Rock around the clock

Vi rockar vidare i samma tempo. Dag läggs till dag med en hastighet som som inte ens CERN-laboratoriet kan uppbåda. Så jag ska erkänna, så här i onsdagens sista timma, att jag är lite trött. Ni ska med andra ord inte förvänta er något mästerverk i dagens upplaga av den här semirealistiska dokusåpan som expeditionen utgör.

(Paus för kontemplation över den fullkomliga hybris som har fått skribenten att överhuvudtaget ens tänka på ett begrepp som "mästerverk" i samband med analys av den här e-publikation, som av alla objektiva bedömare sannolikt skulle klassas som "acceptabelt tidsfördriv om man har någon timme över" på sin höjd.)

Ibland slår det mig vilken enorm beundran jag känner över er som har barn att ta hand om, och samtidigt klarar av att sköta ett heltidsjobb, fixa med mat och dessutom kanske motionera någon gång ibland. Idag till exempel gick jag till barberaren och sedan till ICA för att hämta ut ett bokpaket (På ICA? Vad kommer härnäst - ska man handla mat på IKEA eller? Ulf Brunnberg måste styra upp bättre-förr-debatten här.) och då var jag inte hemma förrän framåt sexrycket. Sedan stack jag ut och gick i en dryg timma innan jag kom hem och duschade för att sedan laga mat i ytterligare en timma.

Då var klockan nio och kvällen i princip över. Hur hade den här kvällen sett ut om man hade ett par ungar att ta hand om? Det hade ju inte gått.

Jag är, som sagt, imponerad över er som fixar det.

Nu är det er tur att skriva något som ni är imponerad över med mig.

(Paus för hybriskontemplation.)

Under avslutningen av kvällen har jag ägnat mig åt två saker. Skicka mail och fundera på huruvida jag ska skaffa mig ett liv eller inte. Den första saken gick bra bortsett från att det nästan är pinsamt att svara på mail som är flera veckor gamla. I dataåldern motsvarar ju ett tvåveckorssvar på ett e-mail ungefär att jag på 1990-talet skulle ha knackat ihop ett svar på Rökstenen.

Den andra saken är ännu inte avgjord, men det lutar åt ett inte.