev av i julas och jag kände att en sån vill jag också ha med anledning av mitt bekräftelsebehov. Det känns dock fel att uppmana eleverna att göra en sådan, så jag får fila på hur jag ska lägga fram det.
Igår hängde jag med Hannes efter jobbet. Vi gick på bio och såg Django Unchained, och den var precis så välgjord och full av blod som man förväntar sig av en Tarantinofilm. Efteråt gick vi längs med Sysslomansgatan och utvärderade filmen på väg till Vdalas pub, och vi kom fram till att den hade vunnit på att vara något kortare.
Eftersom att Hannes är ute i svängen tjugofyra sju kände han exakt alla som vi mötte på vägen till Vdala, alla som stod utanför puben och alla som var på puben. Jag kan inte minnas att jag hade ett så stort kontaktnät i slutfasen av min pluggtid, men det berodde kanske på att jag pluggade så oerhört länge så att alla jag kände hann flytta från stan innan jag var klar. Det plus att jag blev jävligt tråkig där på slutet av pluggtiden och bara satt hemma på min sten och tittade på TV.
Vi hade en fin kväll där på Vdala bland nervösa reccar på pubrundor och människor med fåniga medaljer på sina ännu fånigare utklädnader. Jag bjöds på en öl av en kille som är medlem i supporterklubben som kände igen mig, och - i och med att jag inte är mindre bekräftelsehora än någon annan - det gjorde mig glad och stolt. Tidigare har jag blivit igenkänd som Arsenalman sådär någon gång var tredje år, men nu har det hänt två gånger på en månad. The celebrity spotter becomes the spotted.
Det blev en bra vecka det här. Hoppas att helgen blir lika fin. Och kom ihåg - det bästa med helgen är att den är så kort att det snart är måndag igen.
onsdag 23 januari 2013
Jag är en av dem som slavar på kung Keops pyramid
När man får en vink från en kollega att några elever "har haft lite kul" i ett klassrum är det genast dags att börja ana oråd. I bästa fall är det några som har fått tag på en whiteboard-penna och ritat olika typer av mer eller mindre uttrycksfulla könsorgan på tavlan och/eller väggarna. I sämsta fall har någon vänt upp och ner på hela klassrummet, satt häftstift med nålen uppåt på stolarna och sprutat ut alkogel över hela installationen.
Igår fick jag ta del av någon form av mellanting. En kollega kom mycket riktigt och letade efter ett par elever och sa att de hade "haft lite kul" i ett klassrum. Vi hittade dem snabbt och jag följde med bort till salen för att inspektera. Där hade ungdomarna effektivt lyft undan alla bänkar och byggt en två meter hög pyramid av cirka 30 stolar. I ett första läge tror jag att vem som helst skulle bli imponerad och genast utbrista i en stående ovation när man möter en sådan syn, men det är då ens professionalism som lärare måste komma fram.
Och som den kom fram. Jag använde hela min palett från "Hur gamla är ni egentligen?" via "Det känns inte bra att jag ger er en massa chanser och så är det detta jag får tillbaka" till "Berätta hur ni tänker". Samtidigt gjorde jag en så övertygande tolkning av jag-är-inte-arg-jag-är-besviken-rutinen att Guldbaggejuryn bör överväga att ta tillbaka Johannes Brosts Guldbagge för bästa manliga huvudroll och genast buda den till mig. Jag avslutade min insats med "Om fem minuter ska rummet se ut som vanligt igen" och marscherade ut ur rummet.
Här kan vi fundera på om det där är bästa sättet att hantera situationen på, men ibland får man gå på vad högstadielärarintuitionen säger. Man ska inte underskatta magkänslan.
För att avrunda rapporteringen från pyramidgate vill jag också ge grabbarna en eloge för hur kreativa de visade att de är. De har sannolikt prickat in några betygskrav i både matte och fysik och med all säkerhet även teknik med denna insats. Jag skulle dock bli lyckligare om de lade sin kreativitet på det riktiga skolarbetet istället, även om det är mycket tråkigare att berätta om.
Annars har jag introducerat begreppet "Grått nytt hår" för mina elever (under rubriken "Axels visdomsord" som är ett återkommande inslag på mina samlingar) och jag slogs då på nytt av hur dåliga de är på ironi och självdistans i den där åldern. Det är ju inte det "fyndiga" - om ni ursäktar uttrycket - i idiomet som är det roliga, det förstår ju vem som helst, utan det är ju det bottenlöst fåniga som är det underhållande. Men försök förklara det för 20 skränande 15-åringar som med all önskvärd tydlighet visar att min humornivå är den lägsta sedan mätningarna inleddes år 1755. Då gäller det att vara stark i sin tro på att lärarhumor är världens bästa humor.
Bortsett från jobbet har jag inte gjort något värt att skriva upp. Två latkvällar med enklare hushållssysslor och TV kan vara rätt skönt så här under årets fattigaste vecka.
måndag 21 januari 2013
Sådan är kapitalismen
Den 21 januari 2013 var en sådan dag när man sitter på morgonbussen, placerad någonstans över den 90: e percentilen när det gäller vem som är tröttast på bussen på grund av att man råkade kolla på ett avsnitt Homeland för mycket kvällen/natten före, och kommer på att man ska jobba till klockan åtta på kvällen. Vad säger man? Uppförsbacke. Typ som den från Jönköping till Brahe Hus ungefär.
Det positiva med situationen är dock att man i det läget har nått den absoluta botten. Det kan inte bli sämre. Och det är ju precis det man gör i det läget. Sitter och letar efter ljusglimtar. Som en riktigt jävla dåre.
Men så kommer man fram till jobbet. Det är småmotigt första timmen när man ska mecka klart allt praktiskt som måste fixas på en måndagsmorgon, men sen börjar eleverna droppa in och då börjar det småtjuriga morgonhumöret lätta likt en flock vildvittror som skränande försvinner bort över skogen.
Sen blir det lunch, och efter den mår man som vanligt igen.
Jag vet inte riktigt varför jag började skriva i historiskt presens här, det var inte alls min avsikt. Jag hoppas att ni har överseende med det. Det har varit en lång dag.
Anledningen till den utdragna dagen var att vi hade ett nytt informationsmöte för blivande sjuor som eventuellt vill gå hos oss. Eller framtida intäkter som vi brukar säga. Wallenberg ska ju ha sitt så att säga. Undrar vad mitt 19-åriga jag som satt och sjöng progglåtar om kapitalismens ondska på Roskilde hade sagt om han såg mig idag där jag stod och läste från min iPad om de enorma fördelarna med detta privata alternativ.
Jag väljer att inte tänka på det. Oskar har redan hånat mig tillräckligt för att jag är "Wallenbergs lakej".
I vilket fall som helst är det ganska spännande att hälsa på de blivande sjuorna. De är verkligen jättesmå, typ hälften av vissa killar i nian. Det känns smått overkligt att jag, förutsatt att vi får in tillräckligt med elever som vill börja hos oss, snart ska börja om med en ny grupp. Samtidigt är det rätt bra, för nu vet jag ju hur jag inte ska göra i många situationer. Utveckling.
Nu ska jag försöka varva ned tillräckligt mycket för att kunna somna innan det börjar bli ljust ute. Jag har förstått att det är ganska värdelöst att titta på spännande tv-serier för då är risken stor att man tar väldigt, väldigt genomtänkta beslut som att dra igång ännu ett timslångt avsnitt klockan 00.50 när man vet att klockan kommer ringa fem timmar senare. Ska vi ta en snabb handuppräckning för att se hur ni tror att det kommer att gå? Vilka tror att jag kommer gå och lägga mig direkt och somna inom två minuter? Tack. Vilka tror att jag kommer kolla på minst två avsnitt Homeland och ett avsnitt Q.I.? Tack.
Om jag räknar rätt har 115 procent av er röstat på alternativ nummer två. Ni känner mig allför väl.
Det positiva med situationen är dock att man i det läget har nått den absoluta botten. Det kan inte bli sämre. Och det är ju precis det man gör i det läget. Sitter och letar efter ljusglimtar. Som en riktigt jävla dåre.
Men så kommer man fram till jobbet. Det är småmotigt första timmen när man ska mecka klart allt praktiskt som måste fixas på en måndagsmorgon, men sen börjar eleverna droppa in och då börjar det småtjuriga morgonhumöret lätta likt en flock vildvittror som skränande försvinner bort över skogen.
Sen blir det lunch, och efter den mår man som vanligt igen.
Jag vet inte riktigt varför jag började skriva i historiskt presens här, det var inte alls min avsikt. Jag hoppas att ni har överseende med det. Det har varit en lång dag.
Anledningen till den utdragna dagen var att vi hade ett nytt informationsmöte för blivande sjuor som eventuellt vill gå hos oss. Eller framtida intäkter som vi brukar säga. Wallenberg ska ju ha sitt så att säga. Undrar vad mitt 19-åriga jag som satt och sjöng progglåtar om kapitalismens ondska på Roskilde hade sagt om han såg mig idag där jag stod och läste från min iPad om de enorma fördelarna med detta privata alternativ.
Jag väljer att inte tänka på det. Oskar har redan hånat mig tillräckligt för att jag är "Wallenbergs lakej".
I vilket fall som helst är det ganska spännande att hälsa på de blivande sjuorna. De är verkligen jättesmå, typ hälften av vissa killar i nian. Det känns smått overkligt att jag, förutsatt att vi får in tillräckligt med elever som vill börja hos oss, snart ska börja om med en ny grupp. Samtidigt är det rätt bra, för nu vet jag ju hur jag inte ska göra i många situationer. Utveckling.
Nu ska jag försöka varva ned tillräckligt mycket för att kunna somna innan det börjar bli ljust ute. Jag har förstått att det är ganska värdelöst att titta på spännande tv-serier för då är risken stor att man tar väldigt, väldigt genomtänkta beslut som att dra igång ännu ett timslångt avsnitt klockan 00.50 när man vet att klockan kommer ringa fem timmar senare. Ska vi ta en snabb handuppräckning för att se hur ni tror att det kommer att gå? Vilka tror att jag kommer gå och lägga mig direkt och somna inom två minuter? Tack. Vilka tror att jag kommer kolla på minst två avsnitt Homeland och ett avsnitt Q.I.? Tack.
Om jag räknar rätt har 115 procent av er röstat på alternativ nummer två. Ni känner mig allför väl.
söndag 20 januari 2013
World wide web, här lever jag lycklig här finns ingen stress
Ni vet känslan när man ska ta av sig tröjan och råkar stå precis under en lågt hängande lampskärm och man tar av sig tröjan med sådan frenesi att man i samma veva slår till lampskärmen så att den åker i golvet? Den har jag nu. I det läget känns det lika bra att tacka den innevarande veckan för lång och trogen tjänst med ett värdigt och barmhärtigt nackskott.
Helg brukar för många bestå av vila, rekreation och allmänt relationsbyggande med familj, vänner och bekanta. Så har min helg också varit, bortsett från att jag inte har vilat och rekreaerat så mycket. Jag har istället ägnat mig åt att jobba med den nya versionen av Arsenal.se som supporterklubben ska släppa om några veckor. Hela dagen igår satt jag, Lander, Andreas, Larra och Kicken i Stockholm och började lassa över material från den nuvarande sajten till den nya. Ett tidsödande jobb, men det ska bli ett lyft med en ny hemsida.
Det var dock inte bara jobb, utan det tramsades också en del, och oftast var det Kicken som var mest trasigast eller i tramsets epicentrum. Det måste vara något i vattnet i Örebro.
När orken började tryta gick vi till en fransk restaurang vid Skanstull. Lander gnällde lite över att vi skulle gå till exakt samma ställe som vi gick till förra gången vi hade möte i Stockholm, men när vi påminde honom om att han har gått till samma tapasrestaurang på Upper Street i London varje resa under de senaste fyra åren kände han att i detta glashus kunde han lägga undan stenarna och accepterade glatt valet av restaurang.
Kaj och Hardy anslöt på restaurangen och där blev det några finare köttbitar innan vi rundade av kvällen med några pints på en lokal pub.
Idag har det mest varit lugnt. Vi inledde dagen långsamt och såg förundrat på hur Kicken långsamt och metodiskt tömde i princip hela frukostbuffén. Jag tror han hade fyra tallrikar i en trave vid sin plats när han var klar. Om jag hade ätit sådär mycket skulle jag inte behövt äta något mer den här månaden, den saken är klar.
Vid lunch tog vi en promenad längs en snöig Götgata och infann oss på O'Learys Gamla Stan i god tid före matchen. Den kommer jag inte skriva något mer om än detta: Fuck you fotboll.
Det känns alltid bra att komma hem efter en konstruktiv helg. Samtidigt känns det mindre bra att det är måndag i morgon. Typiskt.
Helg brukar för många bestå av vila, rekreation och allmänt relationsbyggande med familj, vänner och bekanta. Så har min helg också varit, bortsett från att jag inte har vilat och rekreaerat så mycket. Jag har istället ägnat mig åt att jobba med den nya versionen av Arsenal.se som supporterklubben ska släppa om några veckor. Hela dagen igår satt jag, Lander, Andreas, Larra och Kicken i Stockholm och började lassa över material från den nuvarande sajten till den nya. Ett tidsödande jobb, men det ska bli ett lyft med en ny hemsida.
Det var dock inte bara jobb, utan det tramsades också en del, och oftast var det Kicken som var mest trasigast eller i tramsets epicentrum. Det måste vara något i vattnet i Örebro.
När orken började tryta gick vi till en fransk restaurang vid Skanstull. Lander gnällde lite över att vi skulle gå till exakt samma ställe som vi gick till förra gången vi hade möte i Stockholm, men när vi påminde honom om att han har gått till samma tapasrestaurang på Upper Street i London varje resa under de senaste fyra åren kände han att i detta glashus kunde han lägga undan stenarna och accepterade glatt valet av restaurang.
Kaj och Hardy anslöt på restaurangen och där blev det några finare köttbitar innan vi rundade av kvällen med några pints på en lokal pub.
Idag har det mest varit lugnt. Vi inledde dagen långsamt och såg förundrat på hur Kicken långsamt och metodiskt tömde i princip hela frukostbuffén. Jag tror han hade fyra tallrikar i en trave vid sin plats när han var klar. Om jag hade ätit sådär mycket skulle jag inte behövt äta något mer den här månaden, den saken är klar.
Vid lunch tog vi en promenad längs en snöig Götgata och infann oss på O'Learys Gamla Stan i god tid före matchen. Den kommer jag inte skriva något mer om än detta: Fuck you fotboll.
Det känns alltid bra att komma hem efter en konstruktiv helg. Samtidigt känns det mindre bra att det är måndag i morgon. Typiskt.
lördag 19 januari 2013
You can find me in the pub
Du vet hur det kan vara. Ibland känner man för att släppa ut håret och bara roa sig lite. Trots att det är torsdag. Därför gick jag och Esh till den lokala puben i torsdags. Orvars alltså. Det var den 3000:e gången vi var där tillsammans, så det var lite speciellt.
Större delen av kvällen var allt som vanligt. Lite ljug, en Robboburgare, billig öl (dock 20 procent dyrare än när det begav sig - numera koster den hela 23:-) och bra häng. Det var till och med ett par bekanta ansikten där. Än är man inte helt passé alltså.
Efter några timmar dök ännu ett välbekant ansikte upp - hon i 60-årsåldern som alltid är på Orvars. Bibliotekarien.
Hon har så länge jag kan minnas varit en inventarie på puben och vi har alltid uppmärksammat henne, säkert med illa dold hånfullhet många gånger. Så som man beter sig när man är omogen och ser någon som inte är exakt enligt normen. Den här gången var på väg att utmynna i den vanliga gången, men det slumpade sig så att hon plötsligt satt vid vårat bord och började ta del i konversationen.
Till min förvåning blev det ett intressant snack om Transibiriska järnvägen, det ungerska extrempartiet Jobbik och sydtyska ölfestivaler. Vi fick också reda på att hon heter Kerstin och är uppvuxen i Sundsvall. Inte särskilt oväntat om jag ska vara helt ärlig, för man vet ju hur folk från Sundsvall är...
Det blev en bra kväll, men en oväntat utveckling. Dels då ovanstående scener utspelades men också då vi rundade av kvällen tillräckligt tidigt för att man inte skulle må som en svärdslukare som oväntat har fått hicka morgonen efter.
Det har varit fortsatt god stämning på jobbet de här dagarna, och det är kul att vara där. Så ostressad som jag är just nu har jag nog aldrig varit på jobbet, förutom den där dagen på Arlanda när SAS strejkade och jag satt och surfade i nio timmar. Jag bara njuter av denna situation, för jag vågar säga med ganska stor säkerhet att jag inte kommer att känna så alltför många veckor.
Fredagskvällen har ägnats åt att vara så tråkig som möjligt. Först en klassisk fredagslur i soffan och därefter TV, omväxlande på riktiga tv:n och datan. I morgon ska jag till Stockholm. Spännande!
Större delen av kvällen var allt som vanligt. Lite ljug, en Robboburgare, billig öl (dock 20 procent dyrare än när det begav sig - numera koster den hela 23:-) och bra häng. Det var till och med ett par bekanta ansikten där. Än är man inte helt passé alltså.
Efter några timmar dök ännu ett välbekant ansikte upp - hon i 60-årsåldern som alltid är på Orvars. Bibliotekarien.
Hon har så länge jag kan minnas varit en inventarie på puben och vi har alltid uppmärksammat henne, säkert med illa dold hånfullhet många gånger. Så som man beter sig när man är omogen och ser någon som inte är exakt enligt normen. Den här gången var på väg att utmynna i den vanliga gången, men det slumpade sig så att hon plötsligt satt vid vårat bord och började ta del i konversationen.
Till min förvåning blev det ett intressant snack om Transibiriska järnvägen, det ungerska extrempartiet Jobbik och sydtyska ölfestivaler. Vi fick också reda på att hon heter Kerstin och är uppvuxen i Sundsvall. Inte särskilt oväntat om jag ska vara helt ärlig, för man vet ju hur folk från Sundsvall är...
Det blev en bra kväll, men en oväntat utveckling. Dels då ovanstående scener utspelades men också då vi rundade av kvällen tillräckligt tidigt för att man inte skulle må som en svärdslukare som oväntat har fått hicka morgonen efter.
Det har varit fortsatt god stämning på jobbet de här dagarna, och det är kul att vara där. Så ostressad som jag är just nu har jag nog aldrig varit på jobbet, förutom den där dagen på Arlanda när SAS strejkade och jag satt och surfade i nio timmar. Jag bara njuter av denna situation, för jag vågar säga med ganska stor säkerhet att jag inte kommer att känna så alltför många veckor.
Fredagskvällen har ägnats åt att vara så tråkig som möjligt. Först en klassisk fredagslur i soffan och därefter TV, omväxlande på riktiga tv:n och datan. I morgon ska jag till Stockholm. Spännande!
tisdag 15 januari 2013
Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras?
Mer snö alltså. Nysnö. Jag förstår faktiskt inte alls hur de har tänkt nu. Det var ju inte som att den gamla hade tagit slut.
Men skitsamma. Om en månad är jag säker på att det börjar bli vår, så då spelar allt det här ingen som helst roll.
Det var en bra dag på jobbet. Bra och ihärdig (Det känns som att jag har använt adjektivet "intensiv" när jag beskriver mina dagar alldeles för många gånger, så jag behöver förnya mig lite. Ihärdig känns dock med facit i hand som en mindre träffande beskrivning, men nu har jag redan skrivit det och jag orkar inte rota fram min Tippexburk.). Nu är undervisningen igång och därmed inträder det vi på allvar kan kalla vardag. Det innebär också en välbekant form av total urtrötthet där vid tretiden när eleverna har gått hem. Men det är så det ska vara.
Dagen har varit bra av fler anledningar. Först fick jag en utmanade fråga om vad skillnaden mellan rimlig och trovärdig är, och även om mitt svar på den frågan var rimligt så vet jag inte hur trovärdigt det var. Sedan sågade en elev mitt numera ganska välutvecklade skägg varpå jag sågade hans nya frisyr, allt i en rå men hjärtlig ton på det där fina sättet som bara existerar när bägge parterna har full respekt för varandra och har en relation där det är okej med grova attacker på varandras utseenden. Till sist fick vi se på film efter lunch.
Eller fick och fick. Det är ju jag som är lärare så jag bestämmer. Om jag säger att det ska bli film - då blir det film. Eleverna blev dock mycket besvikna när de fick en stencil med frågor till filmen (jävligt intelligenta och relevanta frågor faktiskt, så de borde känna sig privilegierade över att de får sådan förstklassig undervisning) och gnällde "Kan vi inte bara få softa och kolla på filmen någon gång? Varför måste vi alltid diskutera och analysera?".
Om du gissar att de fick ett mycket pedagogiskt hånskratt i ansiktet som svar på dessa frågor gissar du alldeles rätt.
Vilken film var det då som bjöds? Självklart var det American History X. Man har inte gått i högstadiet om man inte har fått se den i nian, så jag fullgjorde bara min läroplansmässiga plikt.
Därefter fikade jag lite, lyssnade på en hörselpedagog, låtsades jobba i en halvtimme och sen gick jag och skällde ut busshållplatsen för att bussen vägrade dyka upp på mer än en kvart för andra dagen i rad. Det ska inte vara tekniskt möjligt att det blir en kvart mellan bussarna när de enligt tidtabellen går var tionde minut. Jag ska klaga hos HD, om det så är det sista jag gör. Gör något Lambertz!
Hemma har jag i tur och ordning tvättat, motionerat, handlat och lagat mat. En vanlig jävla tisdag, utan några som helst avvikelser eller större besvikelser. Dessa dagar, som är matjorden där livets tomatplanta växer, behövs också för att göra tillvaron värd att leva. Utan dem skulle fredagarna aldrig läska oss med samma rus.
Nu tror jag att det är bäst att sluta. Björn Ranelid skulle vända sig i sin grav om han såg mina pekorala försök till metaforer.
Men skitsamma. Om en månad är jag säker på att det börjar bli vår, så då spelar allt det här ingen som helst roll.
Det var en bra dag på jobbet. Bra och ihärdig (Det känns som att jag har använt adjektivet "intensiv" när jag beskriver mina dagar alldeles för många gånger, så jag behöver förnya mig lite. Ihärdig känns dock med facit i hand som en mindre träffande beskrivning, men nu har jag redan skrivit det och jag orkar inte rota fram min Tippexburk.). Nu är undervisningen igång och därmed inträder det vi på allvar kan kalla vardag. Det innebär också en välbekant form av total urtrötthet där vid tretiden när eleverna har gått hem. Men det är så det ska vara.
Dagen har varit bra av fler anledningar. Först fick jag en utmanade fråga om vad skillnaden mellan rimlig och trovärdig är, och även om mitt svar på den frågan var rimligt så vet jag inte hur trovärdigt det var. Sedan sågade en elev mitt numera ganska välutvecklade skägg varpå jag sågade hans nya frisyr, allt i en rå men hjärtlig ton på det där fina sättet som bara existerar när bägge parterna har full respekt för varandra och har en relation där det är okej med grova attacker på varandras utseenden. Till sist fick vi se på film efter lunch.
Eller fick och fick. Det är ju jag som är lärare så jag bestämmer. Om jag säger att det ska bli film - då blir det film. Eleverna blev dock mycket besvikna när de fick en stencil med frågor till filmen (jävligt intelligenta och relevanta frågor faktiskt, så de borde känna sig privilegierade över att de får sådan förstklassig undervisning) och gnällde "Kan vi inte bara få softa och kolla på filmen någon gång? Varför måste vi alltid diskutera och analysera?".
Om du gissar att de fick ett mycket pedagogiskt hånskratt i ansiktet som svar på dessa frågor gissar du alldeles rätt.
Vilken film var det då som bjöds? Självklart var det American History X. Man har inte gått i högstadiet om man inte har fått se den i nian, så jag fullgjorde bara min läroplansmässiga plikt.
