Recension: Lasse Winnerbäck

Var: Gröna Lund
När: 28 augusti 2012
Bäst: Söndermarken ackompanjerat av ett videocollage med Vidingsjömiljö.
Sämst: Att en liten grupp tjejer drog igång den förhatliga hockeyramseaktiga Lasse klapp-klapp-klapp precis före sista extranumret. Vill slapp ju nästan höra den!
Fråga: Hur kan en tråklåt som Hugger i sten vara en sådan allsångsklassiker?
Betyg:


Jag var helt övertygad om att Lasse Winnerbäck skulle inleda den här sensommarkonserten med Elden. Varför? Den låten inleds ju med strofen "Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommaren regnat bort". Glädjande nog är östgöten inte alls lika klyschigt förutsägbar som jag är.

Istället inleds spelningen med att en Loreenlugg dansar suggestivt på en kyrkogård på jätteskärmen bakom sjumannabandet på Grönans stora scen, samtidigt som Lasse sjunger om att han har köpt en kostym och ett paraply till sin egen begravning. Jag och Josefin, som har slagit oss i slang för den här spelningens skull, tittar skeptiskt på varandra. "Vad är det här?" tänker vi.

Det är sannerligen inget publikfrieri inledningsvis. Winnerbäck och bandet, anfört av Hellacopters-Nicke på sologitarr, anlägger en tung gitarrmatta över de något udda första låtvalen. Halvt bortglömda bitar som För den som letar och Dunkla rum har klätts i punkdräkt och det känns som att syftet verkligen är att utmana den stora och blandade publiken. Svensktoppsfansen nedanför de tjutande berg och dal-banorna undrar nog vad fan som pågår, men jag gillar det. Mer skitit och inte lika tillrättalagt som vanligt.

Det är bra tryck och ljudet är riktigt bra, bortsett från att basen låter så fruktansvärt ond att man tror att det är Sauron själv som spelar så att mina revben hoppar ur led. Bakom bandet visas ibland livebilder och ibland konstiga grafiska tryck med något som mest liknar husmorsgymnastik eller en nordkoreansk militärparad. Lite svårt sådär, så att man känner sig smart utan att förstå varför bara för att man råkar stå där frivilligt och titta på spektaklet.

Först efter nästan en timmes mangling blir det en lugnare passage då Lasse spelar ensam med bara en akustisk gitarr. Där noteras också kvällens första allsång på Elegi. Därefter är det mer tryggt och mer traditionellt winnerbäckskts, även om bandets rockdriv lyfter många av låtarna jämfört med hur de lät på Hovettiden.

Några nya låtar utöver den inledande kostymlåten hinns med, Vem som helst blues och Utkast till ett brev, och de känns lovande inför nästa skivsläpp. Dessutom är flera av spåren från den syntiga skivan Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen bra mycket bättre med rockfilter. Särskilt Jag får liksom ingen ordning och Ett sällsynt exemplar.

Extranumren Elden, Kom ihåg mig då och Söndermarken är visserligen knappast oväntade, men de är grymma livelåtar och skickar tillsammans med den oväntade inledning upp spelningen på en stadig fyra för Tre pluss-Lasse. Videon med svepande filmklipp över ett öde Vidingsjö, området i Linköping där han växte upp, som varvas med en barkbåt på väg i bäcken ut mot Atlanten skapar en mäktig fond till Söndermarken och gör en fantastisk låt ännu bättre.

Efteråt lämnar jag och Josefin Djurgården mycket nöjda medan den vrålande basen fortfarande dunkar i bröstet. Eller så är det bara hjärtat som på sitt eget lilla vis vill tacka för en alldeles förtjusande kväll.