Många håller augusti som en av de bästa månaderna. Sommaren har ännu inte hunnit dö och i den ännu varma och mörkt stjärnklara natten njuter folk av kräftor och snaps under de sista skälvande semestertimmarna. Den är en månad av förväntningar - på den nya skolan, eller att komma tillbaka och träffa kompisarna eller kollegorna igen. Fotbollsligorna startar igen, och livet får därmed åter sin mening.
Tyvärr finns det något som sänker sig som ett sorgflor över den sista sommarmånaden. Något som varje år får mig att drömma om krispiga höstdagar, rimfrost och minusgrader. Jag syftar givetvis på luftfuktigheten.
Vi stackare med drag av hyperhidros tycker inte om luftfuktighet. Den gör oss svettiga. Vi är svettiga när vi vaknar, när vi kommer ut ur morgonduschen, när vi äter frukost, när vi springer till bussen (ärligt talat, hur jävla tidigt måste man gå ut till bussen här? Jag bor en minut från busshållplatsen och går ut fyra minuter innan bussen går, men får ändå springa varje morgon), när vi håller utvecklingssamtal, när vi äter lunch, när vi pratar i telefon, och så vidare i alla oändlighet tills höstdagjämningen kommer.
Någon påstår att man är bra tränad om man svettas mycket, och om så är fallet måste jag vara bland de bäst tränade fem procenten i Sverige. Det är nog bara Hannes som slår mig tror jag. Vi borde hitta två svettlökar till och bilda stafettlag.
Jag vet inte vad det kommer ifrån riktigt. Mamma och pappa är inte särskilt svettiga av sig, och jag har aldrig hört Love klaga över det. Det kan vara så att jag och min lillebror har ärvt svettgenen från mormor. Grande Eivor har en förmåga att svettas kopiöst när hon ska bjuda på julmat. Fast då står hon i och för sig framför en spis på full gas i fem timmar innan man kommer dit så det kanske har sin naturliga förklaring. Själv blir jag svettig av att sträcka mig efter fjärrkontrollen - och Hannes bara av att blinka.
Nej, för min del är sommaren slut nu. Låt de bittra vindarna slå in över vår fina storstad nu så att jag slipper ha russinfingrar dygnet runt. Detta är något jag givetvis kommer att få ångra när jag gnäller på kylan i februari, men så får det vara. Tar sommaren slut får det bli min pyrrhusseger. Och det är också en seger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar