Igår var vi och frotterade oss med kultureliten, jag och min bror. Vi gick på Uppsala Stadsteater för att se farbror Per Eric i Fyra dagar i april som behandlar Påskkravallerna i Gamla Uppsala 1943.
Nej, jag är inte förvånad över att du inte känner till denna händelse, men den var lika full av polisvåld mot oskyldiga som i Göteborg 2001. Där kan vi snacka om effektiv mörkläggning av polis och politiker.
Pjäsen som sådan var kanske inget mästerverk, men den var god underhållning för stunden och väckte en hel del tankar. Konsten ska ju göra det, så nog kände jag mig nöjd efteråt när jag och Hannes satt och läppjade på varsin öl i väntan på att Per Eric skulle komma ut och byta några ord innan han hoppade på tåget hem till Stockholm.
Det var väldigt kul att träffa honom och föra ett intellektuellt (nåja, Hannes var ju med) samtal mitt bland all trams jag vanligtvis sliter ut mina stämband med (eller fingrar för den delen - se bara förra inlägget). Samtidigt var det svårt att fokusera eftersom att den ena tunga kulturpersonligheten efter den andra plötsligt började smörja kråset bredvid vårt bord på Teaterbaren.
Jag, som blir så imponerad av kända personer, hade väldigt svårt att lägga band på mig. Min enda impuls i sådana situationer är att 1) Ta kort med personen i fråga 2) Fråga vilket lag de håller på i Premier League 3) Publicera bilden på någon form av socialt nätverk. Tur att jag har ökat dosen av min ADHD-medicin så att jag har fått lite impulskontroll, och coolt som en svartvit Film Noir-veteransnut satt jag där och såg härjad ut utan ens kasta ett öga på gänget bredvid oss.
Efter den inledande OH MY GOD EN KÄNDIS-stirrningen vill säga.
När Per Eric hade gått var det rimligt att gå hem och lägga sig, men rimlighetens namn är knappast mitt eller Hannes efter tre öl. Vi gick till Orvars istället. Där pratade vi politik, som om vi var två vuxna mitt bland alla ungdomar. De vid bordet bakom mig lekte "Jag har aldrig" och några andra beställde in glass. Snacka om att jag kände mig som en hermelin bland katterna.
Idag har jag åkt i 120 kilometer i timmen hela dagen, trots att jag inte direkt vaknade med ett gapflabb på läpparna efter gårdagens mobilisering av etanol. Först var det ett litet nationellt prov att genomföra, sen fem minuters lunch, sen två tröskelpedagogikslektioner i svenska, sen fem elevsamtal, sen två möten med föräldrar och rektor, sen skriva F-varningar, sen planera nästa vecka. Tror jag tar ledigt i morgon och drar till London istället.
Och ja, det är klart att Göran Engman var med i pjäsen, och att Bibliotekarien var på Oves. Det står i lagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar