Det här får vi ta och göra om, för helgen blev ju nästan lika lyckad som de fotbollsresultat den innehöll. Jag har inte så högra krav för en god helg; allt jag begär är lite trevligt umgänge, god mat och dryck, en Arsenalvinst och att Spurs förlorar. Att det ska vara så jävla svårt för etablissemanget att fixa det varje helg övergår mitt förstånd (även om mitt förstånd inte är högre än en träbänk från valfri svensk idrottssal så det mesta och de flesta övergår det).
Fredagen avslutades i samma stil som måndagen tillbringades - i sömn. Jag tog en riktigt frasig lur på soffan när jag kom hem från jobbet, och hade det inte varit för att telefonen ringde hade jag nog legat där ännu. Få saker masserar belöningscentrat i hjärnan så mjukt, men ändå handfast som en fredagstupplur på en soffa.
Resten av fredagskvällen delades med en flaska primitivo framför tv:n tillsammans med Esh och Benet. Vi kollade på bandy och på film. Esh blev dialektal under bandymatchen eftersom att hans kompisar var med och spelade och blev intervjuade på hälsingemål. Det är nog som jag och prinsessan Estelle. När hertiginnan kommer på tal blir jag extra östgötsk i både uttal och gester.
När de andra tog taxi till stan valde jag att stanna hemma, och det var smart för då var jag relativt pigg i går förmiddag och hann med tåget till Eskilstuna utan problem. En fråga jag ställde mig själv under den resan var: Varför anses det vara socialt accepterat för vuxna människor att bära bara underställströja och mjukisbyxor på offentlig plats vid sportlovstider?
Jag lyssnade givetvis på min Spotify-spellista "Känt av Kent" när tåget rullade in i det sörmländska smedjeepicentrat. Luks mötte upp och efter en mellanlandning hemma hos honom gick vi och testade en amerikansk sportbar där jag firade att jag nu har beställt Boston Celtic Cheeseburger 200 gånger med ett par öl. Vi satt tillsammans med några lokala förmågor med Arsenaltröjor, medan de flesta andra bordens inhabitat vittnade om Liverpool-sympatier. Tyvärr för dem var det vi som fick flest tillfällen att dansa på grönvitrutiga dukarna.
Lika segerrusiga som rusiga gick vi hem och firade tillsammans med Elin framför tv:n. Först förlorade Chelsea så allt blev bara bättre och bättre, men sen åkte Timoteij ut ur Melodifestivalen så då var ju min kväll förstörd. Jag satt och tjurade på toan fram till tolv, och sen gick jag och lade mig utan att säga godnatt. Tur att vi hann äta fint anglofilt innan det: Chicken Tikka Masala, denna skotska gamla trotjänare.
I morse vaknade jag ungefär vid Oxberg, och därefter satt vi, som man gör, och hejade på alla svenskar så att inte en norrman, eller ännu värre - en tjeck eller något annat kulturskymmande - skulle vinna Vasaloppet. Jögga Brink var som vanligt pålitligheten själv, så man behövde inte gå in i, förlåt köra huvudet i väggen efter målgången.
Ungefär tidig eftermiddag fick jag skjuts till farfar och sedan satt jag och snackade med honom i några timmar. Det var kul att träffa honom, och han gav mig ett par hundraåriga verktyg som hans pappa Axel hade använt i sitt gjuteri i Lysekil. Det var en rörande gest som gjorde mig mycket glad.
Sista etappen innan tåget hem var att tillsammans med min kusin Thomas hälsa på hos hans föräldrar, det vill säga hos min faster och hennes man för söndagsmiddag som ackompanjerades av det vackra porlet av en Tottenham-förlust.
Här hemma har jag studerat bakfylla i två olika stadier, hostat vatten på köksgolvet och börjat tänka på refrängen (Pärlor). Snart ska jag sluta tänka på refrängen, för den är inget bra att varva ner till, och istället tänka på Youngbloods låt i Melodifestivalen för den var tamigfan det sämsta jag har hört sedan Hannes pjäs om de tio budorden på konfirmationen. Då kommer jag somna i ren uppgivenhet över kulturens tillstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar