Måste tina upp mig lite innan jag ger mig i kast med en liten återgivning av de senaste dagarnas delexpedition på öarna. Jag har nämligen varit på, ja självklart, fotboll. Hemmapremiär i Norrettan på Studenternas. Sirius-Enköping 2-0. Det var som på Emirates fast annorlunda.
På Emiraten var det dock inte svinkallt i andra halvlek. Den där Rysskylan de skriver om, är det bara snack eller? Fan, något bra ska väl Arsjavin klara av att fixa den här säsongen. Aprilvädret har faktiskt varit under all kritik i år, så vad mig anbelangar kan alla ta och avgå.
Nåja. Nog om den här måndagen. Jag landade hemma i sängen klockan halv två i natt, så bear with om detta inlägg inte når upp till den löjligt höga standard som vi har vant oss vid under det knappa år vi har umgåtts genom mina små brottsstycken ur ett så kallat liv. Är lite trött med andra ord.
I fredags for jag så iväg till Britannien, i en relativt spontan tripp. Jag bestämde mig egentligen inte på allvar förrän för ett par veckor sedan (men bokade flyg innan jag hade fått ledigt - livin' on the edge up in this hizzle) så uppladdningen hade varit kort men intensiv. Flygresan tror jag inte jag behöver orda om, för vi flyger ju alla ensamma då och då och det är ungefär lika roligt som att gå på bio ensam. Fast mindre mobbat så klart.
När jag väntade på Kicken vid Liverpool Street Station blev jag uppringd av Aftonbladet och fick uttala mig, som den felciterade citatmaskin jag är. Därefter gick vi till en pub, och till en till, innan vi mötte upp Statoil och Warren ett tag. Kvällens huvudmål var dock Covent Garden där vi hängde med Kickens Arsenalpolare. Det är ett gäng där många nästan helt har bortrationaliserat användandet av konsonanter så det gällde att hänga med i tugget ju senare det blev. Tänk dig själv hur det låter när de uttalar Wojciech Szczesny.
Kvällen blev lång, och när vi tog nattbussen hem hade vi bland annat sett världens längste nattklubbesökare, hånat mig för att jag inte kan dansa och droppat Big Lebowski-citat med en tjej från Irland. Good night out.
Vi var inte direkt på topp när vi anlände till Tollington cirka sju timmar efter det att jag hade gått och lagt mig. Det är dock så att ibland måste man bita ihop och göra saker man inte vill, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort. I och med att det var tidigt kick off var stämningen lugn och i takt med att matchen var dålig och målet fortsatte att inte rasa in var själva fotbollen på det hela taget rätt så meningslös. Så är det ibland, så det var inget att hänga läpp över.
Efter matchen var Kicken så sliten efter gårdagen att han höll på att somna stående, men folk fick igång honom med fem shot Sambuca på tre minuter. En Kick-start (pun intended) (as if you didn't understand that) helt enkelt.
När sedan Tottenham förlorade blev skadeglädjen så stor inne på puben att det blev någon form av mindre mayham av ramsor och fest därinne. Det var länge sedan jag körde en hel kväll med ramsor, så det var angenämt. Slutligen hamnade vi på ett indiskt hak, innan vi rundade av med lite fylletweets och ett par Stella i Kickens hus, med utsikt över halva London. Inte dumt alls det heller.
Igår var det städat. Det var inte tal om tidig uppstigningen, utan det blev lunch till frukost innan vi ägnade oss åt supporterklubben i några timmar. Jag åkte sedan till flygplatsen via Westfields. Det här med flygresor har vi redan konstaterat att alla kan, så vi lämnar den därhän nöjer oss med att konstatera att Uppsala är ett jävla U-land eftersom att jag fick gå hem från stationen när jag väl kom hem. Bussarna hade slutat att gå.
Nej, tacka vet jag London.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar