Först total förvirring. Tid och rum är ett enda inferno av intryck, och jag inbillar mig att jag befinner mig i huvudet på en alldeles nyfödd. Sedan faller bitarna en efter en på plats som i ett parti Tetris, och jag börjar orientera mig. Jag är hemma och av ljuset att döma i rummet är det inte eftermiddag längre. Jag inser att den där "ska bara sträcka ut fem minuter i sängen innan jag ger mig ut och springer" har urartat igen. Den stora skammen slår över mig som en tsunami.
Det där var väl jävligt onödigt? Lägga sig och sova mitt på blanka eftermiddagen som om jag vore ett spädbarn. Det ingick inte alls i planen, och nu kommer det vara lögn i helvete att somna senare ikväll. Jag kan lika gärna gå till jobbet direkt, och bespara mig timmarna av att vänta på tre timmars orolig sömn.
Det var faktiskt länge sedan jag sysslade med den där typen av aktiviteter. Det har väl hänt någon fredag sådär då och då, men annars efter jobbet-somnar jag väldigt sällan. Jag är inte särskilt trött av mig längre tror jag, och när vi kommer in på ämnet trötthet på jobbet brukar jag mest hålla med för konformitetens skull. Om jag skulle spekulera i varför beror det nog på att jag får ungefär sex timmars sömn varje natt och numera har jag ju nått en ganska respektabel ålder och då behöver man inte lika mycket sömn för återhämtning och bearbetning av dagens intryck.
Till skillnad från när jag var 26 och pendlade 200 mil om dagen då jag konstant gick omkring i höstkoma, och kunde somna stående över pastavattnet på kvällen.
Idag har det annars varit en fullständigt normal dag, bortsett från den härdsmälta till morgonsamling då schemat som presenterades såg ut på ett annat sätt än det eleverna var vana vid, och alla genast utvecklade svårartade fall av Aspergers syndrom. Annars var dagen själva essensen av normal. Späd den med fyra delar vatten och du får typ vecka 41 - den mest vanliga veckan på året.
Slutligen skulle jag vilja dela med mig av en elevs fyndiga kommentar på eftermiddagen. Jag gav en annan elev tipset att maila till sin egen e-post om hon inte kommer åt sin filarea hemifrån så att hon ända kan få tag sitt dokument. Elev ett fnös lite och sa:
-Maila sig själv... Det är ju typ det ultimata forever alone.
Jag får upp sådana Torsk på Tallin-tragikomiska bilder av det där, på hur någon sitter och skickar mail till sig själv och frågar hur läget är och berättar lite om sitt eget läge. För att senare på dagen bli glad när han upptäcker att han har fått ett mail.
Var får de allt ifrån, ungdomarna?
Nu ska jag fundera över vad jag ska syssla med fram till att jag slutligen somnar klockan 04.00 i natt.
torsdag 29 mars 2012
onsdag 28 mars 2012
North London trash
Nu när vi ändå var inne på Tomas Svensson i förra inlägget; kommer ni ihåg Gottröraolyckan? Det var ju ett SAS-plan i början av 90-talet som åkte i backen kort efter starten och förvandlades till en skrothög. Ett vrak.
Lite så har jag känt mig idag. För nu kom efterskalvet efter den jordbävning till medlemsresa jag var iväg på. Idag vid tretiden när jag satt i ett samtal med en elev drabbades jag av en blodsockerfall som var lika bottenlöst som den där luftgropen på väg från Milano 2008, och som fick han som åkte ner för Niagarafallen i en tunna att bara "Shit, hur överlevde du det där?". Jag fick runda av det där samtalet snabbt utan mina vanliga professionella avslutningsfrågor för det lösningsfokuserade samtalet.
Jag stapplade ner i köket och var på vippen att stjäla en macka ur den korg som stod utplacerad inför mina gymnasiekollegors onsdagsmöte, men blev hejdad av ett olyckligt tajmat intåg av delar ur bespisningspersonalen och fick istället nöja mig med att betala för en muffins. Sen var jag någorlunda mig själv igen. Ja, inte av att handla den utan av att äta den. Ni fattar.
Det är givetvis naturligt att vara trött efter en intensiv helg, så nu handlar mycket om att härda ut till helgen. Ni kan dock ge mig en klapp på skuldran för att jag trots min utmattning och insulinbrist pallade ge mig ut och springa mitt varv. Den här gången kan jag dock erkänna att jag inte hade mycket att sätta emot när Gebrselassie ryckte och försvann i ett moln av halkgrus i första stigningen. I mål kom jag dock, men jag tycker att tiden är inte alltid så viktig att diskutera.
Senare delen av kvällen har ägnats åt supporterklubben och ett bra styrelsemöte. Jag bojkottar traditionsenligt Champions League efter det att Arsenal har blivit utslaget. Man vet ju ändå att Real Madrid kommer vinna det där i slutändan. Det är redan uppgjort.
Så där. Då ska jag bara ställa några avslutande frågor. Tycker ni att vi har pratat om rätt saker under det här samtalet? Har ni något att tillägga? Inte? Då nöjer vi oss så. Säg till den elev som är näst på tur att komma in.
Lite så har jag känt mig idag. För nu kom efterskalvet efter den jordbävning till medlemsresa jag var iväg på. Idag vid tretiden när jag satt i ett samtal med en elev drabbades jag av en blodsockerfall som var lika bottenlöst som den där luftgropen på väg från Milano 2008, och som fick han som åkte ner för Niagarafallen i en tunna att bara "Shit, hur överlevde du det där?". Jag fick runda av det där samtalet snabbt utan mina vanliga professionella avslutningsfrågor för det lösningsfokuserade samtalet.
Jag stapplade ner i köket och var på vippen att stjäla en macka ur den korg som stod utplacerad inför mina gymnasiekollegors onsdagsmöte, men blev hejdad av ett olyckligt tajmat intåg av delar ur bespisningspersonalen och fick istället nöja mig med att betala för en muffins. Sen var jag någorlunda mig själv igen. Ja, inte av att handla den utan av att äta den. Ni fattar.
Det är givetvis naturligt att vara trött efter en intensiv helg, så nu handlar mycket om att härda ut till helgen. Ni kan dock ge mig en klapp på skuldran för att jag trots min utmattning och insulinbrist pallade ge mig ut och springa mitt varv. Den här gången kan jag dock erkänna att jag inte hade mycket att sätta emot när Gebrselassie ryckte och försvann i ett moln av halkgrus i första stigningen. I mål kom jag dock, men jag tycker att tiden är inte alltid så viktig att diskutera.
Senare delen av kvällen har ägnats åt supporterklubben och ett bra styrelsemöte. Jag bojkottar traditionsenligt Champions League efter det att Arsenal har blivit utslaget. Man vet ju ändå att Real Madrid kommer vinna det där i slutändan. Det är redan uppgjort.
Så där. Då ska jag bara ställa några avslutande frågor. Tycker ni att vi har pratat om rätt saker under det här samtalet? Har ni något att tillägga? Inte? Då nöjer vi oss så. Säg till den elev som är näst på tur att komma in.
tisdag 27 mars 2012
I need a lift to happy hour
Det finns bilresor jag minns bättre än andra. En gång fick jag till exempel skjuts av handbollslandslagets målvakt Tomas Svensson mellan Linköping och Eskilstuna. En annan minnesvärd biltur är min uppkörning då jag nästan krockade, men ändå fick mitt körkort. För att inte tala om den där gången jag fick skjuts av fulla raggare till en mack på E4:an efter en olycklig soppatorsk utanför Nyköping.
Men svängen jag fick uppleva i fredags slår allt. För via lyckliga omständigheter i Arsenals souvenirbutik The Armoury fann jag mig plötsligt i baksätet av Ray Parlours flådiga Audi, och medan hans bror John styrde oss mot den restaurang där den förre Arsenalspelaren skulle underhålla oss tillresta svenskar satt jag och Willner och bara skakade på huvudet. Där satt vi och lyssnade på Rays historier som om det var den mest naturliga sak i världen.
För er som ännu sitter och kliar er i huvudet och funderar på om ni ska få gåshud eller gå helt "och?" kan jag avslöja att Ray Parlour gjorde 466 matcher för Arsenal under 1990-talet och början av 2000-talet, och är en kultspelare bland supportrarna. Dels tack vare sitt uppoffrande spel, och dels för att han tillsammans med Tony Adams en gång sprutade ner Tottenham-supportrar med en brandsläckare på Pizza Hut.
På restaurangen fick jag äran att bjuda honom på första pinten, och därefter intervjua honom på scenen. Han bjöd på sköna historier om alla från Fredrik Ljungberg till Martin Keown samt passade på att såga några spelare jäms med hålfotsinläggen. Men det får ni läsa om i Kanonmagasinet längre fram i vår.
Bara kvällen med Ray gjorde den här resan alldeles, alldeles underbar. Men det blev inte sämre av att allt i övrigt höll första klass. Vädret: Tropiskt. Matchen: 3-0 till Arsenal. Sällskapet: En brokig, men fantastiskt trevlig skara Arsenal Sweden-profiler där alla bjöd på sig själva och bidrog till stämning i Hysénklass.
Bortsett från fotbollen höll vi ganska låg profil i sommarvärmen. Lite pubhäng, några opretentiösa utflykter till OS-arenan och centrala London, och en allmän känsla av tillfredsställelse med livet. Man vet att det är lyckat om man redan på lördagen börjar få ångest över att åka hem. Tur att en ny Londonresa ligger och lurar i vassen, och om allt klaffar hugger jag den snabbare än när gammelgäddan nafsar en abborre.
Trots att jag somnade halv tre i natt inte har varit särskilt trött idag, utan har slarvat omkring i någon from av adrenalinmoln. Ge mig lite regn och kyla i morgon så att jag förstår att jag är tillbaka i verkligheten.
Till sist: När spelar United egentligen?
Nej, just det. Interskämt fungerar sällan särskilt bra externt. Ni skulle helt enkelt ha varit med.
Men svängen jag fick uppleva i fredags slår allt. För via lyckliga omständigheter i Arsenals souvenirbutik The Armoury fann jag mig plötsligt i baksätet av Ray Parlours flådiga Audi, och medan hans bror John styrde oss mot den restaurang där den förre Arsenalspelaren skulle underhålla oss tillresta svenskar satt jag och Willner och bara skakade på huvudet. Där satt vi och lyssnade på Rays historier som om det var den mest naturliga sak i världen.
För er som ännu sitter och kliar er i huvudet och funderar på om ni ska få gåshud eller gå helt "och?" kan jag avslöja att Ray Parlour gjorde 466 matcher för Arsenal under 1990-talet och början av 2000-talet, och är en kultspelare bland supportrarna. Dels tack vare sitt uppoffrande spel, och dels för att han tillsammans med Tony Adams en gång sprutade ner Tottenham-supportrar med en brandsläckare på Pizza Hut.
På restaurangen fick jag äran att bjuda honom på första pinten, och därefter intervjua honom på scenen. Han bjöd på sköna historier om alla från Fredrik Ljungberg till Martin Keown samt passade på att såga några spelare jäms med hålfotsinläggen. Men det får ni läsa om i Kanonmagasinet längre fram i vår.
Bara kvällen med Ray gjorde den här resan alldeles, alldeles underbar. Men det blev inte sämre av att allt i övrigt höll första klass. Vädret: Tropiskt. Matchen: 3-0 till Arsenal. Sällskapet: En brokig, men fantastiskt trevlig skara Arsenal Sweden-profiler där alla bjöd på sig själva och bidrog till stämning i Hysénklass.
Bortsett från fotbollen höll vi ganska låg profil i sommarvärmen. Lite pubhäng, några opretentiösa utflykter till OS-arenan och centrala London, och en allmän känsla av tillfredsställelse med livet. Man vet att det är lyckat om man redan på lördagen börjar få ångest över att åka hem. Tur att en ny Londonresa ligger och lurar i vassen, och om allt klaffar hugger jag den snabbare än när gammelgäddan nafsar en abborre.
Trots att jag somnade halv tre i natt inte har varit särskilt trött idag, utan har slarvat omkring i någon from av adrenalinmoln. Ge mig lite regn och kyla i morgon så att jag förstår att jag är tillbaka i verkligheten.
Till sist: När spelar United egentligen?
Nej, just det. Interskämt fungerar sällan särskilt bra externt. Ni skulle helt enkelt ha varit med.
torsdag 22 mars 2012
When I get to Warwick Avenue
Resfeber? Nej, jag är för gammal för sådant.
I morgon ska jag inte gå upp och jobba. Nu är visserligen fredagen den bästa arbetsdagen på veckan (i hård konkurrens med onsdagen) men det är alltid en speciell känsla, i brist på riktiga känsloyttringar, att få ta helg redan på torsdagen. Ni som jobbar i morgon gör en lika ordentlig felprioritering som Esh när han valde att gå och se typ Florence Valentin framför Pet Shop Boys på Storsjöyran för ett antal år sedan.
Jag, som inte ens var med på Yran det året, tröttnar aldrig, a l d r i g, på att dra upp den storyn, för han blir så kulbitter då.
Det är alltså dags för en gammal vällagrad Londonresa igen, och det behöver man emellanåt för att ladda batterierna. Själsligt alltså, knappast fysiskt, för efter en weekend i det där landet mår man lika snett som Christer Pettersson gjorde dagen efter frigivningsfesten.
Men jag har lite att knyppla med innan det är dags, såsom packning och leka den där roliga leken som jag har valt att kalla "Var i hela jävla helvetet har jag lagt passet?" för tionde gången sedan millennieskiftet. På Studentvägen lärde jag mig till slut att förvara passet på ett särskilt ställe i en och samma skrivbordslåda, men eftersom att det skrivbordet förpassades till "Brännbart" i samband med flytten därifrån har jag inte lyckats hitta något nytt system. Istället har jag antagligen lagt det på någon ny "bra" plats. Om jag har otur är den platsen i källaren.
Innan jag lämnar er och expeditionen åt sitt öde under en weekend skulle jag vilja göra ett nedslag i det ämne många har valt att kalla psykologi. Avdelningen är våra jag. Ni som inte tycker om när jag blir sådär kvasiintellektuell som jag blir efter några stänkare på balkongen gör nog bäst i att klicka ner den här fliken och surfa in på Hägers Djurblogg (Nytt inlägg! Kakapon!) istället fort som ögat. Ni som gillar kvasiintellektualism kan med behållning (nåja) fortsätta läsa.
På bussen hem från jobbet var det nämligen en ung kille som plötsligt hälsade på mig. Jag fattade till en början ingenting, innan jag insåg det uppenbara - det var en elev i sjuan som jag har i svenska och engelska. Han satte sig mittemot mig och började konversera, men jag fann hela situationen mycket obekväm. Först förstod jag inte varför men snart insåg jag att det berodde på att jag hade kopplat bort mitt lärarjag och gått in i mitt semesterjag.
Det tog mig säkert trettio sekunder att hitta tillbaka till lärarpersonan. Ni vet han som alltid är så positiv att han kan få ett utbrott av Digerdöden av framstå som "en kul utmaning för renhållningsarbetarna" och som är jätteintresserad av att höra om badminton eller hästhoppning eller akvariefiskar eller vad det nu är för lama intressen eleverna har. Som högstadielärare är nämligen relationsbyggandet många gånger avgörande för hur effektiv undervisningen blir. Då måste man spela teater ibland.
Men som alla skådisar vet kan man inte bara kliva in och ut ur en roll på bara några sekunder, särskilt inte när man som jag fokuserar på method acting. Killen på bussen måste ha undrat vad det var för fel på mig den där halvminuten innan jag fann pedagogrollen i mig med en kvick fråga om vad han skulle hitta på för kul på påsklovet.
Jag erkänner dock att min hållplats kom som en välsignelse. Efter "Vad brukar ni ha för mat på påskbordet?" kunde jag inte förnedra mig själv med än sämre frågor.
Nu ska jag fortsätta ta helg här. Det känns fortfarande som en riktig prioritering.
I morgon ska jag inte gå upp och jobba. Nu är visserligen fredagen den bästa arbetsdagen på veckan (i hård konkurrens med onsdagen) men det är alltid en speciell känsla, i brist på riktiga känsloyttringar, att få ta helg redan på torsdagen. Ni som jobbar i morgon gör en lika ordentlig felprioritering som Esh när han valde att gå och se typ Florence Valentin framför Pet Shop Boys på Storsjöyran för ett antal år sedan.
Jag, som inte ens var med på Yran det året, tröttnar aldrig, a l d r i g, på att dra upp den storyn, för han blir så kulbitter då.
Det är alltså dags för en gammal vällagrad Londonresa igen, och det behöver man emellanåt för att ladda batterierna. Själsligt alltså, knappast fysiskt, för efter en weekend i det där landet mår man lika snett som Christer Pettersson gjorde dagen efter frigivningsfesten.
Men jag har lite att knyppla med innan det är dags, såsom packning och leka den där roliga leken som jag har valt att kalla "Var i hela jävla helvetet har jag lagt passet?" för tionde gången sedan millennieskiftet. På Studentvägen lärde jag mig till slut att förvara passet på ett särskilt ställe i en och samma skrivbordslåda, men eftersom att det skrivbordet förpassades till "Brännbart" i samband med flytten därifrån har jag inte lyckats hitta något nytt system. Istället har jag antagligen lagt det på någon ny "bra" plats. Om jag har otur är den platsen i källaren.
Innan jag lämnar er och expeditionen åt sitt öde under en weekend skulle jag vilja göra ett nedslag i det ämne många har valt att kalla psykologi. Avdelningen är våra jag. Ni som inte tycker om när jag blir sådär kvasiintellektuell som jag blir efter några stänkare på balkongen gör nog bäst i att klicka ner den här fliken och surfa in på Hägers Djurblogg (Nytt inlägg! Kakapon!) istället fort som ögat. Ni som gillar kvasiintellektualism kan med behållning (nåja) fortsätta läsa.
På bussen hem från jobbet var det nämligen en ung kille som plötsligt hälsade på mig. Jag fattade till en början ingenting, innan jag insåg det uppenbara - det var en elev i sjuan som jag har i svenska och engelska. Han satte sig mittemot mig och började konversera, men jag fann hela situationen mycket obekväm. Först förstod jag inte varför men snart insåg jag att det berodde på att jag hade kopplat bort mitt lärarjag och gått in i mitt semesterjag.
Det tog mig säkert trettio sekunder att hitta tillbaka till lärarpersonan. Ni vet han som alltid är så positiv att han kan få ett utbrott av Digerdöden av framstå som "en kul utmaning för renhållningsarbetarna" och som är jätteintresserad av att höra om badminton eller hästhoppning eller akvariefiskar eller vad det nu är för lama intressen eleverna har. Som högstadielärare är nämligen relationsbyggandet många gånger avgörande för hur effektiv undervisningen blir. Då måste man spela teater ibland.
Men som alla skådisar vet kan man inte bara kliva in och ut ur en roll på bara några sekunder, särskilt inte när man som jag fokuserar på method acting. Killen på bussen måste ha undrat vad det var för fel på mig den där halvminuten innan jag fann pedagogrollen i mig med en kvick fråga om vad han skulle hitta på för kul på påsklovet.
Jag erkänner dock att min hållplats kom som en välsignelse. Efter "Vad brukar ni ha för mat på påskbordet?" kunde jag inte förnedra mig själv med än sämre frågor.
Nu ska jag fortsätta ta helg här. Det känns fortfarande som en riktig prioritering.
onsdag 21 mars 2012
Mozzarella mortadella mit Nutella, Luca sei per me
Jag har vikarierat som idrottslärare, och som alla inom skolvärlden vet är den befattningen den slappaste man kan ha. Idrottslärarna glider runt i mjukisbyxor hela dagen och låtsas vara experter på hälsa och friskvård och sådant, när de egentligen står och tittar på och glömmer hålla räkningen på målen när ungdomarna kör innebandy eller fotboll. Känns ju inte direkt som att man behöver utbildning för det.
När jag tänker efter tror jag att jag knappast skulle göra bort mig som vikarie i något ämne. Eller det skulle vara bild och form då. Där är min trovärdighet ungefär lika hög som Robinson-Åsas sambos när det gäller brandförsäkringsfrågor. Alla andra ämnen - bring it on.
I alla fall hoppade jag in som idrottslärare på grund av VAB på den ordinarie personalen, och eftersom att det är världens lättaste yrke svängde jag ihop en lektion med vänsterhanden. Det blev cirkelträning med fokus på styrka. Eleverna kämpade bra och jag fick tillfälle att spela några av de bästa träningslåtarna. Som den här, till exempel. I den här typen av träning är det viktigt att låtarna har ett högt BNP så att det blir riktig gymstämning och alla blir maximalt uppumpade att köra skiten ur sig.
Eleverna tyckte dock att jag valde dåligt och ville bara höra Avicii och sådant blip-blop. Fan, det är ju sådan där musik som man skulle kunna göra själv om man bara visste hur man gjorde för att citera Rocky. Dessutom tänkte jag inte ta ansvar för att kidsen skulle dansa hål i golvet, så det blev bara en låt med honom innan jag tog tillbaka kommandot över telefonen och Spotify.
Som avslutning, till stretchningen, körde jag den lenaste låt jag vet. Brothers in arms med Dire Straits. När man lyssnar på den känns det som att man simmar i vispad grädde. Den föll i alla fall i god jord.
Efter jobbet har jag på nytt varit ute och sprungit, och idag kapade jag y t t e r l i g a r e 40 sekunder på min tid. Medan ni genomför den stående ovationen sätter jag mig och författar ett SMS till Wilson Kipketer: "Watch it man. I'm coming for YOU!"
När jag tänker efter tror jag att jag knappast skulle göra bort mig som vikarie i något ämne. Eller det skulle vara bild och form då. Där är min trovärdighet ungefär lika hög som Robinson-Åsas sambos när det gäller brandförsäkringsfrågor. Alla andra ämnen - bring it on.
I alla fall hoppade jag in som idrottslärare på grund av VAB på den ordinarie personalen, och eftersom att det är världens lättaste yrke svängde jag ihop en lektion med vänsterhanden. Det blev cirkelträning med fokus på styrka. Eleverna kämpade bra och jag fick tillfälle att spela några av de bästa träningslåtarna. Som den här, till exempel. I den här typen av träning är det viktigt att låtarna har ett högt BNP så att det blir riktig gymstämning och alla blir maximalt uppumpade att köra skiten ur sig.
Eleverna tyckte dock att jag valde dåligt och ville bara höra Avicii och sådant blip-blop. Fan, det är ju sådan där musik som man skulle kunna göra själv om man bara visste hur man gjorde för att citera Rocky. Dessutom tänkte jag inte ta ansvar för att kidsen skulle dansa hål i golvet, så det blev bara en låt med honom innan jag tog tillbaka kommandot över telefonen och Spotify.
Som avslutning, till stretchningen, körde jag den lenaste låt jag vet. Brothers in arms med Dire Straits. När man lyssnar på den känns det som att man simmar i vispad grädde. Den föll i alla fall i god jord.
Efter jobbet har jag på nytt varit ute och sprungit, och idag kapade jag y t t e r l i g a r e 40 sekunder på min tid. Medan ni genomför den stående ovationen sätter jag mig och författar ett SMS till Wilson Kipketer: "Watch it man. I'm coming for YOU!"
tisdag 20 mars 2012
'Cause I'm the taxman
Jag säger som Birgit Friggebod: Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger "Avgå Anders Borg" så att vi får ner stämningen.
Jag har tidigare i skarpa ordalag kritiserat det faktum att vi har en ekonom som finansminister. Detta innebär ju att han räknar ut rätt vad man ska betala i skatt, vilket i sin tur leder till att man får skitlite i skatteåterbäring. När blir det min tur liksom? Alla andra sitter på Facebook och göttar sig och simmar ryggsim i 17000 och 22000 och 13000. Som om alla har blivit Joakim von Anka över en natt. Själv står man där med mössan i hand, fattig som han som är inhysehjon hos kyrkråttorna.
Jag menar att det vore uppskattat med lite samhällelig uppmuntran till en som varje dag sliter i sitt anletes svett och lägger grunden till det som ska bli framtidens Sverige. Eller det gör jag inte alls, för jag svettas sällan i ansiktet på jobbet, men det gör inget - i någon form av svett sliter jag i alla fall i. Det borde belönas rikligare.
Missförstå mig fel här. Det är klart att den där dryga tusingen jag får är mycket pengar, och det är många som skulle behöva den bättre än jag. Men någon gång kan det väl bli min tur? Nä, in med Magdalena Andersson i Rosenbad istället. Hon verkar ju inte kunna någonting alls om ekonomi.
Idag har jag varit ute och sprungit för andra dagen i rad, och något så unikt har ju inte hänt sedan Hedenhös brann. Jag gör framsteg, och har redan kapat en minut på tiden jag sprang in på förra veckan. Känn flåset i nacken Maria Mutola, för här kommer blixten.
Som traditionen bjuder brukar jag alltid komma igång med min träning lagom till det att jag ska åka till London. På fredag bär det av, och för er som inte riktigt är insatta i vad en Londonresa innebär kan jag tala om att den inte brukar bli något träningsläger. Om man inte med träningsläger menar att frossa i flott, tomma kalorier och jästa drycker, och sannolikheten att man menar det bedömer jag som låg i detta upplysta och i många fall sjukligt hälsomedvetna fora.
Så jag kör på i morgon och på torsdag, och sedan vevar jag igång en ölhävartävling mot Ray Parlour på fredag och därefter är det bara att börja om vecka 13. Håller upplägget?
Jag har tidigare i skarpa ordalag kritiserat det faktum att vi har en ekonom som finansminister. Detta innebär ju att han räknar ut rätt vad man ska betala i skatt, vilket i sin tur leder till att man får skitlite i skatteåterbäring. När blir det min tur liksom? Alla andra sitter på Facebook och göttar sig och simmar ryggsim i 17000 och 22000 och 13000. Som om alla har blivit Joakim von Anka över en natt. Själv står man där med mössan i hand, fattig som han som är inhysehjon hos kyrkråttorna.
Jag menar att det vore uppskattat med lite samhällelig uppmuntran till en som varje dag sliter i sitt anletes svett och lägger grunden till det som ska bli framtidens Sverige. Eller det gör jag inte alls, för jag svettas sällan i ansiktet på jobbet, men det gör inget - i någon form av svett sliter jag i alla fall i. Det borde belönas rikligare.
Missförstå mig fel här. Det är klart att den där dryga tusingen jag får är mycket pengar, och det är många som skulle behöva den bättre än jag. Men någon gång kan det väl bli min tur? Nä, in med Magdalena Andersson i Rosenbad istället. Hon verkar ju inte kunna någonting alls om ekonomi.
Idag har jag varit ute och sprungit för andra dagen i rad, och något så unikt har ju inte hänt sedan Hedenhös brann. Jag gör framsteg, och har redan kapat en minut på tiden jag sprang in på förra veckan. Känn flåset i nacken Maria Mutola, för här kommer blixten.
Som traditionen bjuder brukar jag alltid komma igång med min träning lagom till det att jag ska åka till London. På fredag bär det av, och för er som inte riktigt är insatta i vad en Londonresa innebär kan jag tala om att den inte brukar bli något träningsläger. Om man inte med träningsläger menar att frossa i flott, tomma kalorier och jästa drycker, och sannolikheten att man menar det bedömer jag som låg i detta upplysta och i många fall sjukligt hälsomedvetna fora.
Så jag kör på i morgon och på torsdag, och sedan vevar jag igång en ölhävartävling mot Ray Parlour på fredag och därefter är det bara att börja om vecka 13. Håller upplägget?
måndag 19 mars 2012
Allt du sa till mig, allt du gav till mig
Jag får frågan ibland hur det är att leva mitt i en fyra för tre. Folk brukar undra, och gärna lägga huvudet på sned sådär medkännande medlidsamt som om jag precis har berättat att jag har blivit rånad på mobilen, om det fungerar att bo tillsammans med två andra snubbar.
Det ska erkännas att jag hade mina dubier innan flyttlasset gick. Helst av allt hade jag velat bo på egen hand, i en lägenhet jag hade betalat stora, lånade pengar för. Nu har vi ju dock en jävla ekonom till finansminister, och inte som tidigare en sosse, och det innebär att jag inte kan köpa mig en lägenhet under rådande omständigheter. Så det var liksom inte som att jag hade så många andra alternativ på gång när jag fick den här möjligheten.
Med facit i hand kan jag dock säga att det går väldigt bra. Vi har hittat en balans mellan det privata och det allmänna som för min del inte går att klaga på. Om jag vill vara i fred så får jag det och om jag vill umgås så får jag det, om någon annan vill umgås vill säga och eftersom att de andra är mer sällskapssjuka än jag så vill de det.
Inte ens disken går att klaga på. Vi bestämde från början, i något av en ordlös kompromiss, att din mamma inte jobbar här så att alla har sedermera varit noga med att hålla rätt efter sig i köket. Jag brukar till och med diska på morgonen efter frukost av respekt för de andra. Det är inte direkt som när jag och Per bodde ihop 2004. Då väntade vi tills allt porslin och alla kastruller var använda tills någon diskade - så med lite tur behövde man bara diska två gånger i månaden då.
Helt frid och fröjd har det dock inte varit här i "Skamvrån" som lägenheten är känd som i Uppsala, som exempelvis den där gången då Benjamins nattgäst fick för sig att ramla in i mitt rum klockan 03.00 en torsdag. Då var jag mindre nöjd kan jag erkänna. Å andra sidan har väl jag också flaskat in svajig i gryningen och gått all Papphammar på köket, så nog har jag också agerat väckarklocka.
Det roligaste med allting är dock den såpopera man får ta del av. Igår till exempel hängde Benjamin med en tjej som tidigare har varit intresserad av Esh, men eftersom att Esh är i Danmark och hänger med en dansk tjej så gick det bra för första tjejen att besöka lägenheten nu. Men hon ville inte det om Esh var hemma. Samtidigt var jag i lägenheten nästan hela dagen, men utan att lyckas gå ut i de allmänna utrymmena när någon annan så jag var som den mystiske karaktären i en tv-serie som man aldrig riktigt får se i bild, men som man vet är där. Typ som Maris i Frasier eller Steinbrenner i Seinfeld.
Nu väntar jag bara på att Eshs onda tvillingbror är den som kommer hem från Köpenhamn och ställer allting på ända. Alternativt att hans roll plötsligt spelas av typ Måns Nathanaelson eller Anton Körberg. Eller att han har med sig ett jättegiftigt djur som rymmer medan han dricker mjölk med Johannes Brost.
Jag ska bara komma på ett namn till såpan. Mitt senaste förslag Tre stycken grabbar som bor i en fyra med kök förkastades av produktionsbolaget med motiveringen "medelmåttig på sin höjd". Får svettas fram någonting med mer stuns och market value.
Det ska erkännas att jag hade mina dubier innan flyttlasset gick. Helst av allt hade jag velat bo på egen hand, i en lägenhet jag hade betalat stora, lånade pengar för. Nu har vi ju dock en jävla ekonom till finansminister, och inte som tidigare en sosse, och det innebär att jag inte kan köpa mig en lägenhet under rådande omständigheter. Så det var liksom inte som att jag hade så många andra alternativ på gång när jag fick den här möjligheten.
Med facit i hand kan jag dock säga att det går väldigt bra. Vi har hittat en balans mellan det privata och det allmänna som för min del inte går att klaga på. Om jag vill vara i fred så får jag det och om jag vill umgås så får jag det, om någon annan vill umgås vill säga och eftersom att de andra är mer sällskapssjuka än jag så vill de det.
Inte ens disken går att klaga på. Vi bestämde från början, i något av en ordlös kompromiss, att din mamma inte jobbar här så att alla har sedermera varit noga med att hålla rätt efter sig i köket. Jag brukar till och med diska på morgonen efter frukost av respekt för de andra. Det är inte direkt som när jag och Per bodde ihop 2004. Då väntade vi tills allt porslin och alla kastruller var använda tills någon diskade - så med lite tur behövde man bara diska två gånger i månaden då.
