Can you pay my bills

Jag måste säga att det är smått tröstlöst att se 13 000:- av lönen singla iväg på ett bräde. Räkningar alltså. Månader som denna hatar jag dem mer än någonsin. Särskilt CSN:s. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kunde inte n å g o n ha berättat att man var tvungen att betala tillbaka de där pengarna som de satte in och som man sedan med tillförsikt placerade i kassan på Orvars?

Känns som att det är läge att börja kräva in långtidsskulden från Hannes som har byggts upp under något år med andra ord. Du har mitt kontonummer va?

Bortsett från att mina finanser speglar Medelhavsländernas har jag positiv livssyn. Jag har aldrig känt mig så bekväm på jobbet, och har heller aldrig upplevt att eleverna är så pass positiva i stort. Det är nästan så att man blir ställd över att de gör vad de ska och det utan att jag behöver tjata hål i huvudet på mig själv. Supporterklubben står också på gränsen till nya satsningar och där är jag också redo att börja jobba ordentligt nu efter ett par kvällars återhämtning i efterdyningarna av förra veckans fullskaliga orkan av arbete.

Jag känner också att jag ska försöka skaffa mig någon form av socialt liv utöver jobbet och supporterklubben. Det var en god start igår med en kväll på Gröna Lund med Josefin, eller Jose-fun som vi brukar säga eftersom att hon är så kul, och till helgen planerar jag att återknyta kontakten med andra fina vänner som det var alldeles för länge sedan jag träffade.

En annan sak jag känner, slår det mig nu, är att jag har börjat överanvända begreppet "jag känner". Någon har någon gång sagt att det är typiskt lärare att uttrycka sig på det sättet, och det har uppenbarligen slagit rot i mig. Det irriterar mig att jag faller in i den typen av patosstyrd retorik för jag vill vara en person som lutar mig mot ethos och logos. Ni vet hur störande det känns.

Avslutningsvis känner jag att jag vill rikta en fråga till vem som helst. Är det någon som, apropå ingenting alls, har numret till Hells Angels indrivningsavdelning?

Recension: Lasse Winnerbäck

Var: Gröna Lund
När: 28 augusti 2012
Bäst: Söndermarken ackompanjerat av ett videocollage med Vidingsjömiljö.
Sämst: Att en liten grupp tjejer drog igång den förhatliga hockeyramseaktiga Lasse klapp-klapp-klapp precis före sista extranumret. Vill slapp ju nästan höra den!
Fråga: Hur kan en tråklåt som Hugger i sten vara en sådan allsångsklassiker?
Betyg:


Jag var helt övertygad om att Lasse Winnerbäck skulle inleda den här sensommarkonserten med Elden. Varför? Den låten inleds ju med strofen "Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i augusti när sommaren regnat bort". Glädjande nog är östgöten inte alls lika klyschigt förutsägbar som jag är.

Istället inleds spelningen med att en Loreenlugg dansar suggestivt på en kyrkogård på jätteskärmen bakom sjumannabandet på Grönans stora scen, samtidigt som Lasse sjunger om att han har köpt en kostym och ett paraply till sin egen begravning. Jag och Josefin, som har slagit oss i slang för den här spelningens skull, tittar skeptiskt på varandra. "Vad är det här?" tänker vi.

Det är sannerligen inget publikfrieri inledningsvis. Winnerbäck och bandet, anfört av Hellacopters-Nicke på sologitarr, anlägger en tung gitarrmatta över de något udda första låtvalen. Halvt bortglömda bitar som För den som letar och Dunkla rum har klätts i punkdräkt och det känns som att syftet verkligen är att utmana den stora och blandade publiken. Svensktoppsfansen nedanför de tjutande berg och dal-banorna undrar nog vad fan som pågår, men jag gillar det. Mer skitit och inte lika tillrättalagt som vanligt.

Det är bra tryck och ljudet är riktigt bra, bortsett från att basen låter så fruktansvärt ond att man tror att det är Sauron själv som spelar så att mina revben hoppar ur led. Bakom bandet visas ibland livebilder och ibland konstiga grafiska tryck med något som mest liknar husmorsgymnastik eller en nordkoreansk militärparad. Lite svårt sådär, så att man känner sig smart utan att förstå varför bara för att man råkar stå där frivilligt och titta på spektaklet.

Först efter nästan en timmes mangling blir det en lugnare passage då Lasse spelar ensam med bara en akustisk gitarr. Där noteras också kvällens första allsång på Elegi. Därefter är det mer tryggt och mer traditionellt winnerbäckskts, även om bandets rockdriv lyfter många av låtarna jämfört med hur de lät på Hovettiden.

Några nya låtar utöver den inledande kostymlåten hinns med, Vem som helst blues och Utkast till ett brev, och de känns lovande inför nästa skivsläpp. Dessutom är flera av spåren från den syntiga skivan Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen bra mycket bättre med rockfilter. Särskilt Jag får liksom ingen ordning och Ett sällsynt exemplar.

Extranumren Elden, Kom ihåg mig då och Söndermarken är visserligen knappast oväntade, men de är grymma livelåtar och skickar tillsammans med den oväntade inledning upp spelningen på en stadig fyra för Tre pluss-Lasse. Videon med svepande filmklipp över ett öde Vidingsjö, området i Linköping där han växte upp, som varvas med en barkbåt på väg i bäcken ut mot Atlanten skapar en mäktig fond till Söndermarken och gör en fantastisk låt ännu bättre.

Efteråt lämnar jag och Josefin Djurgården mycket nöjda medan den vrålande basen fortfarande dunkar i bröstet. Eller så är det bara hjärtat som på sitt eget lilla vis vill tacka för en alldeles förtjusande kväll.

Jag har väntat så länge på just denna dag

Herregud. Vilken vecka. Jag tror att jag behöver semester.

Det är nog så att effekten av semestern har klingat av nu, för nu börjar det bli tufft att kliva upp på morgonen. Fast det kanske mer beror på att jag är lika dålig som alltid på att gå och lägga mig.

Den här veckan har varit späckad. Nu har verksamheten kommit igång på allvar på jobbet med utvecklingssamtal och lektioner, så nu är det full fart igen. Dessutom hade vi årsmöte i supporterklubben igår så all ledig tid har gått åt till att förbereda inför det.

Årsmötet gick bra och var rekordkort. Efteråt hade vi styrelsemöte, följt av festligheter. Det var hur trevligt som helst och som vanligt i Arsenal Sweden-kretsar avlöste skratten varandra. Så mycket att en granne till Walle kom och sa till oss där vi satt på uteplatsen. Hon varnade för att andra grannar kanske skulle komma och säga till, så det var mer en metautskällning.

På kvällen åkte vi färja till Hammarby Sjöstad och åt middag tillsammans med Bengt Magnusson. Eller kanske inte med honom, men vi var i alla fall i samma lokal.

Kvällen avslutades på Knivsöder hemma hos Walle med att Hedemora somnade i bersån, jag hade sönder ett vinglas och avsmakning av dyr armagnac.

Idag har tempot inte varit särskilt högt. Av förklarliga skäl. Det blev O'Learys och Stoke-Arsenal, men det blev 0-0 för andra matchen i rad så det var ju inget att se.

När jag skulle gå till tåget började det ösregna och dessutom var halva Stockholm avspärrat på grund av någon jävla triatlontävling så jag fick stressa för att hinna med tåget. Blöt, svettig och bakis kunde jag slutligen åka hem. Inte den bästa tågresan i mitt liv.

Resten av dagen har jag gjort exakt ingenting. Det är grymt skönt med några lugna timmar efter en intensiv vecka. Men i morgon trampar vi igång på nytt. Ny vecka, nya möjligheter.

Augusti i helvetet

Många håller augusti som en av de bästa månaderna. Sommaren har ännu inte hunnit dö och i den ännu varma och mörkt stjärnklara natten njuter folk av kräftor och snaps under de sista skälvande semestertimmarna. Den är en månad av förväntningar - på den nya skolan, eller att komma tillbaka och träffa kompisarna eller kollegorna igen. Fotbollsligorna startar igen, och livet får därmed åter sin mening.

Tyvärr finns det något som sänker sig som ett sorgflor över den sista sommarmånaden. Något som varje år får mig att drömma om krispiga höstdagar, rimfrost och minusgrader. Jag syftar givetvis på luftfuktigheten.

Vi stackare med drag av hyperhidros tycker inte om luftfuktighet. Den gör oss svettiga. Vi är svettiga när vi vaknar, när vi kommer ut ur morgonduschen, när vi äter frukost, när vi springer till bussen (ärligt talat, hur jävla tidigt måste man gå ut till bussen här? Jag bor en minut från busshållplatsen och går ut fyra minuter innan bussen går, men får ändå springa varje morgon), när vi håller utvecklingssamtal, när vi äter lunch, när vi pratar i telefon, och så vidare i alla oändlighet tills höstdagjämningen kommer.

