Först total förvirring. Tid och rum är ett enda inferno av intryck, och jag inbillar mig att jag befinner mig i huvudet på en alldeles nyfödd. Sedan faller bitarna en efter en på plats som i ett parti Tetris, och jag börjar orientera mig. Jag är hemma och av ljuset att döma i rummet är det inte eftermiddag längre. Jag inser att den där "ska bara sträcka ut fem minuter i sängen innan jag ger mig ut och springer" har urartat igen. Den stora skammen slår över mig som en tsunami.
Det där var väl jävligt onödigt? Lägga sig och sova mitt på blanka eftermiddagen som om jag vore ett spädbarn. Det ingick inte alls i planen, och nu kommer det vara lögn i helvete att somna senare ikväll. Jag kan lika gärna gå till jobbet direkt, och bespara mig timmarna av att vänta på tre timmars orolig sömn.
Det var faktiskt länge sedan jag sysslade med den där typen av aktiviteter. Det har väl hänt någon fredag sådär då och då, men annars efter jobbet-somnar jag väldigt sällan. Jag är inte särskilt trött av mig längre tror jag, och när vi kommer in på ämnet trötthet på jobbet brukar jag mest hålla med för konformitetens skull. Om jag skulle spekulera i varför beror det nog på att jag får ungefär sex timmars sömn varje natt och numera har jag ju nått en ganska respektabel ålder och då behöver man inte lika mycket sömn för återhämtning och bearbetning av dagens intryck.
Till skillnad från när jag var 26 och pendlade 200 mil om dagen då jag konstant gick omkring i höstkoma, och kunde somna stående över pastavattnet på kvällen.
Idag har det annars varit en fullständigt normal dag, bortsett från den härdsmälta till morgonsamling då schemat som presenterades såg ut på ett annat sätt än det eleverna var vana vid, och alla genast utvecklade svårartade fall av Aspergers syndrom. Annars var dagen själva essensen av normal. Späd den med fyra delar vatten och du får typ vecka 41 - den mest vanliga veckan på året.
Slutligen skulle jag vilja dela med mig av en elevs fyndiga kommentar på eftermiddagen. Jag gav en annan elev tipset att maila till sin egen e-post om hon inte kommer åt sin filarea hemifrån så att hon ända kan få tag sitt dokument. Elev ett fnös lite och sa:
-Maila sig själv... Det är ju typ det ultimata forever alone.
Jag får upp sådana Torsk på Tallin-tragikomiska bilder av det där, på hur någon sitter och skickar mail till sig själv och frågar hur läget är och berättar lite om sitt eget läge. För att senare på dagen bli glad när han upptäcker att han har fått ett mail.
Var får de allt ifrån, ungdomarna?
Nu ska jag fundera över vad jag ska syssla med fram till att jag slutligen somnar klockan 04.00 i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar