Jag måste säga att det är smått tröstlöst att se 13 000:- av lönen singla iväg på ett bräde. Räkningar alltså. Månader som denna hatar jag dem mer än någonsin. Särskilt CSN:s. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kunde inte n å g o n ha berättat att man var tvungen att betala tillbaka de där pengarna som de satte in och som man sedan med tillförsikt placerade i kassan på Orvars?
Känns som att det är läge att börja kräva in långtidsskulden från Hannes som har byggts upp under något år med andra ord. Du har mitt kontonummer va?
Bortsett från att mina finanser speglar Medelhavsländernas har jag positiv livssyn. Jag har aldrig känt mig så bekväm på jobbet, och har heller aldrig upplevt att eleverna är så pass positiva i stort. Det är nästan så att man blir ställd över att de gör vad de ska och det utan att jag behöver tjata hål i huvudet på mig själv. Supporterklubben står också på gränsen till nya satsningar och där är jag också redo att börja jobba ordentligt nu efter ett par kvällars återhämtning i efterdyningarna av förra veckans fullskaliga orkan av arbete.
Jag känner också att jag ska försöka skaffa mig någon form av socialt liv utöver jobbet och supporterklubben. Det var en god start igår med en kväll på Gröna Lund med Josefin, eller Jose-fun som vi brukar säga eftersom att hon är så kul, och till helgen planerar jag att återknyta kontakten med andra fina vänner som det var alldeles för länge sedan jag träffade.
En annan sak jag känner, slår det mig nu, är att jag har börjat överanvända begreppet "jag känner". Någon har någon gång sagt att det är typiskt lärare att uttrycka sig på det sättet, och det har uppenbarligen slagit rot i mig. Det irriterar mig att jag faller in i den typen av patosstyrd retorik för jag vill vara en person som lutar mig mot ethos och logos. Ni vet hur störande det känns.
Avslutningsvis känner jag att jag vill rikta en fråga till vem som helst. Är det någon som, apropå ingenting alls, har numret till Hells Angels indrivningsavdelning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar