It's like thunder, lightning

Två saker innan vi startar idag bara. Eller förresten, vadå innan vi startar? Inlägget startade ju för sjutton ord sedan så tekniskt sett har det redan startat. Men skitsamma, det var mest en ursäkt för att börja lite spretigt.

Först skulle jag vilja be om ursäkt för att det råkade bli lite allvarligt och/eller pretentiöst på expeditionen igår. Det var inte meningen, men jag behövde få säga att jag stötte på Peter Englund vid Carolina Rediviva eftersom att det var en så symboliskt laddad bild och så spårade det ur. Det var dock bara tillfälligt, så nu är jag beredd att gå tillbaka till tramset igen.

Som andra punkt innan vi börjar, om nu alla kan enas om att vi ännu inte har börjat, skulle jag vilja rikta ett grattis till SMHI för dagens väderprognos. Den var verkligen spot on måste jag säga. Särskilt det där med att det skulle komma noll millimeter regn. Den vattenmängd som drev in över mig i slutet av min promenad nu ikväll var av bibliska proportioner, och dessutom höll jag på att få en blixt rakt i fontanellen. Så kudos till SMHI. KUDOS.

Då börjar vi dagens ordinarie program.

Nu har jag jobbat i exakt en vecka, och idag var första dagen det var riktigt jobbigt att gå upp. Om man inte räknar med igår då, men det gör man inte för då var det måndag. Det tog alltså fem dagar och sedan var effekten efter semestern borta. Nu är jag lika trött som i slutet av maj igen.

Ja. Jag överdriver. Så farligt är det inte, utan det är mest smått långtråkigt att vara på jobbet utan att ungarna är där. Det är absolut inget fel på mina kollegor (särskilt inte Marie som idag till exempel hyllade mig för min fullkomliga sociala förmåga) men ungdomarna är på något sätt russinen i kakan. Eller livets salt som jag brukar säga.

Idag var det också extra långtråkigt eftersom att vi skrev verksamhetsplan. Jag förstår verkligen poäng med den och vet att den fyller en funktion för att kvalitetssäkra verksamheten, men det är bottenlöst tråkigt. Ungefär som att kolla på målarfärg som redan har torkat nyligen och vänta på att den ska börja flagna bort.

Annars har jag idag glatt mig över att ha fått 41 43 retweets på ett twitterinlägg jag skrev i morse. Som mellanbarn är bekräftelse oerhört viktigt för mig och när det kommer till bekräftelse är få saker så effektiva som retweets eller likes på sociala medier.

Jag tror att jag har lyssnat på podcasten Värvet lite för mycket. Där brukar 75 procent av tiden ägnas åt diskussioner om bekräftelse, så jag har haft anledning att fundera på det den senaste månaden när jag har plöjt alla de drygt tjugo avsnitten.

Nu tänkte jag länka upp det här inlägget på Facebook och sedan sitta och fånglo på skärmen på ett sätt som hade gjort att man hade fått epitetet dåre och blivit placerad på fattighuset om det var på 1800-talet i väntan på att någon ska likea det hela.