Kapitel 209, i vilket Robinson berättar om en frustrerande hemresa, beskriver en udda händelse i tvättstugan samt ger en bild av återseendet av en grupp välbekanta ansikten.
Hemresor kan se ut på olika sätt. Ibland kan de vara överraskande och väldigt trevliga som när man uppgraderas till buisness class på en BA-flight eller när man tänker "skitsamma" och börjar borsta på med gratisvinet. De kan vara långtråkiga (valfri flygresa), långa (Prag-Linköping, 26 timmar och fyra byten med tåg), vedervärdiga (de kan väl stänga vid hotellpuben kristligt tidigt dagen före istället), tidiga (Sverige-England i VM -02 började klockan åtta söndagen efter Hultsfred) och jobbiga (Dö SAAB-jävel!).
Tisdagens hemresa från Lübeck, där vi stannade till för natten efter att vi hade åkt från Köln var inget vidare den heller. Framför allt var den väldigt lång. Vi åkte från hotellet halv elva och stannade till vid en fotbollsarena, som man gör, samt stuvade bilen så full att en Noas ark färdig för avfärd i syndafloden (Som för övrigt gjorde ett gästspel i Uppsala i eftermiddags. Syndafloden alltså, inte arken) framstår som en tom oljecistern i jämförelse.
När vi var klara på spritpråmen i Puttgarden och hade tagit oss över till Danmark var klockan sen eftermiddag, och Lander märkte att det var något tjall med bilen. Den ville inte accelerera alls, så varje gång han försökte komma upp i hastighet tog det flera kilometer. För att inte tala om hur det blev varje gång det var uppförsbacke. Då kom bilen knappt upp i 60 km/h. Först trodde vi att bilen var överlastad, men så var det antagligen inte för mer än 200 liter hade vi knappast köpt. Ni behöver inte fråga vad problemet faktiskt var, för är det något jag kan mindre om än bilar så är det trasiga bilar.
Till slut, vid tvåtiden, var vi dock i Uppsala. Kul att gå upp och jobba dagen efter.
Dagen igår var allmänt förvirrad. Tre timmars sömn - eftersom att det var omöjligt att varva ned efter resan - var tydligen inte tillräckligt. Jag vet inte riktigt vad jag sysslade med på jobbet, men jag antar att jag fick något gjort. Det är väl som vanligt antar jag.
På kvällen hade jag tvättid och det är ju knappast något unikt med det. Det unika med den här tvättiden var att jag efter att ha tömt sista maskinen helt och hållet slängde ut det faktum att jag hade tvättid ur hjärna och kom inte på det förrän jag var halvvägs ner i sängen tre timmar senare. Tvätten var i alla fall torr då. Och oprydligt ihopvikt eftersom att någon fultvättade efter öppettidens slut.
Det var antagligen så att Robin van Persie fick mig ur balans, och hans övergång till United i kombination med filmen Hungerspelen blev som en mental molotovcocktail mot skallbenet.
Idag var det den stora dagen när eleverna kom tillbaka till skolan, och det var tur att jag hade sovit någon timme mer än natten före. Efter ett mindre missöde med en dator tidigt på morgonen då jag var nära att slå sönder hela jävla Internet i frustration, taggade jag till mig och kunde möta ungarna med gott humör. Det var faktiskt skitkul att ha dem tillbaka. Vi kan väl dock höras om två veckor för en avstämning om det omdömet fortfarande håller då.
Nu väntar en heldagar med utvecklingssamtal i morgon och på måndag, vilket innebär att jag ska sitta och upprepa exakt samma fraser 22 gånger och dra samma skämt ännu fler gånger (Kan jag använda det där om hemkunskapen och hjälpa till hemma i år också? Ja?). Känns som att det är läge att lägga en ispåse och två Alvedon på kylning redan nu tills jag kommer hem i morgon. Eller kanske rentav något puttgardenskt? Ja?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar