Där satt jag i söndagsdyngan. Jag var inte ens sliten efter ett hårt St Patrick's Day-firande, eftersom att det bestod av dillchips och Utvandrarna på datan. Nej, det var den där smygande känslan av söndagsångest som kom över mig. Det var lite som att om själen hade en doft skulle den ha varit som alldeles i utkanten av ett område där det finns ett pappersbruk, där svavelångorna bara kan förnimmas längst bak i doftcentrat.
Så jag tog till en beprövad räddningshelikopter och gick ut på en långpromenad i våren. Då blev allt fint och luktfritt igen. Där kunde jag grubbla på sådant man grubblar på en söndag i mars, innan riktigt all snö är borta men när de första snödropparna har orkat sig upp. Att gå utan ett givet mål. Lite som livet självt.
Men nu ska jag skärpa mig innan det blir så djupt att bara en karaktär i en Jules Verne-roman vågar sig ner i avgrunden till de tvehövdade havsvidundren utan ögon som äter sand. Vi lägger oss och plaskar på ytan, som vi brukar, i solglittrigt vatten en vindstilla julidag någonstans i skärgården. Jag tror att det blir bäst så för alla inblandade. Det kan ju finnas barn närvarande.
Jag hoppade alltså över allt vad irländska nationaldagar heter igår, men det var inte så att St Paddy's gick mig obemärkt förbi. På jobbet i fredags uppmärksammade vi högtiden. Flera av mina kollegor ville bjuda på alkoholfri Guinness, men där sa jag ifrån som den moralens väktare jag är. Jag tycker det är olämpligt att romantisera alkohol på högstadiet för det klarar ungdomarna av så bra själva. Tema gröna kläder, godisklubbor och The Dubliners som veckans låt var ett bättre alternativ i min scrapbook.
På kvällen tog vi en "efter jobbet" på Katalin. För första gången på många år tog jag en Guinness, bara för sakens skull. Jag har slutat att dricka "The black stuff" sedan jag kom till insikt att ingen blir imponerad över vilken öl man dricker. Sådant vet säkert många om redan när de börjar gå på puben, men jag kan väl inte veta exakt allting. Ser jag ut som Fader Fouras?
Vi hade en god afton på Katalin. Jag, Anna och Ace the Case höll den grönvitorangea tricoloren vajande, inte in på småtimmarna, men ändå in på timmarna. Sedan motstod jag impulsen att gå till Palermo själv och vandrade hem med Whiskey in the jar i öronen.
Det var skönt med en lugn helg. Så kommer det inte riktigt bli om en vecka. Då är det inte jag som kommer ha söndagsångest. Då kommer söndagen ha Axelångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar