When I get to Warwick Avenue

Resfeber? Nej, jag är för gammal för sådant.

I morgon ska jag inte gå upp och jobba. Nu är visserligen fredagen den bästa arbetsdagen på veckan (i hård konkurrens med onsdagen) men det är alltid en speciell känsla, i brist på riktiga känsloyttringar, att få ta helg redan på torsdagen. Ni som jobbar i morgon gör en lika ordentlig felprioritering som Esh när han valde att gå och se typ Florence Valentin framför Pet Shop Boys på Storsjöyran för ett antal år sedan.

Jag, som inte ens var med på Yran det året, tröttnar aldrig, a l d r i g, på att dra upp den storyn, för han blir så kulbitter då.

Det är alltså dags för en gammal vällagrad Londonresa igen, och det behöver man emellanåt för att ladda batterierna. Själsligt alltså, knappast fysiskt, för efter en weekend i det där landet mår man lika snett som Christer Pettersson gjorde dagen efter frigivningsfesten.

Men jag har lite att knyppla med innan det är dags, såsom packning och leka den där roliga leken som jag har valt att kalla "Var i hela jävla helvetet har jag lagt passet?" för tionde gången sedan millennieskiftet. På Studentvägen lärde jag mig till slut att förvara passet på ett särskilt ställe i en och samma skrivbordslåda, men eftersom att det skrivbordet förpassades till "Brännbart" i samband med flytten därifrån har jag inte lyckats hitta något nytt system. Istället har jag antagligen lagt det på någon ny "bra" plats. Om jag har otur är den platsen i källaren.

Innan jag lämnar er och expeditionen åt sitt öde under en weekend skulle jag vilja göra ett nedslag i det ämne många har valt att kalla psykologi. Avdelningen är våra jag. Ni som inte tycker om när jag blir sådär kvasiintellektuell som jag blir efter några stänkare på balkongen gör nog bäst i att klicka ner den här fliken och surfa in på Hägers Djurblogg (Nytt inlägg! Kakapon!) istället fort som ögat. Ni som gillar kvasiintellektualism kan med behållning (nåja) fortsätta läsa.

På bussen hem från jobbet var det nämligen en ung kille som plötsligt hälsade på mig. Jag fattade till en början ingenting, innan jag insåg det uppenbara - det var en elev i sjuan som jag har i svenska och engelska. Han satte sig mittemot mig och började konversera, men jag fann hela situationen mycket obekväm. Först förstod jag inte varför men snart insåg jag att det berodde på att jag hade kopplat bort mitt lärarjag och gått in i mitt semesterjag.

Det tog mig säkert trettio sekunder att hitta tillbaka till lärarpersonan. Ni vet han som alltid är så positiv att han kan få ett utbrott av Digerdöden av framstå som "en kul utmaning för renhållningsarbetarna" och som är jätteintresserad av att höra om badminton eller hästhoppning eller akvariefiskar eller vad det nu är för lama intressen eleverna har. Som högstadielärare är nämligen relationsbyggandet många gånger avgörande för hur effektiv undervisningen blir. Då måste man spela teater ibland.

Men som alla skådisar vet kan man inte bara kliva in och ut ur en roll på bara några sekunder, särskilt inte när man som jag fokuserar på method acting. Killen på bussen måste ha undrat vad det var för fel på mig den där halvminuten innan jag fann pedagogrollen i mig med en kvick fråga om vad han skulle hitta på för kul på påsklovet.

Jag erkänner dock att min hållplats kom som en välsignelse. Efter "Vad brukar ni ha för mat på påskbordet?" kunde jag inte förnedra mig själv med än sämre frågor.

Nu ska jag fortsätta ta helg här. Det känns fortfarande som en riktig prioritering.