Därefter fikade jag lite, lyssnade på en hörselpedagog, låtsades jobba i en halvtimme och sen gick jag och skällde ut busshållplatsen för att bussen vägrade dyka upp på mer än en kvart för andra dagen i rad. Det ska inte vara tekniskt möjligt att det blir en kvart mellan bussarna när de enligt tidtabellen går var tionde minut. Jag ska klaga hos HD, om det så är det sista jag gör. Gör något Lambertz!
Hemma har jag i tur och ordning tvättat, motionerat, handlat och lagat mat. En vanlig jävla tisdag, utan några som helst avvikelser eller större besvikelser. Dessa dagar, som är matjorden där livets tomatplanta växer, behövs också för att göra tillvaron värd att leva. Utan dem skulle fredagarna aldrig läska oss med samma rus.
Nu tror jag att det är bäst att sluta. Björn Ranelid skulle vända sig i sin grav om han såg mina pekorala försök till metaforer.
måndag 14 januari 2013
We are living in a material world, and I am a material girl
Min mobilkris är löst. Axel - Steve Jobs 1-1.
Eller, om jag tänker efter, så är det ju snarare 0-2. För det är ju jag som har gått på myten igen och på så sätt gjort Steve Jobs dödsbo ännu rikare. Jag ska dock erkänna att det var ganska skönt att vara utan mobil ett tag, att inte vara tillgänglig för en gångs skull.
Mest intressant med hela den här sorgliga historien är hur fast i Internetträsket jag faktiskt är. På väg ner på stan i lördags hade jag redan innan bussen kom fått fem impulser att kolla något på nätet. Snacka om skapat behov.
I helgen gjorde jag en blixtvisit till Västerås för att säga grattis till min bror som redan har blivit 33 år gammal. Hannes gjorde som han brukar och orkade inte följa med. Han skyllde på plugget. Jag tror dock att det är något annat. Att han tycker om att inte ha roligt till exempel.
Love blev överraskad över att jag kom eftersom att det var en, ja, överraskning. Det var Kerstins förslag såklart, för så mycket utanför boxen har jag inte förmåga att tänka. Elis tog det med stort lugn att jag dök upp och berättade som vanligt mycket artigt vad hans föräldrar heter samt vad han själv heter. Jag vet inte om jag ska tala om för honom att jag vet vad de heter, för han gör ju bort sig litegrann när han presenterar dem gång på gång. Det är typ den omvända inte-veta-vad-någon-heter-men-det-har-gått-för-lång-tid-av-samtalet-eller-kvällen-för-att-det-ska-vara-socialt-accepterat-att-fråga.
Kvällen var fin och spårade som vanligt ur. När alla whiskeyflaskor var tomma började vi köra klubbmästerskap i skämslåt, och det var länge jämnt. Kerstin hade några vassa instick, men på stopptid svettades Love fram I want you to want me med med Solid Harmonie och slog därmed in matchbollen. Då hade han i en halvtimme försökt förklara vilken video han menade utan att komma på namnet, och jag måste säga, efter att ha sett videon, att hans definition av vad som kan räknas som "skog" är mycket oortodox. Vid senaste officiella räkningen fanns det exakt noll träd med i videon.
På söndagen? Jag är för gammal för att sitta uppe och köra skämslåtklubbmästerskap. Det är allt jag har att säga om den saken.
Jag fick skynda mig (typ) hem igen för jag skulle vara på O'Learys på eftermiddagen för supporterklubbssittning. Det var första gången vi träffades i Uppsala, så de var kul att uppslutningen var stor. Matchen? Jag är för gammal för att sitta och vara förbannad på domare. Det är allt jag har att säga om den saken.
Sen gick jag hem och installerade min nya iPhone 5. Som den slav under konsumtion och varumärken jag är.
Eller, om jag tänker efter, så är det ju snarare 0-2. För det är ju jag som har gått på myten igen och på så sätt gjort Steve Jobs dödsbo ännu rikare. Jag ska dock erkänna att det var ganska skönt att vara utan mobil ett tag, att inte vara tillgänglig för en gångs skull.
Mest intressant med hela den här sorgliga historien är hur fast i Internetträsket jag faktiskt är. På väg ner på stan i lördags hade jag redan innan bussen kom fått fem impulser att kolla något på nätet. Snacka om skapat behov.
I helgen gjorde jag en blixtvisit till Västerås för att säga grattis till min bror som redan har blivit 33 år gammal. Hannes gjorde som han brukar och orkade inte följa med. Han skyllde på plugget. Jag tror dock att det är något annat. Att han tycker om att inte ha roligt till exempel.
Love blev överraskad över att jag kom eftersom att det var en, ja, överraskning. Det var Kerstins förslag såklart, för så mycket utanför boxen har jag inte förmåga att tänka. Elis tog det med stort lugn att jag dök upp och berättade som vanligt mycket artigt vad hans föräldrar heter samt vad han själv heter. Jag vet inte om jag ska tala om för honom att jag vet vad de heter, för han gör ju bort sig litegrann när han presenterar dem gång på gång. Det är typ den omvända inte-veta-vad-någon-heter-men-det-har-gått-för-lång-tid-av-samtalet-eller-kvällen-för-att-det-ska-vara-socialt-accepterat-att-fråga.
Kvällen var fin och spårade som vanligt ur. När alla whiskeyflaskor var tomma började vi köra klubbmästerskap i skämslåt, och det var länge jämnt. Kerstin hade några vassa instick, men på stopptid svettades Love fram I want you to want me med med Solid Harmonie och slog därmed in matchbollen. Då hade han i en halvtimme försökt förklara vilken video han menade utan att komma på namnet, och jag måste säga, efter att ha sett videon, att hans definition av vad som kan räknas som "skog" är mycket oortodox. Vid senaste officiella räkningen fanns det exakt noll träd med i videon.
På söndagen? Jag är för gammal för att sitta uppe och köra skämslåtklubbmästerskap. Det är allt jag har att säga om den saken.
Jag fick skynda mig (typ) hem igen för jag skulle vara på O'Learys på eftermiddagen för supporterklubbssittning. Det var första gången vi träffades i Uppsala, så de var kul att uppslutningen var stor. Matchen? Jag är för gammal för att sitta och vara förbannad på domare. Det är allt jag har att säga om den saken.
Sen gick jag hem och installerade min nya iPhone 5. Som den slav under konsumtion och varumärken jag är.
lördag 12 januari 2013
It's like ra-hi-ain on your weddingday
Jag är den förste att uppskatta bra ironi. Detta stildrag har varit den absoluta kärnan i min personlighet under mer än ett decennium och är det jag bygger min många gånger inte alls utskällda humor på. Därför kan jag ju inte bli arg när jag själv utsätts för något som är ironi i dess renaste form.
Häromnyss skrev jag att jag inte längre får komma in på Twitter, vilket faktiskt har varit en källa till irritation då jag gillar det mediet för dess snabbhet vid nyhetsförmedling samt att det är ett väldigt smidigt sätt att kommunicera under lättsamma former. Sedan får man ju väldigt mycket bekräftelse när man skriver något fyndigt och blir retweetad nästan hundra gånger - fast det är naturligtvis inte det viktigaste (or is it?).
Igår gav jag upp kampen för att få behålla mitt gamla konto, och skapade istället ett nytt. Det kändes skönt att vara tillbaka i matchen igen, och det var fint att en nygammal källa till tidsfördriv på bussen hade sprungit fram. Men du vet hur det är. Aldrig får man vara riktigt nöjd.
En timme efter det att det nya kontot var registrerat, mitt i all den eufori (nåja) som jag upplevde över att vara en hel människa igen, var det som att någon plockade fram bandsågen och sågade mig halv på nytt. Telefonen hade följt sin upphovsmans exempel och tvärdött. Aldrig får man vara riktigt nöjd, aldrig någonsin.
Som jag skrev inledningsvis uppskattar jag dock ironin i det hela, så jag är inte särskilt upprörd. Det kommer nog mest kännas naket att gå omkring i samhället utan telefon med hela Internet och Spotify i fickan. Tur att jag fick med mig paddan hem från jobbet så jag har något att göra när jag åker buss. Dessutom är situationen inte helt obekant för mig, som de läsare som minns Imperialgate 2008 vet.
Fan, jag var ju mer bitter än Hannes märker jag när jag läser igenom det där. Onödigt. Allting löser sig ju alltid ändå.
Bortsett från att drabbas av sammanbrott i maskinparken har jag ägnat veckan åt att försöka hitta rätt i dygnsrytmen. Det har gått sådär. I söndags, måndags och tisdags somnade jag så sent att jag hade hunnit börja lyssna efter morgontidningens ankomst i brevinkastet. I onsdags somnade jag klockan nio på kvällen, men vaknade i gengäld klockan fem på morgonen. Igår vaknade jag klockan sju, vilket är en aning sent om jag ska hinna med bussen jag brukar åka med som går 7.18. Vetefan vad jag ska göra åt det. Rutiner brukar ju hjälpa ADHD-barn, så det är väl det jag får fokusera på.
Annars har det varit kul med eleverna tillbaka, även om det bara var en riktig dag under veckan. Torsdag och fredag ägnades åt utvecklingssamtal (de få som inte ställde in på kort varsel vill säga) och även om det är småtrevligt så är det bra mycket roligare med normala veckor. Nästa vecka trampar det igång på allvar.
Nej. Nu ska jag köpa telefon. Steve Jobs får en ny chans.
Häromnyss skrev jag att jag inte längre får komma in på Twitter, vilket faktiskt har varit en källa till irritation då jag gillar det mediet för dess snabbhet vid nyhetsförmedling samt att det är ett väldigt smidigt sätt att kommunicera under lättsamma former. Sedan får man ju väldigt mycket bekräftelse när man skriver något fyndigt och blir retweetad nästan hundra gånger - fast det är naturligtvis inte det viktigaste (or is it?).
Igår gav jag upp kampen för att få behålla mitt gamla konto, och skapade istället ett nytt. Det kändes skönt att vara tillbaka i matchen igen, och det var fint att en nygammal källa till tidsfördriv på bussen hade sprungit fram. Men du vet hur det är. Aldrig får man vara riktigt nöjd.
En timme efter det att det nya kontot var registrerat, mitt i all den eufori (nåja) som jag upplevde över att vara en hel människa igen, var det som att någon plockade fram bandsågen och sågade mig halv på nytt. Telefonen hade följt sin upphovsmans exempel och tvärdött. Aldrig får man vara riktigt nöjd, aldrig någonsin.
Som jag skrev inledningsvis uppskattar jag dock ironin i det hela, så jag är inte särskilt upprörd. Det kommer nog mest kännas naket att gå omkring i samhället utan telefon med hela Internet och Spotify i fickan. Tur att jag fick med mig paddan hem från jobbet så jag har något att göra när jag åker buss. Dessutom är situationen inte helt obekant för mig, som de läsare som minns Imperialgate 2008 vet.
Fan, jag var ju mer bitter än Hannes märker jag när jag läser igenom det där. Onödigt. Allting löser sig ju alltid ändå.
Bortsett från att drabbas av sammanbrott i maskinparken har jag ägnat veckan åt att försöka hitta rätt i dygnsrytmen. Det har gått sådär. I söndags, måndags och tisdags somnade jag så sent att jag hade hunnit börja lyssna efter morgontidningens ankomst i brevinkastet. I onsdags somnade jag klockan nio på kvällen, men vaknade i gengäld klockan fem på morgonen. Igår vaknade jag klockan sju, vilket är en aning sent om jag ska hinna med bussen jag brukar åka med som går 7.18. Vetefan vad jag ska göra åt det. Rutiner brukar ju hjälpa ADHD-barn, så det är väl det jag får fokusera på.
Annars har det varit kul med eleverna tillbaka, även om det bara var en riktig dag under veckan. Torsdag och fredag ägnades åt utvecklingssamtal (de få som inte ställde in på kort varsel vill säga) och även om det är småtrevligt så är det bra mycket roligare med normala veckor. Nästa vecka trampar det igång på allvar.
Nej. Nu ska jag köpa telefon. Steve Jobs får en ny chans.
tisdag 8 januari 2013
Take these broken wings and learn to fly
Tipspromenaddags!
Första och sista frågan:
Jag får inte vara med på Twitter på grund av...
1). ...mina grovt antisemitiska åsikter.
X). ...trakasserierna mot Lady Gaga.
2). ...att jag uppdaterade telefonens operativsystem och sedan dess inte har kunnat logga in.
Flest rätt svar belönas med en t-shirt med motivet Lasse och Morgan från Tippen.
Eftersom att jag sedan månader tillbaka alltså inte får vara med i Twitter (och vägrar öppna ett nytt konto - det är ju inte jag som har gjort fel den här gången) har jag idag valt att presentera dagen i microbloggsform. Allt för att mildra abstinensen något.
6:05: Var fan snoozar man på den här miniräknaren???!!
6:32: Alltså det där fyllot som stod och skrek utanför mitt fönster kl 02.00 i natt. Jag hatar dig så hemskt mycket.
6:53: Varje morgon är likadan. Innan jag hoppar in i duschen vill jag inget hellre än att bara rusa tillbaka till sängen och avlida. Efter den är jag en ny människa.
6:53: För att all hud är bortskållad alltså.
7:05: Dagens frukost. Två tunnbrömackor. Te. Vaniljyoughurt. En halv grapefrukt. #dagensviktigastemål
7:06: Nej, det är väl klart som fan att jag inte äter frukt till frukost. Ser jag ut som ett bondgårdsdjur? Det var ett skämt.
7:15: Tror jag tar en senare buss idag. Ska dricka upp mitt te i lugn och ro för en gångs skull istället för att skålla mig som jag brukar. #YOLO
7:48: Hon bredvid mig på bussen luktar som en sån där ölburk man brukar hitta på balkongen efter en fest. En sån rökarna har använt som askkopp. Fräscht.
8:15: Marie skäller ut sin strulande dator på jobbet. Jag blir lite rädd. Jag sluter ögonen och önskar att allt ska bli bra.
8:58: Hittills har jag hunnit skicka ett mail. Man måste alltid mjukstarta. Dags för en te tror jag.
9:47: Dålig disciplin på arbetslagsmötet. #måstestyrauppifortsättningen
9:55: Me too! RT@ladygaga I'm listening to @MariahCarey 's christmas album dancing in my room with my weed xmas sweater. all i need now is my box wine.
10:43: Har kollat på exempelfilm om hur talprovet i svenska nationella provet ska gå till. Emot var bäst. Hockeykillen sämst.
11:04: Nu ska nån från human resources prata i en timme. Jag har aldrig känt mig mer som Steve Carrell i The Office i hela mitt liv. #jagvetredanattviharrätttillsemester!
12:03: Nu kommer hon som tur är snart runda av. Är sjukt sugen på lunch.
12:07: Hur många slides kan det vara kvar på den här powerpointen egentligen?
12:13: Really.
12:17: REALLY!?
12:21: SLUTA PRATA NU! JAG BEHÖVER MAT!
12:23: Tack. Sluta applådera henne. Att inte hålla tiden ska inte applåderas.
13:21: Andreas och jag konstaterade just att vi har olika prioriteringar i livet. Han har precis pyntat 16 lax för en gitarr. Det skulle jag bara lägga för en biljett om Arsenal var i CL-final.
13:27: Eller det vettefan. Man kan lika gärna se matchen på puben och komma undan på max 500 spänn.
13:31: Bra snack med Vickan i köket. Alla samtal som handlar om flygplan är bra samtal.
13:35: Nu ska nån från IT-avdelningen prata i en timme. Var är Christer Pettersson när man behöver honom? #skjutmig
14:45: Vi tar väl ett elevvårdsmöte på det också? Inte som att jag har något annat att pyssla med...
15:06: @BarackObama I'm not sure if I can make it on such short notice. I'll check with my boss and get back to you. Text you tomorrow mate.
15:14: Fika, någon?
15:33: Det krävs inget geni för att gå till sitt skrivbord för att hämta en penna och där glömma bort vad man skulle hämta. Det krävs dock det om man ska göra det tre gånger på en kvart.
16:02: Inser nu att jag har massor att göra. Beslutet att larva bort två dagar känns mindre genomtänkt.
16:39: Skitsamma. Jag löser det i morgon. #rutin #tröskelpedagogik
17:05: @Pontifex I am very honoured your holiness, but I'll have to decline. I'm perfectly happy with my current position and am not looking for a new career at this moment of time.
17:59: Har varit sjukt sugen på köpepyttipanna i ett dygn. Måste äta det nu. Trots att jag vet att det kommer smaka härsket läder. Så jävla dumt.
18:16: Inte ens nära att vara gott. Fan.
18:48: Nu blir det bio. En fransk film som har fått den obegripliga svenska titelöversättningen "Rust and bone". And vet jag ju vad det är (en fågel), men rust och bone? #SAOL
18:49: Rusta = skaffa krigsmaterial, utöka krigsmakten #SAOL
18:50: Bona = Vaxa, polera, svepa om #SAOL
18:50: Fattar fortfarande inte.
19:15: Bästa affärsidén av mig hittills: En biograf med bemannad garderob. Ingen vet ju var de ska göra av jackan när man sitter i sätet. Briljant.
19:16: 2013 är alltså året jag blir miljonär.
19:49: Marion Cotillard måste ha amputerat benen på riktigt för den här rollen. Det här går ju inte att trickfilma.
19:51: Daniel Day-Lewis hade i alla fall gjort det om han hade spelat den här rollen. Jag har respekt för dedikerade människor.
21:34: Jag och Magnus är överens. En bra film, klart sevärd. Men slutet föll dock platt. Synd att de använder sig av så enkla knep.
21:53: Rädd. Möter fulla studenter på väg till Snerikes. Det är obehagligt när de skränar.
22:34: Om man skulle ta och försöka få en dygnsrytm värd namnet igen? Tre timmar sömn per natt är helt enkelt inte bra nog.
23:24: Skitsamma. Det är ändå snart helg. #YOLO
Första och sista frågan:
Jag får inte vara med på Twitter på grund av...
1). ...mina grovt antisemitiska åsikter.
X). ...trakasserierna mot Lady Gaga.
2). ...att jag uppdaterade telefonens operativsystem och sedan dess inte har kunnat logga in.
Flest rätt svar belönas med en t-shirt med motivet Lasse och Morgan från Tippen.
Eftersom att jag sedan månader tillbaka alltså inte får vara med i Twitter (och vägrar öppna ett nytt konto - det är ju inte jag som har gjort fel den här gången) har jag idag valt att presentera dagen i microbloggsform. Allt för att mildra abstinensen något.
6:05: Var fan snoozar man på den här miniräknaren???!!
6:32: Alltså det där fyllot som stod och skrek utanför mitt fönster kl 02.00 i natt. Jag hatar dig så hemskt mycket.
6:53: Varje morgon är likadan. Innan jag hoppar in i duschen vill jag inget hellre än att bara rusa tillbaka till sängen och avlida. Efter den är jag en ny människa.
6:53: För att all hud är bortskållad alltså.
7:05: Dagens frukost. Två tunnbrömackor. Te. Vaniljyoughurt. En halv grapefrukt. #dagensviktigastemål
7:06: Nej, det är väl klart som fan att jag inte äter frukt till frukost. Ser jag ut som ett bondgårdsdjur? Det var ett skämt.
7:15: Tror jag tar en senare buss idag. Ska dricka upp mitt te i lugn och ro för en gångs skull istället för att skålla mig som jag brukar. #YOLO
7:48: Hon bredvid mig på bussen luktar som en sån där ölburk man brukar hitta på balkongen efter en fest. En sån rökarna har använt som askkopp. Fräscht.
8:15: Marie skäller ut sin strulande dator på jobbet. Jag blir lite rädd. Jag sluter ögonen och önskar att allt ska bli bra.
8:58: Hittills har jag hunnit skicka ett mail. Man måste alltid mjukstarta. Dags för en te tror jag.
9:47: Dålig disciplin på arbetslagsmötet. #måstestyrauppifortsättningen
9:55: Me too! RT@ladygaga I'm listening to @MariahCarey 's christmas album dancing in my room with my weed xmas sweater. all i need now is my box wine.
10:43: Har kollat på exempelfilm om hur talprovet i svenska nationella provet ska gå till. Emot var bäst. Hockeykillen sämst.
11:04: Nu ska nån från human resources prata i en timme. Jag har aldrig känt mig mer som Steve Carrell i The Office i hela mitt liv. #jagvetredanattviharrätttillsemester!
12:03: Nu kommer hon som tur är snart runda av. Är sjukt sugen på lunch.
12:07: Hur många slides kan det vara kvar på den här powerpointen egentligen?
12:13: Really.
12:17: REALLY!?
12:21: SLUTA PRATA NU! JAG BEHÖVER MAT!
12:23: Tack. Sluta applådera henne. Att inte hålla tiden ska inte applåderas.
13:21: Andreas och jag konstaterade just att vi har olika prioriteringar i livet. Han har precis pyntat 16 lax för en gitarr. Det skulle jag bara lägga för en biljett om Arsenal var i CL-final.
13:27: Eller det vettefan. Man kan lika gärna se matchen på puben och komma undan på max 500 spänn.
13:31: Bra snack med Vickan i köket. Alla samtal som handlar om flygplan är bra samtal.
13:35: Nu ska nån från IT-avdelningen prata i en timme. Var är Christer Pettersson när man behöver honom? #skjutmig
14:45: Vi tar väl ett elevvårdsmöte på det också? Inte som att jag har något annat att pyssla med...
15:06: @BarackObama I'm not sure if I can make it on such short notice. I'll check with my boss and get back to you. Text you tomorrow mate.
15:14: Fika, någon?
15:33: Det krävs inget geni för att gå till sitt skrivbord för att hämta en penna och där glömma bort vad man skulle hämta. Det krävs dock det om man ska göra det tre gånger på en kvart.
16:02: Inser nu att jag har massor att göra. Beslutet att larva bort två dagar känns mindre genomtänkt.
16:39: Skitsamma. Jag löser det i morgon. #rutin #tröskelpedagogik
17:05: @Pontifex I am very honoured your holiness, but I'll have to decline. I'm perfectly happy with my current position and am not looking for a new career at this moment of time.
17:59: Har varit sjukt sugen på köpepyttipanna i ett dygn. Måste äta det nu. Trots att jag vet att det kommer smaka härsket läder. Så jävla dumt.
18:16: Inte ens nära att vara gott. Fan.
18:48: Nu blir det bio. En fransk film som har fått den obegripliga svenska titelöversättningen "Rust and bone". And vet jag ju vad det är (en fågel), men rust och bone? #SAOL
18:49: Rusta = skaffa krigsmaterial, utöka krigsmakten #SAOL
18:50: Bona = Vaxa, polera, svepa om #SAOL
18:50: Fattar fortfarande inte.
19:15: Bästa affärsidén av mig hittills: En biograf med bemannad garderob. Ingen vet ju var de ska göra av jackan när man sitter i sätet. Briljant.
19:16: 2013 är alltså året jag blir miljonär.
19:49: Marion Cotillard måste ha amputerat benen på riktigt för den här rollen. Det här går ju inte att trickfilma.
19:51: Daniel Day-Lewis hade i alla fall gjort det om han hade spelat den här rollen. Jag har respekt för dedikerade människor.
21:34: Jag och Magnus är överens. En bra film, klart sevärd. Men slutet föll dock platt. Synd att de använder sig av så enkla knep.
21:53: Rädd. Möter fulla studenter på väg till Snerikes. Det är obehagligt när de skränar.
22:34: Om man skulle ta och försöka få en dygnsrytm värd namnet igen? Tre timmar sömn per natt är helt enkelt inte bra nog.
23:24: Skitsamma. Det är ändå snart helg. #YOLO
måndag 7 januari 2013
Back to the start
Ibland är det väldigt svårt att inleda ett inlägg. Sådant kan drabba oss alla, så det är naturligtvis ingenting att få ångest över. Istället får man metaskriva lite ett slag på ett sätt som med stor sannolikhet är fullkomligt ointressant att läsa, men vips - så är texten i sin linda.
Det har tydligen passerat en helg här, och inte en sådan där helg när man umgås med vänner och familj, pratar om gamla tider, smider nya planer och äter så oerhört mycket mat att Mr Creosote bara "Ärligt talat, hur fan pallar du en portion till?". Det var en helt vanlig helg, särskilt som att den omgärdades av arbetsdagar. Jo minsann, nu har det börjat igen. Jobbet.
I fredags vaknade jag oerhört trött på grund av att jag kom hem från Stockholm sent samt att jag kollade på QI hela natten. Tänk att det här med att vända på dygnet skulle inverka på sömnen. Det hade varit bra om någon hade sagt något om det när jullovet startade kan jag tycka, men man ska visst veta allting själv nuförtiden. Snart säger de säkert att dillchips är onyttigt också.
Jag jobbade alltså min första dag 2013 i fredags och trots sömnbrist var jag lika febrigt effektiv som Carrie i Homeland när hon är som mest bipolär. Jag var klar med att göra-listan redan klockan två på eftermiddagen och kunde därefter ägna mig åt att låtsasjobba i ett par timmar. Sedan fick jag helg. Alltid skönt efter en och endast en inte särskilt tung arbetsdag.
Helgen ägnades åt att göra så lite som möjligt eftersom att jag äntligen hade chans att göra ingenting. Det var extremt skönt efter alla mina resor under högtiderna, och jag ägnade mig mest åt att titta på en massa fina HBO-serier på min app, om det nu går att ha appar på TV:n, som jag har fått gratis av Telia. Jag har en guldgruva att ösa ur där. Alla stora HBO-serier från de senaste fem-tio åren ligger klara att se - hej framtidens TV, kul att träffa dig. Känns som att vi kommer tillbringa en del tid ihop, du och jag.
I morse vaknade jag oerhört trött på grund av att jag kollade på QI hela natten. Hade visst vänt på dygnet igen. Känns som att jag behöver lite vardag i mitt liv igen. Idag har jag mest låtsatsjobba, men även gjort några ärliga handtag. Men mest låtsasjobbat. Och fikat. Ibland måste även jag, den lutherska arbetsmoralen personifierad, få ta en slödag.
Dagen avslutades med en promenad från jobbet, en äkta powernap på 15 minuter och ett styrelsemöte. I natt ska jag försöka undvika att titta på QI. Det får bli Homeland istället.
Till sist skulle jag vilja betona att, när jag tänker efter, det kan vara ganska svårt att avsluta inlägg också.
Det har tydligen passerat en helg här, och inte en sådan där helg när man umgås med vänner och familj, pratar om gamla tider, smider nya planer och äter så oerhört mycket mat att Mr Creosote bara "Ärligt talat, hur fan pallar du en portion till?". Det var en helt vanlig helg, särskilt som att den omgärdades av arbetsdagar. Jo minsann, nu har det börjat igen. Jobbet.
I fredags vaknade jag oerhört trött på grund av att jag kom hem från Stockholm sent samt att jag kollade på QI hela natten. Tänk att det här med att vända på dygnet skulle inverka på sömnen. Det hade varit bra om någon hade sagt något om det när jullovet startade kan jag tycka, men man ska visst veta allting själv nuförtiden. Snart säger de säkert att dillchips är onyttigt också.
Jag jobbade alltså min första dag 2013 i fredags och trots sömnbrist var jag lika febrigt effektiv som Carrie i Homeland när hon är som mest bipolär. Jag var klar med att göra-listan redan klockan två på eftermiddagen och kunde därefter ägna mig åt att låtsasjobba i ett par timmar. Sedan fick jag helg. Alltid skönt efter en och endast en inte särskilt tung arbetsdag.
Helgen ägnades åt att göra så lite som möjligt eftersom att jag äntligen hade chans att göra ingenting. Det var extremt skönt efter alla mina resor under högtiderna, och jag ägnade mig mest åt att titta på en massa fina HBO-serier på min app, om det nu går att ha appar på TV:n, som jag har fått gratis av Telia. Jag har en guldgruva att ösa ur där. Alla stora HBO-serier från de senaste fem-tio åren ligger klara att se - hej framtidens TV, kul att träffa dig. Känns som att vi kommer tillbringa en del tid ihop, du och jag.
I morse vaknade jag oerhört trött på grund av att jag kollade på QI hela natten. Hade visst vänt på dygnet igen. Känns som att jag behöver lite vardag i mitt liv igen. Idag har jag mest låtsatsjobba, men även gjort några ärliga handtag. Men mest låtsasjobbat. Och fikat. Ibland måste även jag, den lutherska arbetsmoralen personifierad, få ta en slödag.
Dagen avslutades med en promenad från jobbet, en äkta powernap på 15 minuter och ett styrelsemöte. I natt ska jag försöka undvika att titta på QI. Det får bli Homeland istället.
Till sist skulle jag vilja betona att, när jag tänker efter, det kan vara ganska svårt att avsluta inlägg också.
fredag 4 januari 2013
Vill ha en första klass-biljett, göra rätt köra fett dricka whisky med en maltetikett
Hur behandlar 2013 dig? Bra hoppas jag, för annars kommer du och året få en jobbig resa tillsammans mot 2014. Man har, som jag brukar säga, bara en chans att göra ett första intryck.
För egen del har det varit en mjukstart i ordets rätta bemärkelse. Det mest spännande som hände på nyårsdagen var att vi åt pizza samt att Karls syrra fastnade med bilen i snön utanför huset. Tyvärr kunde jag inte hjälpa till att lösa situationen (med bilen alltså, pizzasituationen löste jag relativt problemfritt) i och med att Arsenal råkade spela en viktig match precis då. Nästa gång lovar jag att vara behjälplig med all min vida expertis vad gäller bilkörning under extrema förutsättningar.
Dagen efter blev det hemfärd. SJ var nära att rasera det förtroende jag har återfått för företaget efter över ett halvårs prickfritt beteende då tåget till Sundsvall, där jag skulle byta, var inställt och ersatt med buss. Detta visade sig dock bli en lyckträff då jag slapp det där sunkiga pendeltåget mellan Östersund och Sundsvall som stannar på en miljard småstationer och istället fick sitta i en buss med alla bekvämligheter man kan tänka sig (förutom fri bar, bra benutrymme och elkontakt till datan - man kan ju inte få allt man kan tänka sig hela tiden, hur skulle det se ut?). Vi hann dessutom i tid till snabbtåget söderut, så SJ:s segertåg fortsätter. Ett tag till är väl bäst att tillägga.
Tåget från Sundsvall till Uppsala kvalar nog in på topp tio tågresor i mitt liv. Första klass var vasst. Man fick dagstidningar, hur mycket te, Plopp och frukt man ville (antal frukter jag ville ha: 0, ser jag ut som ett naturfolk?) och bjöds på komfort som om man var sultanen av Brunei ungefär. Det är så jag reser hädanefter.
Sedan jag kom hem har jag latat mig något så oerhört, kollat klart på första säsongen av Homeland, blivit svårt upprörd över att säsong K av QI inte kommer förrän i höst samt tvättat min smutsiga byk.
Ikväll valde jag att avsluta tillvaron som en planlöst svävande manet i ledighetens ocean med ett besök på Lilla Essingen, en ö i Stockholms skärgård, i Eriks föräldrars extralägenhet. Som vanligt när jag åker dit träffar jag någon som ska åt samma håll på ettans buss, och den här gången var det Jenny. Det var tryggt kände jag eftersom att hon har bott i lägenheten i ett halvår och således borde hitta dit, men den känslan släppte när hon höll på att missa att gå av på rätt ö. I fortsättningen får jag nog lita lite mer på mig själv.
Väl framme stod Erik och Anna i matoset och förberedde pasta till ett helt kompani, vilket vi nästan blev då Oskar, Hanna och Erica också anslöt. Vi diskuterade allt från att ha statistiktema på Eriks 30-årsfest till att ha tema "Kom som ett ljud" på Annas 30-årsfest. Googla "diskussion + brett spektra" så får ni antagligen inte upp en detaljerad transkribering av den här kvällen.
Sen åkte jag ettans buss, åttahundrasjuttiotvåans tåg och treans buss tills jag var hemma. I morgon börjar vårterminen för min del. Eller köttarterminen som jag kommer presentera den för mina nior. Nu jävlar ska vi in i kalklet så glasyren bara yr omkring oss.
För egen del har det varit en mjukstart i ordets rätta bemärkelse. Det mest spännande som hände på nyårsdagen var att vi åt pizza samt att Karls syrra fastnade med bilen i snön utanför huset. Tyvärr kunde jag inte hjälpa till att lösa situationen (med bilen alltså, pizzasituationen löste jag relativt problemfritt) i och med att Arsenal råkade spela en viktig match precis då. Nästa gång lovar jag att vara behjälplig med all min vida expertis vad gäller bilkörning under extrema förutsättningar.
Dagen efter blev det hemfärd. SJ var nära att rasera det förtroende jag har återfått för företaget efter över ett halvårs prickfritt beteende då tåget till Sundsvall, där jag skulle byta, var inställt och ersatt med buss. Detta visade sig dock bli en lyckträff då jag slapp det där sunkiga pendeltåget mellan Östersund och Sundsvall som stannar på en miljard småstationer och istället fick sitta i en buss med alla bekvämligheter man kan tänka sig (förutom fri bar, bra benutrymme och elkontakt till datan - man kan ju inte få allt man kan tänka sig hela tiden, hur skulle det se ut?). Vi hann dessutom i tid till snabbtåget söderut, så SJ:s segertåg fortsätter. Ett tag till är väl bäst att tillägga.
Tåget från Sundsvall till Uppsala kvalar nog in på topp tio tågresor i mitt liv. Första klass var vasst. Man fick dagstidningar, hur mycket te, Plopp och frukt man ville (antal frukter jag ville ha: 0, ser jag ut som ett naturfolk?) och bjöds på komfort som om man var sultanen av Brunei ungefär. Det är så jag reser hädanefter.
Sedan jag kom hem har jag latat mig något så oerhört, kollat klart på första säsongen av Homeland, blivit svårt upprörd över att säsong K av QI inte kommer förrän i höst samt tvättat min smutsiga byk.
Ikväll valde jag att avsluta tillvaron som en planlöst svävande manet i ledighetens ocean med ett besök på Lilla Essingen, en ö i Stockholms skärgård, i Eriks föräldrars extralägenhet. Som vanligt när jag åker dit träffar jag någon som ska åt samma håll på ettans buss, och den här gången var det Jenny. Det var tryggt kände jag eftersom att hon har bott i lägenheten i ett halvår och således borde hitta dit, men den känslan släppte när hon höll på att missa att gå av på rätt ö. I fortsättningen får jag nog lita lite mer på mig själv.
Väl framme stod Erik och Anna i matoset och förberedde pasta till ett helt kompani, vilket vi nästan blev då Oskar, Hanna och Erica också anslöt. Vi diskuterade allt från att ha statistiktema på Eriks 30-årsfest till att ha tema "Kom som ett ljud" på Annas 30-årsfest. Googla "diskussion + brett spektra" så får ni antagligen inte upp en detaljerad transkribering av den här kvällen.
Sen åkte jag ettans buss, åttahundrasjuttiotvåans tåg och treans buss tills jag var hemma. I morgon börjar vårterminen för min del. Eller köttarterminen som jag kommer presentera den för mina nior. Nu jävlar ska vi in i kalklet så glasyren bara yr omkring oss.
tisdag 1 januari 2013
Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till
Grått nytt hår, som den stående frasen vid skålning löd igår. Den sammanfattar mina förväntningar på 2013 rätt bra.
Jag gav inget nyårslöfte igår (förutom att sluta röka, men det gör jag ju varje år) eftersom att jag tycker att man inte behöver en särskild dag för att ge löften. Skulle jag ha gett några hade de varit modesta, som att till exempel skaffa ett riktigt bra skägg, unna mig något gott att äta minst två gånger samt skälla på tv:n varje gång Arsenal spelar match. Ingenting utanför bekvämlighetszonen med andra ord.
Nyårsfirandet var minst sagt intensivt, som jag antar att det blir om fyra barn i åldrarna två till sju är med. Ljudkulissen var magnifik när de försökte få tiden fram till tolvslaget att gå genom att genomföra olika projekt där det gällde att låta så mycket som möjligt. Vi körde också dansstopp, en tävling där det går ut på att dansa när musiken är igång och pausa när musiken gör detsamma. Om man då rör sig åker man ut. Ni kan testa själva hemma ikväll. Skriv gärna en kommentar med utvärdering här nedan efteråt.
Ska vi nämna något om maten? Jag vet att det är oerhört tråkigt att läsa om mat, nästan lika illa som att se bilder på god mat, men en nyårssupé är ju speciell så ni får ursäkta mig. Vi åt en fantastisk älgfilé med potatisgratäng och rödvinssås, och det var bland det godaste jag förtärde förra året. Endast Wienerschnitzeln i den där tyska badorten som jag aldrig kommer ihåg som vi besökte just före Köln i somras kan utmana. Kan det ha varit Timmendorfer Strand?
Jag fick också se Grevinnan och betjänten för första gången på tio-femton år och hörde biskopen från Fanny och Alexander (Jarl Kulle är så oerhört kåt) recitera Nyårsklockan medan fyrverkerierna lyste upp himlen över Frösön och Storsjön. Vackert.
Resten av natten ägnades åt att äta ost, spela Quizkampen mot Karl samt diskutera fallosdesignen på flaskan till hans likör som vi snart ska börja sälja. Målgruppen ska vara möhippor. 2013 är således året jag blir miljonär.
Nu ska jag fortsätta kolla på backhoppning. Reglerna är lika otydliga som när Lill-Esh får bestämma så jag fattar ingenting. Men det går bra. Jag är lycklig ändå. Om man låter backhoppningsregler styra sitt liv är man illa ute. Det har jag alltid sagt.
Jag gav inget nyårslöfte igår (förutom att sluta röka, men det gör jag ju varje år) eftersom att jag tycker att man inte behöver en särskild dag för att ge löften. Skulle jag ha gett några hade de varit modesta, som att till exempel skaffa ett riktigt bra skägg, unna mig något gott att äta minst två gånger samt skälla på tv:n varje gång Arsenal spelar match. Ingenting utanför bekvämlighetszonen med andra ord.
Nyårsfirandet var minst sagt intensivt, som jag antar att det blir om fyra barn i åldrarna två till sju är med. Ljudkulissen var magnifik när de försökte få tiden fram till tolvslaget att gå genom att genomföra olika projekt där det gällde att låta så mycket som möjligt. Vi körde också dansstopp, en tävling där det går ut på att dansa när musiken är igång och pausa när musiken gör detsamma. Om man då rör sig åker man ut. Ni kan testa själva hemma ikväll. Skriv gärna en kommentar med utvärdering här nedan efteråt.
Ska vi nämna något om maten? Jag vet att det är oerhört tråkigt att läsa om mat, nästan lika illa som att se bilder på god mat, men en nyårssupé är ju speciell så ni får ursäkta mig. Vi åt en fantastisk älgfilé med potatisgratäng och rödvinssås, och det var bland det godaste jag förtärde förra året. Endast Wienerschnitzeln i den där tyska badorten som jag aldrig kommer ihåg som vi besökte just före Köln i somras kan utmana. Kan det ha varit Timmendorfer Strand?
Jag fick också se Grevinnan och betjänten för första gången på tio-femton år och hörde biskopen från Fanny och Alexander (Jarl Kulle är så oerhört kåt) recitera Nyårsklockan medan fyrverkerierna lyste upp himlen över Frösön och Storsjön. Vackert.
Resten av natten ägnades åt att äta ost, spela Quizkampen mot Karl samt diskutera fallosdesignen på flaskan till hans likör som vi snart ska börja sälja. Målgruppen ska vara möhippor. 2013 är således året jag blir miljonär.
Nu ska jag fortsätta kolla på backhoppning. Reglerna är lika otydliga som när Lill-Esh får bestämma så jag fattar ingenting. Men det går bra. Jag är lycklig ändå. Om man låter backhoppningsregler styra sitt liv är man illa ute. Det har jag alltid sagt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)