I see a bad moon rising

Nåddes av ett rykte idag, och rykten är ju aldrig ett gott omen (om det inte ryktas om att Arsenal ska värva Podolski). Det här gällde stämningen bland tonårstjejerna i min klass, och rykten om dålig stämning bland tonårstjejer är ett så fatalt omen att man genast måste börja rista in pentagram i skinnet på bröstkorgen samt kasta vigvatten i vartenda ansikte man ser, för annars kan det bli riktigt stökigt.

Frågan är om jag är rätt person att hantera detta. Ska jag, som är så konflikträdd att jag vänder åt andra hållet om det blir röd gubbe, lära tjejer i femtonårsåldern om konflikthantering? Det är ju som om Ken Ring skulle lära folk betala skatt.

Tror inte heller att standardlösningen att gå och titta i himlen, vissla lite och låtsas som om det regnar fungerar.

Men det är ju kul att det händer något på jobbet, nu när jag är klar med alla de 300 åtgärdsprogrammen jag skulle skriva. Det här med undervisning är ändå bara en bisyssla när man jobbar på högstadiet.

Annars då? Ja, livet går sin gilla gång. Högt och lågt i en salig blandning. Igår var det som den med näsa för läsförståelse har listat ut konsert med Anna Ternheim. Jag laddade upp tillsammans med Emma, Becks och 27-Erik - som jag väljer att kalla honom för att hålla isär honom från alla andra Erikar som förekommer i ens liv (bra fantasi föräldrar, verkligen) - på Big Brother-Larsas bar Bullitt. Vi skulle äta deras köttberg till onsdagsburgare och vid beställning av en sådan ska man välja vilken dippsås man vill ha. När turen kom till mig spände servitrisen blicken i mig och konstaterade:
-Och du brukar ju ta garlic.

I tystnaden som uppstod blev jag extremt ställd, för jag har bara ätit hamburgare på Bullitt tre gånger, och de andra två gångerna är jag ganska säker på att jag har tagit bea. Men om jag nu brukar välja garlic så fick jag ju göra det igen. Ändra aldrig på ett vinnande lag, som jag brukar säga.

För övrigt sa Emma ingenting alls som vittnar om dålig människosyn under kvällen.

Idag har jag hängt med en spritmarinerad Hannes i hans stackars lägenhet, som nu åter börjar se ut som som New Delhis västra sopstation. Det var äntligen dags för säsongspremiären av South Park, och då brukar vi ses och äta en bättre middag tillsammans. En trevlig tradition som stärker banden oss bröder emellan.

På vägen hem skulle jag gå förbi Willys och köpa St Patrick's Day-godis till eleverna, men när jag kom dit var det inte alls öppet till kl 22. Snacka om ett verkligt FML-ögonblick. Det var bara att vända tillbaka mot Kvarnen istället, och den något udda upplevelsen att köpa 80 gröna klubbor i lösvikt. Kassörskans blick sa inte direkt "Hej, vilken normal handling klockan 21.30 en torsdag" utan den var mer i stil med "Hej Thomas Quick, är du ute?".

Så nu kan jag inte visa mig där heller på ett tag, precis som på Akademibokhandeln efter min Socially Awkward Penguin-insats förra veckan. Innan mars månad är över kommer jag ha gjort mig till en social paria i Uppsala. Men det är väl det de vill, borgarna i kommunstyrelsen.