Åh Uppsala

För någon vecka sedan, mitt i den värsta flytthetsen, gick jag på en promenad i centrala Uppsala och funderade på om det verkligen fungerar att bo i den här stan. Bostadssituationen för den som inte har kommit in på varken hyresmarknaden eller i bostadsrättssystemet är en riktig gödselstack. Bara skit. Jag tänkte på hur osäkert allting känns när man inte kan planera för mer än max några månader framåt - trots en tillsvidaretjänst och i all väsentlighet ett ordnat liv. Hur länge orkar jag flytta tre gånger om året?

Då, när jag var i parken nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, mötte jag som av en händelse Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund på cykel. Då försvann flyktkänslan direkt. För just där kände jag att jag var i helt rätt sammanhang. Varför skulle jag lämna en stad där man kan möta honom nedanför en av Sveriges tyngsta litterära institutioner? 

Det här är min hemstad. Numera åker jag inte hem till Linköping, utan det är hit jag ska när jag påbörjar hemresan. Det tog åtta år och nu är jag rotad.

Uppsala har precis allt det jag kräver. Staden är inte gigantisk, men inte heller liten. Det finns kultur, som teater och musik av hög klass och alla stora svenska artister kommer hit förr eller senare. De biofilmer man vill se går i regel upp och det finns till och med ett fotbollslag som är på tillräckligt hög nivå för att lukta på de högsta serierna. Utelivet är levande med allt från de billiga och charmiga nationerna till de mer sofistikerade barerna dit man kan ta med mamma och pappa utan att skämmas.

Dessutom rinner Fyrisån som en kroppspulsåder genom staden, och alla städer som utnyttjar vattnet i stadsbilden är per definition lyckade.

Det finns inte en chans att jag lämnar det här. Oavsett hur många lägenheter jag tvingas lämna.