Jag är den förste att uppskatta bra ironi. Detta stildrag har varit den absoluta kärnan i min personlighet under mer än ett decennium och är det jag bygger min många gånger inte alls utskällda humor på. Därför kan jag ju inte bli arg när jag själv utsätts för något som är ironi i dess renaste form.
Häromnyss skrev jag att jag inte längre får komma in på Twitter, vilket faktiskt har varit en källa till irritation då jag gillar det mediet för dess snabbhet vid nyhetsförmedling samt att det är ett väldigt smidigt sätt att kommunicera under lättsamma former. Sedan får man ju väldigt mycket bekräftelse när man skriver något fyndigt och blir retweetad nästan hundra gånger - fast det är naturligtvis inte det viktigaste (or is it?).
Igår gav jag upp kampen för att få behålla mitt gamla konto, och skapade istället ett nytt. Det kändes skönt att vara tillbaka i matchen igen, och det var fint att en nygammal källa till tidsfördriv på bussen hade sprungit fram. Men du vet hur det är. Aldrig får man vara riktigt nöjd.
En timme efter det att det nya kontot var registrerat, mitt i all den eufori (nåja) som jag upplevde över att vara en hel människa igen, var det som att någon plockade fram bandsågen och sågade mig halv på nytt. Telefonen hade följt sin upphovsmans exempel och tvärdött. Aldrig får man vara riktigt nöjd, aldrig någonsin.
Som jag skrev inledningsvis uppskattar jag dock ironin i det hela, så jag är inte särskilt upprörd. Det kommer nog mest kännas naket att gå omkring i samhället utan telefon med hela Internet och Spotify i fickan. Tur att jag fick med mig paddan hem från jobbet så jag har något att göra när jag åker buss. Dessutom är situationen inte helt obekant för mig, som de läsare som minns Imperialgate 2008 vet.
Fan, jag var ju mer bitter än Hannes märker jag när jag läser igenom det där. Onödigt. Allting löser sig ju alltid ändå.
Bortsett från att drabbas av sammanbrott i maskinparken har jag ägnat veckan åt att försöka hitta rätt i dygnsrytmen. Det har gått sådär. I söndags, måndags och tisdags somnade jag så sent att jag hade hunnit börja lyssna efter morgontidningens ankomst i brevinkastet. I onsdags somnade jag klockan nio på kvällen, men vaknade i gengäld klockan fem på morgonen. Igår vaknade jag klockan sju, vilket är en aning sent om jag ska hinna med bussen jag brukar åka med som går 7.18. Vetefan vad jag ska göra åt det. Rutiner brukar ju hjälpa ADHD-barn, så det är väl det jag får fokusera på.
Annars har det varit kul med eleverna tillbaka, även om det bara var en riktig dag under veckan. Torsdag och fredag ägnades åt utvecklingssamtal (de få som inte ställde in på kort varsel vill säga) och även om det är småtrevligt så är det bra mycket roligare med normala veckor. Nästa vecka trampar det igång på allvar.
Nej. Nu ska jag köpa telefon. Steve Jobs får en ny chans.
Ditt inlägg har avgjort valet för mig, det blir en Samsung istället för iphone. Fick ändå inte välja iphone på Phonehouse, killen jag pratade med kallade apple för en diktatur. Han valde sina ord med omsorg kan man säga. (Han hade själv samsung)
SvaraRadera