I need a lift to happy hour

Det finns bilresor jag minns bättre än andra. En gång fick jag till exempel skjuts av handbollslandslagets målvakt Tomas Svensson mellan Linköping och Eskilstuna. En annan minnesvärd biltur är min uppkörning då jag nästan krockade, men ändå fick mitt körkort. För att inte tala om den där gången jag fick skjuts av fulla raggare till en mack på E4:an efter en olycklig soppatorsk utanför Nyköping.

Men svängen jag fick uppleva i fredags slår allt. För via lyckliga omständigheter i Arsenals souvenirbutik The Armoury fann jag mig plötsligt i baksätet av Ray Parlours flådiga Audi, och medan hans bror John styrde oss mot den restaurang där den förre Arsenalspelaren skulle underhålla oss tillresta svenskar satt jag och Willner och bara skakade på huvudet. Där satt vi och lyssnade på Rays historier som om det var den mest naturliga sak i världen.

För er som ännu sitter och kliar er i huvudet och funderar på om ni ska få gåshud eller gå helt "och?" kan jag avslöja att Ray Parlour gjorde 466 matcher för Arsenal under 1990-talet och början av 2000-talet, och är en kultspelare bland supportrarna. Dels tack vare sitt uppoffrande spel, och dels för att han tillsammans med Tony Adams en gång sprutade ner Tottenham-supportrar med en brandsläckare på Pizza Hut.

På restaurangen fick jag äran att bjuda honom på första pinten, och därefter intervjua honom på scenen. Han bjöd på sköna historier om alla från Fredrik Ljungberg till Martin Keown samt passade på att såga några spelare jäms med hålfotsinläggen. Men det får ni läsa om i Kanonmagasinet längre fram i vår.

Bara kvällen med Ray gjorde den här resan alldeles, alldeles underbar. Men det blev inte sämre av att allt i övrigt höll första klass. Vädret: Tropiskt. Matchen: 3-0 till Arsenal. Sällskapet: En brokig, men fantastiskt trevlig skara Arsenal Sweden-profiler där alla bjöd på sig själva och bidrog till stämning i Hysénklass.

Bortsett från fotbollen höll vi ganska låg profil i sommarvärmen. Lite pubhäng, några opretentiösa utflykter till OS-arenan och centrala London, och en allmän känsla av tillfredsställelse med livet. Man vet att det är lyckat om man redan på lördagen börjar få ångest över att åka hem. Tur att en ny Londonresa ligger och lurar i vassen, och om allt klaffar hugger jag den snabbare än när gammelgäddan nafsar en abborre.

Trots att jag somnade halv tre i natt inte har varit särskilt trött idag, utan har slarvat omkring i någon from av adrenalinmoln. Ge mig lite regn och kyla i morgon så att jag förstår att jag är tillbaka i verkligheten.

Till sist: När spelar United egentligen?

Nej, just det. Interskämt fungerar sällan särskilt bra externt. Ni skulle helt enkelt ha varit med.