Jag är en av dem som slavar på kung Keops pyramid

När man får en vink från en kollega att några elever "har haft lite kul" i ett klassrum är det genast dags att börja ana oråd. I bästa fall är det några som har fått tag på en whiteboard-penna och ritat olika typer av mer eller mindre uttrycksfulla könsorgan på tavlan och/eller väggarna. I sämsta fall har någon vänt upp och ner på hela klassrummet, satt häftstift med nålen uppåt på stolarna och sprutat ut alkogel över hela installationen.

Igår fick jag ta del av någon form av mellanting. En kollega kom mycket riktigt och letade efter ett par elever och sa att de hade "haft lite kul" i ett klassrum. Vi hittade dem snabbt och jag följde med bort till salen för att inspektera. Där hade ungdomarna effektivt lyft undan alla bänkar och byggt en två meter hög pyramid av cirka 30 stolar. I ett första läge tror jag att vem som helst skulle bli imponerad och genast utbrista i en stående ovation när man möter en sådan syn, men det är då ens professionalism som lärare måste komma fram.

Och som den kom fram. Jag använde hela min palett från "Hur gamla är ni egentligen?" via "Det känns inte bra att jag ger er en massa chanser och så är det detta jag får tillbaka" till "Berätta hur ni tänker". Samtidigt gjorde jag en så övertygande tolkning av jag-är-inte-arg-jag-är-besviken-rutinen att Guldbaggejuryn bör överväga att ta tillbaka Johannes Brosts Guldbagge för bästa manliga huvudroll och genast buda den till mig. Jag avslutade min insats med "Om fem minuter ska rummet se ut som vanligt igen" och marscherade ut ur rummet.

Här kan vi fundera på om det där är bästa sättet att hantera situationen på, men ibland får man gå på vad högstadielärarintuitionen säger. Man ska inte underskatta magkänslan.

För att avrunda rapporteringen från pyramidgate vill jag också ge grabbarna en eloge för hur kreativa de visade att de är. De har sannolikt prickat in några betygskrav i både matte och fysik och med all säkerhet även teknik med denna insats. Jag skulle dock bli lyckligare om de lade sin kreativitet på det riktiga skolarbetet istället, även om det är mycket tråkigare att berätta om.

Annars har jag introducerat begreppet "Grått nytt hår" för mina elever (under rubriken "Axels visdomsord" som är ett återkommande inslag på mina samlingar) och jag slogs då på nytt av hur dåliga de är på ironi och självdistans i den där åldern. Det är ju inte det "fyndiga" - om ni ursäktar uttrycket - i idiomet som är det roliga, det förstår ju vem som helst, utan det är ju det bottenlöst fåniga som är det underhållande. Men försök förklara det för 20 skränande 15-åringar som med all önskvärd tydlighet visar att min humornivå är den lägsta sedan mätningarna inleddes år 1755. Då gäller det att vara stark i sin tro på att lärarhumor är världens bästa humor.

Bortsett från jobbet har jag inte gjort något värt att skriva upp. Två latkvällar med enklare hushållssysslor och TV kan vara rätt skönt så här under årets fattigaste vecka.