Recension: Anna Ternheim

Var: UKK, Uppsala
När: Internationella pi-dagen
Bäst: Let it rain, till metronom
Sämst: Plexiglasplatsen
Fråga: Var den uppstoppade vargen längst bak på scenen ett inlägg i rovdjursdebatten?
Betyg:

Första gången jag såg Anna Ternheim var på Hultsfredsfestivalen för, löst räknat, femton-tjugo år sedan. Då hade medhörningen större karisma än henne, där hon stod invirad i en munktröja med en miltärgrön truckerkeps nedtryckt över näsborrarna och mumlade fram To be gone på halvknackig engelska. Tur att det har hänt en del sedan dess. Hon är visserligen ingen Thomas Öberg, men visar idag självsäkerhet, scennärvaro och lugn.

Scenen är uppbyggd som ett murrigt vardagsrum. Jag väntar nästan på att typ Reine Brynolfsson ska komma in i tweedkostym och sätta sig i läderfåtöljen och börja läsa högt ur Strindbergs samlade verk. Istället kommer Sollentunadamen in och inleder med Solitary move, ensam med sin gitarr. Ribban läggs högt direkt.

Kvällens första riktigt fina ögonblick kommer när introt till Shoreline spelas på ett piano i motljus. Det är en låt som har i Annas tappning har betytt mycket för mig på olika sätt, så jag sitter och blir nästan religiös där uppe på vänsterhyllan inne i stora salen i UKK.

Våra platser är inte de bästa för vi får sitta och titta genom glaset på sargen några meter ovanför parketten. Man bara: "Ey, vafan jag kom för att se Anna Ternheim, inte nån jävla Hannibal Lector." Spelningen räddar dock det mesta.

När Dave Ferguson kommer in efter några låtar, med vinpavan i högsta hugg, lyfter spelningen ett snäpp. Tillsammans gör de flera av låtarna från senaste skivan mycket finstämt avskalat. Till topparna hör The longer the waiting (the sweeter the kiss), God don't know och Walking aimlessly. Bäst är dockden något äldre Let it rain som framförs a cappella med endast en metronom som komp inledningsvis.

Extranumren från första plattan, I'll follow you tonight och Better be, är också lysande innan det blir en fin avrundning med Black light shines.

Vi i publiken kapitulerar och bjuder igen med en stående ovation och det är väl förtjänt. Det har som sagt hänt en del sedan den där bakiseftermiddagen på Pampasscenen i Hultsfred.