Ni vet. En sådan där dag när man vaknar klockan klockan kvart över sex och inser att man är så trött att larmet har legat och surrat i fem minuter utan att man har vaknat, och när man är så lam i kroppen att man knappt orkar föra duschdraperiet åt sidan. En sådan dag när man inte ens orkar sätta på någon musik på bussen på väg till jobbet trots att lurarna sitter i öronen. Sedan stressar man runt hela dagen på jobbet, bara för att vara kvar och jobba till klockan halv åtta. Ni vet en sådan dag när man kommer hem och ägnar resten av dagen åt, i prioriteringsordning, supporterklubben, tvättning, mat och Champions League.
Den har ett namn, en sådan dag.
Just det. Tisdag.
Nu framstod jag som alldeles bitter här men det var inte alls min föresats. Jag ville bara dela med mig lite av detta, eftersom att ingen annan i världen någonsin har upplevt stress i samband med att det är mycket på jobbet. Det är lite av min uppgift bland oss som extraknäcker här på Internet att få folk uppmärksammade på de utmaningar som möter en vit barnlös medelklassman med gedigen akademisk utbildning i ryggen i dagens samhälle. Vi har det minsann inte heller så lätt hela tiden.
Men så får man väl inte tycka i dagens PK-Sverige för då blir man stämplad som rasist.
Annars tycker jag det var ganska kul att liverätta mina elevers övnings-nationella prov. De ville veta direkt vad de fick, så jag rättade helt enkelt inför publik. Vid varje rätt kom det ett "yes" från den aktuella eleven och för varje miss en suck så djup att diskussionerna runt Ebba Witt-Brattströms och Horace Engdahls middagsbord framstår som Kungarna av Tylösand.
En annan bra sak var att John Terry missar Champions League-finalen. Så. Man ska alltid sluta på en positiv not.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar