Den här helgen har jag tränat mig i att göra så lite som möjligt. Det är faktiskt ganska svårt. Jag har de senaste helgerna haft saker för mig hela tiden, och när man plötsligt har en helg helt utan bokningar, eftersom att den bokningen man hade för lördagen bryskt ställdes in - oskönt när det händer och tyvärr sker det allt oftare tycker jag, då är det lätt att bli rastlös.
I fredags blev dock inte bokningen avbokad, eftersom att Becks är en rejäl tjej som man kan lita på. Vi hade bestämt att ha after work, men jag kände mig inte så sugen på att äta hamburglare som det brukar sluta med att man gör om man inte vill betala femsiffriga belopp så jag bjöd in till Almqvistgatan. Jag svängde ihop en moussaka med vänsterhanden samtidigt som vi avnjöt en starkare välkomstdrink. Det var ett förträffligt fredagsnöje. Till maten drack vi ett bättre amarone och, egentligen vill jag inte slå på min egen trumma men jag gör det ändå, allt var sjukt gott.
Efter maten fortsatte vi med en djupdykning både i vinskåpet och i konsten. Vi kände oss, efter ett par flaskor, så kvasiintellektuella att det var läge för en analys av låttexter. Allt från Leonard Cohen och Simon & Garfunkel till Winnerbäck sattes under vår kulturlupp, och vi kom säkert fram till mycket begåvat. Det var nästan lika djupt som på den goda gamla ÖG-tiden.
Av förklarliga skäl var jag inte världsmästare i att vara pigg när lördagens förmiddag så intog mitt sovrum. Jag var så långt ifrån världsmästare att förmiddagen både hann födas och dö innan jag valde att gå upp och fånga dagen genom att lägga mig i soffan och dricka te samt läsa DN och Fokus i två timmar. Därefter fortsatta jag att fånga genom att halvsova framför Finnkampen. Den avslutande lyran genomfördes i något mer sittande ställning framför teven resten av kvällen.
Igår var jag alltså inte tillräckligt på alerten för att bli rastlös, men idag har det varit en annan ryssfemma. Jag klev upp redan halv tio och fångade dagen genom att dricka te, läsa DN samt bli impad över att folk med proteser hoppar längdhopp typ två meter längre än vad jag kan.
Nu var frågan vad jag skulle sysselsätta mig med fram till klockan 14.30 då Arsenalmatchen började. Tvätta och prata med Telia var två saker, men i övrigt handlade det mest om att kolla på klockan. Snacka om att fånga dagen. Varenda jävla minut fångades.
Sedan var det dags att ha ångest i 90 minuter igen, men det var det värt eftersom att Arsenal dels äntligen gjorde mål och dels äntligen vann en match. Då blir man ju glad.
Efter matchen har jag gjort lite annat plock, men nu orkar jag inte skriva mer så det tänker jag inte gå in på. Det måste finnas en gräns för hur många ointressanta meningar allmänheten kan finna sig i att läsa. Å andra sidan har Kissie och de byggt en hel karriär på att skriva om ointressanta saker, så helt fel ute kanske jag inte är med det här inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar