Jag ska va tyst från och med nu och se vad som händer

Ibland ska jag bara vara tyst tror jag. Det har varit några gånger idag där munnen så att säga har jobbat snabbare än hjärnan. Jag tänker inte gå in på alla dessa tillfällen, för den lilla skrumpna värdighet jag har kvar vill jag någonstans behålla. Den kan komma att behövas någon gång i framtiden, till exempel när jag håller tal på Nobelfesten eller på prinsessan Estelles bröllop.

*Paus för alla som var tvungna att gå och ta två Alvedon och en shot Fernet efter den migränattack som uppstod då de insåg att prinsessan Estelle nämndes i det här inlägget också*

Så här var det. Jag satt i en inte helt seriös diskussion med en elev i vilken jag refererade till skollagen och att det i den står att man som lärare får beslagta elevers mobiltelefoner och andra artefakter som stör den allmänna ordningen. Eleven bemötte detta:
- Vänta, var är han? Jag ser honom inte?
Seg i skallen som jag var (det var ju tisdagmorgon) såg jag inte rävsaxen han så kärleksfullt placerade runt mitt smalben, och genmälde:
- Vem?
- Han som bryr sig!
Jag var ägd, och i en sådan situation agerar man med reptilhjärnan och, ja, du vet hur det blir:
- Din mamma kan vara han som bryr sig.

Jag kände ganska snabbt att jag kanske gick över gränsen där.

Efter jobbet gick jag till min lokala bokhandel, som man gör, för att ladda på förrådet lite. Nu när jag har börjat läsa böcker igen, vill jag gärna lägga in alla markerna på en gång så att jag kan förlora läsglädjen lika fort som man kan säga fold. Det var inga konstigheter när jag betalade, men när vi skulle skiljas åt sa expediten:
- Trevlig läsning!
- Detsamma, svarade jag.

Det blev oerhört genant. Det är väldigt fördomsfullt av mig att tro att hon bara läser en massa böcker hela dagarna bara för att hon jobbar i bokhandel. Hon har säkert en massa meningslösa möten att sitta av och verksamhetsplaner att skriva precis som alla oss andra. Dessutom menade jag det inte, för i samma stund som hon sa "Trevlig" så utgick jag från att hennes nästa ord skulle bli "kväll" varför jag svarade som jag gjorde.

Det påminner mig om när jag hjälpte en tjej som satt i rullstol med hennes extrarullstol och hon sa "Tack för hjälpen" och jag svarade "Tack detsamma". Sådant kan få mig att rodna flera år efteråt. Så jävla dumt.

Jag har en gång fått rådet att bara öppna munnen när jag har något vettigt att säga. Det är kanske dags att jag tar och lyssnar på det.