Någon påstår att man är bra tränad om man svettas mycket, och om så är fallet måste jag vara bland de bäst tränade fem procenten i Sverige. Det är nog bara Hannes som slår mig tror jag. Vi borde hitta två svettlökar till och bilda stafettlag.

Jag vet inte vad det kommer ifrån riktigt. Mamma och pappa är inte särskilt svettiga av sig, och jag har aldrig hört Love klaga över det. Det kan vara så att jag och min lillebror har ärvt svettgenen från mormor. Grande Eivor har en förmåga att svettas kopiöst när hon ska bjuda på julmat. Fast då står hon i och för sig framför en spis på full gas i fem timmar innan man kommer dit så det kanske har sin naturliga förklaring. Själv blir jag svettig av att sträcka mig efter fjärrkontrollen - och Hannes bara av att blinka.

Nej, för min del är sommaren slut nu. Låt de bittra vindarna slå in över vår fina storstad nu så att jag slipper ha russinfingrar dygnet runt. Detta är något jag givetvis kommer att få ångra när jag gnäller på kylan i februari, men så får det vara. Tar sommaren slut får det bli min pyrrhusseger. Och det är också en seger.

Varm korv-boogie

Du är vad du äter, sägs det. I så fall är Hedemora världens starkaste korv. Man kan säga att han ångrade sig efteråt. Om det ska vi prata efter reklamen.

Helgen har varit full av, som det heter, galna upptåg. Efter åtta utvecklingssamtal i fredags tyckte vi att det var läge för en after work. Tyvärr tackade kollegorna en efter en nej, så slutligen var vi bara tre stycken som fortfarande var på banan. Vi ringde in en kollegas brorsa och Magnus, så att vi ändå skulle vara ett litet gäng. Dessutom anslöt Hedemora senare på kvällen, så vi ska inte vara alltför arga på de som svek. Bara besvikna.

Vi började på Stationen, gick vidare till Buddy's och Grand Hotell Hörnan innan kvällen avslutades på Riverside för mig och Hedemora. Vi kände att det var rimligt att runda av när kvällen landade på ett 18-årsställe. Ola och Tinas brorsa gick vidare till Flustret, men jag såg att Hedemora började somna så det var bäst att åka hem till Almqvistgatan.

Igår for vi till Stockholm för att tillsammans med 180 andra supportrar se ligapremiären. Det var grymt kul att se så många svenska Gooners på samma ställe och att träffa många vänner och bekanta. Mindre kul att det bara blev 0-0.

Vi hängde kvar på O'Learys fram till det blev dags att jogga till sista tåget. Vid Slussen passerade vi den där korvvagnen som säljer världens starkaste korv - Harakirikorven. Hademora fick ett infall och skulle testa eftersom att han "gillar ju stark mat". Jag tänkte "detta kommer aldrig sluta lyckligt", och uppmuntrade honom således att testa.

Han fick skriva på ett papper om att inte dra korvförsäljaren inför domstol och fick sedan fem minuter på sig att äta upp korven. Fyra tuggor senare var han i upplösningstillstånd, samtidigt som vi skulle jogga till tåget. Han tillbringade större delen av resan till Uppsala på toan och de få gånger han tittade ut såg han ut som en zombie, blek som en britt på charterresa i ansiktet.

På perrongen på Uppsala C kunde han knappt gå, utan fick stanna och vila var tionde meter samtidigt som han sluddrade om att jag skulle köra honom till akuten. Jag ville dock inte höra på det örat, utan skyfflade in honom i en taxi. Hemma lade han sig i badkaret i en timma innan han så smått började kvickna till och delvis se det roliga i situationen. Det som jag hade sett i situationen under två timmar.

Idag mådde han fortfarande lite dåligt av sviterna av korven, och när han sa "aldrig mer" var det inte svårt att tro honom. Jag själv har i alla fall inga planer på att testa den där. Det verkar ju fullständigt livsfarligt.

Själv var jag bara lite dagen efter-trött, och har ägnat dagen åt att vila samt, som man gör, utvärdera veckan. I morgon ska jag ha nio utvecklingssamtal. Lyckliga jag!

Going home to where it's better, than before

Kapitel 209, i vilket Robinson berättar om en frustrerande hemresa, beskriver en udda händelse i tvättstugan samt ger en bild av återseendet av en grupp välbekanta ansikten.

Hemresor kan se ut på olika sätt. Ibland kan de vara överraskande och väldigt trevliga som när man uppgraderas till buisness class på en BA-flight eller när man tänker "skitsamma" och börjar borsta på med gratisvinet. De kan vara långtråkiga (valfri flygresa), långa (Prag-Linköping, 26 timmar och fyra byten med tåg), vedervärdiga (de kan väl stänga vid hotellpuben kristligt tidigt dagen före istället), tidiga (Sverige-England i VM -02 började klockan åtta söndagen efter Hultsfred) och jobbiga (Dö SAAB-jävel!).

Tisdagens hemresa från Lübeck, där vi stannade till för natten efter att vi hade åkt från Köln var inget vidare den heller. Framför allt var den väldigt lång. Vi åkte från hotellet halv elva och stannade till vid en fotbollsarena, som man gör, samt stuvade bilen så full att en Noas ark färdig för avfärd i syndafloden (Som för övrigt gjorde ett gästspel i Uppsala i eftermiddags. Syndafloden alltså, inte arken)  framstår som en tom oljecistern i jämförelse.

När vi var klara på spritpråmen i Puttgarden och hade tagit oss över till Danmark var klockan sen eftermiddag, och Lander märkte att det var något tjall med bilen. Den ville inte accelerera alls, så varje gång han försökte komma upp i hastighet tog det flera kilometer. För att inte tala om hur det blev varje gång det var uppförsbacke. Då kom bilen knappt upp i 60 km/h. Först trodde vi att bilen var överlastad, men så var det antagligen inte för mer än 200 liter hade vi knappast köpt. Ni behöver inte fråga vad problemet faktiskt var, för är det något jag kan mindre om än bilar så är det trasiga bilar.

Till slut, vid tvåtiden, var vi dock i Uppsala. Kul att gå upp och jobba dagen efter.

Dagen igår var allmänt förvirrad. Tre timmars sömn - eftersom att det var omöjligt att varva ned efter resan - var tydligen inte tillräckligt. Jag vet inte riktigt vad jag sysslade med på jobbet, men jag antar att jag fick något gjort. Det är väl som vanligt antar jag.

På kvällen hade jag tvättid och det är ju knappast något unikt med det. Det unika med den här tvättiden var att jag efter att ha tömt sista maskinen helt och hållet slängde ut det faktum att jag hade tvättid ur hjärna och kom inte på det förrän jag var halvvägs ner i sängen tre timmar senare. Tvätten var i alla fall torr då. Och oprydligt ihopvikt eftersom att någon fultvättade efter öppettidens slut.

Det var antagligen så att Robin van Persie fick mig ur balans, och hans övergång till United i kombination med filmen Hungerspelen blev som en mental molotovcocktail mot skallbenet.

Idag var det den stora dagen när eleverna kom tillbaka till skolan, och det var tur att jag hade sovit någon timme mer än natten före. Efter ett mindre missöde med en dator tidigt på morgonen då jag var nära att slå sönder hela jävla Internet i frustration, taggade jag till mig och kunde möta ungarna med gott humör. Det var faktiskt skitkul att ha dem tillbaka. Vi kan väl dock höras om två veckor för en avstämning om det omdömet fortfarande håller då.

Nu väntar en heldagar med utvecklingssamtal i morgon och på måndag, vilket innebär att jag ska sitta och upprepa exakt samma fraser 22 gånger och dra samma skämt ännu fler gånger (Kan jag använda det där om hemkunskapen och hjälpa till hemma i år också? Ja?). Känns som att det är läge att lägga en ispåse och två Alvedon på kylning redan nu tills jag kommer hem i morgon. Eller kanske rentav något puttgardenskt? Ja?

Mer stonn zo dir FC Kölle

Tänk om alla söndagar var som igår. Solsken, gott sällskap, god öl och en fin 4-0-seger på tysk mark. Gut. Sehr gut.

Efter en längre sittning på en italienare vid Rehn och ett antal Kölsh på olika ölcaféer på lördagen var folk inte särskilt pigga nästa morgon. Eller folk och folk, det var framförallt jag och Bäckström som var trötta. De äldre i sällskapet hade tydligen varit ute på morgonpromenad. Frukosten var dock genröst öppet till 13.00 så det var inga problem att sova ut.

Frukostbuffén var överdådig, minst sagt. Det var nästan så att man väntade på att de skulle bära ut Särimner och börja hyvla upp. Grymt bra. Och alla frukostar där det serveras skumpa är bra frukostar per definition.

Vi gick ner på stan och satte oss på ett torg där ett gäng andra Arsenalsupportrar hade bänkat sig, och vi lät oss väl smaka av det lokala ölet. Fina timmar i den tyska solen.

Matchen var inte så mycket att orda om, men det är alltid kul att gå på fotboll i det här landet. Stämningen var sådär och det blev inte så mycket ramsor. En seger är dock alltid en seger.

Efter matchen åkte vi in till stan och trashade med hjälp av några engelsmän en spelning med Kölns svar på Kicki Danielsson. När vakten lackade ur och beslagtog våran flagga kände vi dock att det var dags att gå. Jag tror det var när några av oss var på väg upp på scenen med flaggan som den sista droppen fick vaktens bägare att rinna över.

På kvällen gjorde vi inte så mycket mer, utan vi gick till hotellrummet och kollade på OS-avslutningen med några veteöl som sällskap.

Idag har vi gått en sväng på stan, och nu sitter vi i bilen på väg till Lübeck där vi ska kasta marsipan på varandra samt beställa in en schnitzel stor som en jävla whiteboardtavla.

Alla på Palace nere vid strömmen i drömmen

Nordsjön skymtas bakom träden och jag njuter av den nordtyska sommaren genom det öppna fönstret. Här i Schlammendorf, eller något i den stilen - jag kan aldrig komma ihåg vad stan heter, är det pittoreskt värre. Precis som man önskar av det fantastiska landet Deutschland.

Igår vaknade jag alldeles för tidigt för mitt eget bästa. Kickoffen i torsdags satt kvar i kroppen på alla sätt och vis. Det var dock värt det.

Själva dagen var mest en lång väntan på att få dricka öl, men snart var vi igång. Stämningen var så god att den smälte på tungan när vi satte oss på en pub, för att sedermera gå till fördrinken. Eller fördrinkarna i mitt fall.

Middagen var trevlig. Jag satt med Marie och Jenny från grannskolan i Uppsala och fick lära mig väldigt mycket om grön ögonskugga. Vi diskuterade även hur jag ska agera för att ersätta Jenny som bästa kompis till min kollega Mirja. Bra samtalsämnen.

Efter maten hängde jag mest med Björn och borstade på som man gör. Företaget hade visat enormt dåligt omdöme och plockat in Eric Gadd för att han skulle företagsgigga.

"I want to love you the right way" sjöng han. Men om han verkligen ville älska mig på rätt sätt skulle han visat det också. Genom att inte spela alls.

Jag och Björn hängde utomhus under spelningen i ren protest, men till slut var det över. Gadd får en överkryssad bankbräda i betyg.

Senare på kvällen var det dags att ta över dansgolvet. Vi och de från systerskolan dominerade, och jag var som vanligt den de kallade Travolta. Jag tror de sa det i alla fall. Det kan också ha varit "tragiskt".

Innan jag och Ola ramlade hemåt tittade vi förbi på en lokal pub, för bara för att de stänger behöver man inte gå hem. Men karaktären hade jag kvar, så det blev inga drinkar i år.

Igår var jag som sagt inte den ivrigaste av bävrar, men i jämförelse med förra året mådde jag som en prins på grönbete. Lander och Bäckström plockade upp mig och vi började resan söderut. Jag sov genom hela Danmark. Bra val.

På eftermiddagen kom vi fram till den där stan med namnet som inte går att lära sig, och jag och Bäckström tog ett varv på stan när Lander och Andreas spelade tennis. Vi lyckades se större delen av Sverige-Ungarn, som det heter här, och firade segern med en schnitzel i absolut weltklasse.

Kvällen handlade mest om att diskutera nationalsången och fotbollsspelare samt integritet kontra övervakning. Lander förlorade alla diskussioner.

Nu ska vi ut på Autobahn och leka Sebastian Vettel. Bäckström kommer antagligen prata om vad som kännetecknar en långtradare, för det gjorde han hela vägen igår.

Sen kanske det blir en schnitzel i centrala Köln ikväll. Macht spass.

Ty här bröts tidigt bygd av våra fäder

Om du tyckte det var jobbigt att kliva upp i morse tycker jag att du ska tänka på följande för att få lite perspektiv på saker och ting: Min väckarklocka ringde klockan 4.55.

Du kan även tänka på Syrien för perspektiv.

Jag sitter i en buss på väg till vårt barndomshem, det fagra Östergyllen, för den årliga kickoffen i företaget. Stämningen är återhållsamt uppsluppen, för alla är inställda på en tråkig dag med föreläsningar och en kul kväll med fest. I år är mitt mål att inte må som ett flygplan i Bermudatriangeln dagen efter i och med att jag ska till Tyskland då. Men jag har samtidigt inga planer på att ta det lugnt.

Den balansgången är ungefär lika svår som avancerad diplomati. Jag får plocka fram min inre Jan Eliasson och leverera helt enkelt.

Det var lite svårt att sova igår eftersom att jag var upprymd efter handbollsrysaren i OS. När handboll är sådär och Sverige dessutom vinner är det fantastisk underhållning. Jag höll mig dock något mer cool än Hannes som nästan gick upp i atomer av nervositet. När Ekberg brände ett läge i slutet slog han sönder en nagel i en frustrationsattack som jag inte har sett maken till sedan mig själv när Arsenal kryssade mot Norwich i våras.

Innan matchen ville vi salutera det faktum att jag ska till Norrköping idag genom att äta Östergötlands nationalrätt raggmunk. Det är alltid lika kul att laga mat i Hannes kök. Lite som att tillreda något inne i en septiktank.

Nu är det bara att ladda inför kvällen. Vi ska välta hela jävla Motala Ström.

It's like thunder, lightning

Två saker innan vi startar idag bara. Eller förresten, vadå innan vi startar? Inlägget startade ju för sjutton ord sedan så tekniskt sett har det redan startat. Men skitsamma, det var mest en ursäkt för att börja lite spretigt.

Först skulle jag vilja be om ursäkt för att det råkade bli lite allvarligt och/eller pretentiöst på expeditionen igår. Det var inte meningen, men jag behövde få säga att jag stötte på Peter Englund vid Carolina Rediviva eftersom att det var en så symboliskt laddad bild och så spårade det ur. Det var dock bara tillfälligt, så nu är jag beredd att gå tillbaka till tramset igen.

Som andra punkt innan vi börjar, om nu alla kan enas om att vi ännu inte har börjat, skulle jag vilja rikta ett grattis till SMHI för dagens väderprognos. Den var verkligen spot on måste jag säga. Särskilt det där med att det skulle komma noll millimeter regn. Den vattenmängd som drev in över mig i slutet av min promenad nu ikväll var av bibliska proportioner, och dessutom höll jag på att få en blixt rakt i fontanellen. Så kudos till SMHI. KUDOS.

Då börjar vi dagens ordinarie program.

Nu har jag jobbat i exakt en vecka, och idag var första dagen det var riktigt jobbigt att gå upp. Om man inte räknar med igår då, men det gör man inte för då var det måndag. Det tog alltså fem dagar och sedan var effekten efter semestern borta. Nu är jag lika trött som i slutet av maj igen.

Ja. Jag överdriver. Så farligt är det inte, utan det är mest smått långtråkigt att vara på jobbet utan att ungarna är där. Det är absolut inget fel på mina kollegor (särskilt inte Marie som idag till exempel hyllade mig för min fullkomliga sociala förmåga) men ungdomarna är på något sätt russinen i kakan. Eller livets salt som jag brukar säga.

Idag var det också extra långtråkigt eftersom att vi skrev verksamhetsplan. Jag förstår verkligen poäng med den och vet att den fyller en funktion för att kvalitetssäkra verksamheten, men det är bottenlöst tråkigt. Ungefär som att kolla på målarfärg som redan har torkat nyligen och vänta på att den ska börja flagna bort.

Annars har jag idag glatt mig över att ha fått 41 43 retweets på ett twitterinlägg jag skrev i morse. Som mellanbarn är bekräftelse oerhört viktigt för mig och när det kommer till bekräftelse är få saker så effektiva som retweets eller likes på sociala medier.

Jag tror att jag har lyssnat på podcasten Värvet lite för mycket. Där brukar 75 procent av tiden ägnas åt diskussioner om bekräftelse, så jag har haft anledning att fundera på det den senaste månaden när jag har plöjt alla de drygt tjugo avsnitten.

Nu tänkte jag länka upp det här inlägget på Facebook och sedan sitta och fånglo på skärmen på ett sätt som hade gjort att man hade fått epitetet dåre och blivit placerad på fattighuset om det var på 1800-talet i väntan på att någon ska likea det hela.

Åh Uppsala

För någon vecka sedan, mitt i den värsta flytthetsen, gick jag på en promenad i centrala Uppsala och funderade på om det verkligen fungerar att bo i den här stan. Bostadssituationen för den som inte har kommit in på varken hyresmarknaden eller i bostadsrättssystemet är en riktig gödselstack. Bara skit. Jag tänkte på hur osäkert allting känns när man inte kan planera för mer än max några månader framåt - trots en tillsvidaretjänst och i all väsentlighet ett ordnat liv. Hur länge orkar jag flytta tre gånger om året?

Då, när jag var i parken nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, mötte jag som av en händelse Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund på cykel. Då försvann flyktkänslan direkt. För just där kände jag att jag var i helt rätt sammanhang. Varför skulle jag lämna en stad där man kan möta honom nedanför en av Sveriges tyngsta litterära institutioner? 

Det här är min hemstad. Numera åker jag inte hem till Linköping, utan det är hit jag ska när jag påbörjar hemresan. Det tog åtta år och nu är jag rotad.

Uppsala har precis allt det jag kräver. Staden är inte gigantisk, men inte heller liten. Det finns kultur, som teater och musik av hög klass och alla stora svenska artister kommer hit förr eller senare. De biofilmer man vill se går i regel upp och det finns till och med ett fotbollslag som är på tillräckligt hög nivå för att lukta på de högsta serierna. Utelivet är levande med allt från de billiga och charmiga nationerna till de mer sofistikerade barerna dit man kan ta med mamma och pappa utan att skämmas.

Dessutom rinner Fyrisån som en kroppspulsåder genom staden, och alla städer som utnyttjar vattnet i stadsbilden är per definition lyckade.

Det finns inte en chans att jag lämnar det här. Oavsett hur många lägenheter jag tvingas lämna.

I am sailing

Jag har alltid varit ett stort fan av segling.

Det märkligaste med OS är att jag sitter och blir nervös och irriterad över sporter som jag i till exempel ett VM är lika intresserad av som att titta på helgmålsringningen. Sitta och gräma mig över resultat i brottning eller triathlon. Tur att det är måndag och jobb i morgon så att jag får anledning att slita mig från teven. 

Sedan sist har det varit fart på gamle Asplund. Eller fart och fart. Det har varit en inte helt stillastående Asplund. Det känns mer sanningsenligt. I torsdags och fredags var det jobb och det var kul för nu var alla kollegorna, såväl nya som gamla där. Känslan var positiv och jag är övertygad om att vi kommer att göra ett bra jobb - särskilt nu när yours truly sitter i ledningsgruppen.

I fredags blev det lite afterwork med Marie och Anna på Maries balkong. Det är något jag ska ta mer på allvar i år, det här med att styra upp afterwork för vi var sjukt dåliga på det förra säsongen. Eller läsåret för er som inte tycker att man kan använda fotbollstermer alltid. AW är alltså första uppgiften för ledningsgruppen.

På kvällen mötte jag upp Lepra-Hannes som gjorde sitt bästa för att imitera en sjukstuga i amerikanska västern under en gula febern-epidemi med sina skrällande hostattacker. Vi åt Josefins tacogratäng och hade vinprovning framför 10 000 metersfinalen tills den äldsta lillebror Engblom dök upp för att övernatta hos mig som mellanlandning mellan ARN och Söderhamn. Han hakade på vinprovningen ett tag, men sedan blev klockan ljust ute så vi avbröt för sömnpaus och Hannes hostade hem.

Nästa morgon hängde vi lite framför OS tills Joels tåg skulle gå. Följande saker glömde han hemma hos mig:
1. Mobilladdare
2. Tandkräm
Att han har varit ute på tågluffning och ända hade så mycket packning med sig hem måste ses som en rejäl bedrift.

Resten av lördagen tog jag det bara lugnt. Inga som helst utsvävningar faktiskt. Jag sov lite på soffan, skrev lite till Kanonmagasinet och kollade på tv. Ibland räcker sådant bra.

Idag har jag gjort ganska samma. Fast jag har motionerat istället för att sova på soffan, något som många experter anser vara "sunt". Jag kan säga så här om min form just nu: Mo Farah, Arsenals första guldmedaljör på 10 000 meter, bör nog börja fila på sitt träningsprogram till Rio - för nu jävlar börjar det gå undan i Uppsala. Det är till och med så att jag börjar gå i marathontankar.

30-årskris, anyone?

Tur att jag ska ägna halva den kommande veckan åt fullständiga ogudaktigheter, så när jag kommer hem därifrån kommer jag vara mitt vanliga vrak på rundan. Då kommer sådana galna tankar åka ut med duschvattnet.

Nu ska jag fira genom att gå med i svenska supporterklubben för starbåt. Vad är adressen till deras hemsida? 

Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?

Tillbaka i verkligheten då. Jag tycker att det kändes bra att vara tillbaka, även om det alltid är lite vilset första dagen. Det finns så mycket att göra att det blir en blockering så att man inte gör någonting istället. Startsträcka tror jag att det kallas, och det är bra att man har några veckor innan eleverna är tillbaka för om de kom tillbaka i morgon hade det varit som att ställa upp på 2000 meter rodd i OS efter att ha kört roddmaskinen en gång på gymmet ett halvår tidigare. Det hade inte gått så bra.

Jag visste dock att det skulle bli så här, så jag var så löjligt klok innan semestern att jag förberedde några riktigt monotona och hjärndöda uppgifter att göra under dag ett. Så jag har faktiskt fått en hel del gjort.

Det var bara jag och chefen där eftersom att vi egentligen börjar i morgon, så efter ett tag blev jag alldeles sällskapssjuk och gick över till vår systerskola och hängde med en av deras engelsklärare under någon timme och bollade idéer och tramsade lite. Man måste få tramsa lite på jobbet, det borde vara en rättighet.

Trots att jag inte gjorde så mycket idag var jag rejält trött när jag kom hem och somnade i en liten hög i soffan. Det krävdes styrkan av en Karelin för att avbryta tuppluren efter bara en kvart, för jag var sugen på att sova vidare i typ fyra timmar till. Det var dock bra att jag undvek det för – detta är jag så nära proffs på man bara kan vara – för då brukar det bli svaj med att sova på natten.

Resterande delen av kvällen har jag ägnat år att skriva lite, äta och ta en promenad. Allt sådant som hör verkligheten till.

To ah - oh the summer nights

Idag var det dags att avsluta den här otydliga tillvaron jag har levt i under drygt sex veckor. Den jag har valt att kalla semester. Sedan mitten av juli har jag larvat omkring och i stort sett bara latat mig, men nu är sötebrödsdagarna över. Nu väntar surdegsdagar i en sådär tio månader i slask och kalla vindar innan det är dags för sommarlov igen.

Jag är dock mycket nöjd med min semester – särskilt som att jag dessutom har några dagar ledigt redan om någon vecka. Jag skulle faktiskt kunna gå så långt som att säga att det har varit den bästa sommaren i hela mitt liv. Resor inom- och utomlands i en skön mix med avslappnat hängande på hemmaplan. Allt i ett härligt trepintsrus.

Nog för att det känns konstigt att börja jobba igen, men jag kan dock erkänna att det ska bli kul. Dels att träffa kollegorna och dels att återigen få jobba med mina barn. Jag har faktiskt saknat dem – men så töntig att jag skulle säga det till dem är jag självklart inte. Var man som visar känslor är en svag man, som jag brukar säga.

De avslutande dagarna på ledigheten har ägnats åt uppackning. Jag har kommit en bit på väg, men det finns ett antal kartonger kvar att tömma. Det får vi ta efterhand känner jag, för det finns ingen anledning att stressa. Egentligen är det dumt att packa upp, för jag kommer ju snart få packa ner skiten igen. Å andra sidan blir det väldigt ohemtrevligt här om jag inte packar upp, och så kan vi faktiskt inte ha det.

Jag har också hunnit med att gå ut på Uplands tillsammans med Björn och hans kollegor, och senare med Esh, och det var en härlig sommarkväll. Även om beslutet att bara ha en kofta över skjortan var mindre genomtänkt.

Ikväll firade jag, Becks och Emil Emma en gång till eftersom att det var henes riktiga födelsedag nu (mycket firande, jag vet, men man fyller 31 bara en gång) genom att gå på nya hotellet Radissons restaurang och det var intressant. Vi testade deras picknickkoncept med många små rätter och det var gott, men lite. Någon av oss frågade kyparen om det fanns möjlighet att se utsikten från översta våningen och det gick för sig. Det hela urartade dock i en privat, och mycket uppskattad, guidning av hela hotellet med sviter och relaxavdelning och hela köret. Där ska Arsenal Sweden helt klart ha konferangs.

Efter att ha sett Uppsalas vackra profil från ovan gick vi vidare för drinkar och öl på Stationen, för att ändå lite förtränga det faktum att jag börjar jobba igen. En mycket lyckad kväll med många skratt. Den sammanfattar på något sätt sommaren 2012 ganska bra måste jag säga.