Helt frid och fröjd har det dock inte varit här i "Skamvrån" som lägenheten är känd som i Uppsala, som exempelvis den där gången då Benjamins nattgäst fick för sig att ramla in i mitt rum klockan 03.00 en torsdag. Då var jag mindre nöjd kan jag erkänna. Å andra sidan har väl jag också flaskat in svajig i gryningen och gått all Papphammar på köket, så nog har jag också agerat väckarklocka.
Det roligaste med allting är dock den såpopera man får ta del av. Igår till exempel hängde Benjamin med en tjej som tidigare har varit intresserad av Esh, men eftersom att Esh är i Danmark och hänger med en dansk tjej så gick det bra för första tjejen att besöka lägenheten nu. Men hon ville inte det om Esh var hemma. Samtidigt var jag i lägenheten nästan hela dagen, men utan att lyckas gå ut i de allmänna utrymmena när någon annan så jag var som den mystiske karaktären i en tv-serie som man aldrig riktigt får se i bild, men som man vet är där. Typ som Maris i Frasier eller Steinbrenner i Seinfeld.
Nu väntar jag bara på att Eshs onda tvillingbror är den som kommer hem från Köpenhamn och ställer allting på ända. Alternativt att hans roll plötsligt spelas av typ Måns Nathanaelson eller Anton Körberg. Eller att han har med sig ett jättegiftigt djur som rymmer medan han dricker mjölk med Johannes Brost.
Jag ska bara komma på ett namn till såpan. Mitt senaste förslag Tre stycken grabbar som bor i en fyra med kök förkastades av produktionsbolaget med motiveringen "medelmåttig på sin höjd". Får svettas fram någonting med mer stuns och market value.
söndag 18 mars 2012
Walking aimlessly
Där satt jag i söndagsdyngan. Jag var inte ens sliten efter ett hårt St Patrick's Day-firande, eftersom att det bestod av dillchips och Utvandrarna på datan. Nej, det var den där smygande känslan av söndagsångest som kom över mig. Det var lite som att om själen hade en doft skulle den ha varit som alldeles i utkanten av ett område där det finns ett pappersbruk, där svavelångorna bara kan förnimmas längst bak i doftcentrat.
Så jag tog till en beprövad räddningshelikopter och gick ut på en långpromenad i våren. Då blev allt fint och luktfritt igen. Där kunde jag grubbla på sådant man grubblar på en söndag i mars, innan riktigt all snö är borta men när de första snödropparna har orkat sig upp. Att gå utan ett givet mål. Lite som livet självt.
Men nu ska jag skärpa mig innan det blir så djupt att bara en karaktär i en Jules Verne-roman vågar sig ner i avgrunden till de tvehövdade havsvidundren utan ögon som äter sand. Vi lägger oss och plaskar på ytan, som vi brukar, i solglittrigt vatten en vindstilla julidag någonstans i skärgården. Jag tror att det blir bäst så för alla inblandade. Det kan ju finnas barn närvarande.
Jag hoppade alltså över allt vad irländska nationaldagar heter igår, men det var inte så att St Paddy's gick mig obemärkt förbi. På jobbet i fredags uppmärksammade vi högtiden. Flera av mina kollegor ville bjuda på alkoholfri Guinness, men där sa jag ifrån som den moralens väktare jag är. Jag tycker det är olämpligt att romantisera alkohol på högstadiet för det klarar ungdomarna av så bra själva. Tema gröna kläder, godisklubbor och The Dubliners som veckans låt var ett bättre alternativ i min scrapbook.
På kvällen tog vi en "efter jobbet" på Katalin. För första gången på många år tog jag en Guinness, bara för sakens skull. Jag har slutat att dricka "The black stuff" sedan jag kom till insikt att ingen blir imponerad över vilken öl man dricker. Sådant vet säkert många om redan när de börjar gå på puben, men jag kan väl inte veta exakt allting. Ser jag ut som Fader Fouras?
Vi hade en god afton på Katalin. Jag, Anna och Ace the Case höll den grönvitorangea tricoloren vajande, inte in på småtimmarna, men ändå in på timmarna. Sedan motstod jag impulsen att gå till Palermo själv och vandrade hem med Whiskey in the jar i öronen.
Det var skönt med en lugn helg. Så kommer det inte riktigt bli om en vecka. Då är det inte jag som kommer ha söndagsångest. Då kommer söndagen ha Axelångest.
Så jag tog till en beprövad räddningshelikopter och gick ut på en långpromenad i våren. Då blev allt fint och luktfritt igen. Där kunde jag grubbla på sådant man grubblar på en söndag i mars, innan riktigt all snö är borta men när de första snödropparna har orkat sig upp. Att gå utan ett givet mål. Lite som livet självt.
Men nu ska jag skärpa mig innan det blir så djupt att bara en karaktär i en Jules Verne-roman vågar sig ner i avgrunden till de tvehövdade havsvidundren utan ögon som äter sand. Vi lägger oss och plaskar på ytan, som vi brukar, i solglittrigt vatten en vindstilla julidag någonstans i skärgården. Jag tror att det blir bäst så för alla inblandade. Det kan ju finnas barn närvarande.
Jag hoppade alltså över allt vad irländska nationaldagar heter igår, men det var inte så att St Paddy's gick mig obemärkt förbi. På jobbet i fredags uppmärksammade vi högtiden. Flera av mina kollegor ville bjuda på alkoholfri Guinness, men där sa jag ifrån som den moralens väktare jag är. Jag tycker det är olämpligt att romantisera alkohol på högstadiet för det klarar ungdomarna av så bra själva. Tema gröna kläder, godisklubbor och The Dubliners som veckans låt var ett bättre alternativ i min scrapbook.
På kvällen tog vi en "efter jobbet" på Katalin. För första gången på många år tog jag en Guinness, bara för sakens skull. Jag har slutat att dricka "The black stuff" sedan jag kom till insikt att ingen blir imponerad över vilken öl man dricker. Sådant vet säkert många om redan när de börjar gå på puben, men jag kan väl inte veta exakt allting. Ser jag ut som Fader Fouras?
Vi hade en god afton på Katalin. Jag, Anna och Ace the Case höll den grönvitorangea tricoloren vajande, inte in på småtimmarna, men ändå in på timmarna. Sedan motstod jag impulsen att gå till Palermo själv och vandrade hem med Whiskey in the jar i öronen.
Det var skönt med en lugn helg. Så kommer det inte riktigt bli om en vecka. Då är det inte jag som kommer ha söndagsångest. Då kommer söndagen ha Axelångest.
torsdag 15 mars 2012
I see a bad moon rising
Nåddes av ett rykte idag, och rykten är ju aldrig ett gott omen (om det inte ryktas om att Arsenal ska värva Podolski). Det här gällde stämningen bland tonårstjejerna i min klass, och rykten om dålig stämning bland tonårstjejer är ett så fatalt omen att man genast måste börja rista in pentagram i skinnet på bröstkorgen samt kasta vigvatten i vartenda ansikte man ser, för annars kan det bli riktigt stökigt.
Frågan är om jag är rätt person att hantera detta. Ska jag, som är så konflikträdd att jag vänder åt andra hållet om det blir röd gubbe, lära tjejer i femtonårsåldern om konflikthantering? Det är ju som om Ken Ring skulle lära folk betala skatt.
Tror inte heller att standardlösningen att gå och titta i himlen, vissla lite och låtsas som om det regnar fungerar.
Men det är ju kul att det händer något på jobbet, nu när jag är klar med alla de 300 åtgärdsprogrammen jag skulle skriva. Det här med undervisning är ändå bara en bisyssla när man jobbar på högstadiet.
Annars då? Ja, livet går sin gilla gång. Högt och lågt i en salig blandning. Igår var det som den med näsa för läsförståelse har listat ut konsert med Anna Ternheim. Jag laddade upp tillsammans med Emma, Becks och 27-Erik - som jag väljer att kalla honom för att hålla isär honom från alla andra Erikar som förekommer i ens liv (bra fantasi föräldrar, verkligen) - på Big Brother-Larsas bar Bullitt. Vi skulle äta deras köttberg till onsdagsburgare och vid beställning av en sådan ska man välja vilken dippsås man vill ha. När turen kom till mig spände servitrisen blicken i mig och konstaterade:
-Och du brukar ju ta garlic.
I tystnaden som uppstod blev jag extremt ställd, för jag har bara ätit hamburgare på Bullitt tre gånger, och de andra två gångerna är jag ganska säker på att jag har tagit bea. Men om jag nu brukar välja garlic så fick jag ju göra det igen. Ändra aldrig på ett vinnande lag, som jag brukar säga.
För övrigt sa Emma ingenting alls som vittnar om dålig människosyn under kvällen.
Idag har jag hängt med en spritmarinerad Hannes i hans stackars lägenhet, som nu åter börjar se ut som som New Delhis västra sopstation. Det var äntligen dags för säsongspremiären av South Park, och då brukar vi ses och äta en bättre middag tillsammans. En trevlig tradition som stärker banden oss bröder emellan.
På vägen hem skulle jag gå förbi Willys och köpa St Patrick's Day-godis till eleverna, men när jag kom dit var det inte alls öppet till kl 22. Snacka om ett verkligt FML-ögonblick. Det var bara att vända tillbaka mot Kvarnen istället, och den något udda upplevelsen att köpa 80 gröna klubbor i lösvikt. Kassörskans blick sa inte direkt "Hej, vilken normal handling klockan 21.30 en torsdag" utan den var mer i stil med "Hej Thomas Quick, är du ute?".
Så nu kan jag inte visa mig där heller på ett tag, precis som på Akademibokhandeln efter min Socially Awkward Penguin-insats förra veckan. Innan mars månad är över kommer jag ha gjort mig till en social paria i Uppsala. Men det är väl det de vill, borgarna i kommunstyrelsen.
Frågan är om jag är rätt person att hantera detta. Ska jag, som är så konflikträdd att jag vänder åt andra hållet om det blir röd gubbe, lära tjejer i femtonårsåldern om konflikthantering? Det är ju som om Ken Ring skulle lära folk betala skatt.
Tror inte heller att standardlösningen att gå och titta i himlen, vissla lite och låtsas som om det regnar fungerar.
Men det är ju kul att det händer något på jobbet, nu när jag är klar med alla de 300 åtgärdsprogrammen jag skulle skriva. Det här med undervisning är ändå bara en bisyssla när man jobbar på högstadiet.
Annars då? Ja, livet går sin gilla gång. Högt och lågt i en salig blandning. Igår var det som den med näsa för läsförståelse har listat ut konsert med Anna Ternheim. Jag laddade upp tillsammans med Emma, Becks och 27-Erik - som jag väljer att kalla honom för att hålla isär honom från alla andra Erikar som förekommer i ens liv (bra fantasi föräldrar, verkligen) - på Big Brother-Larsas bar Bullitt. Vi skulle äta deras köttberg till onsdagsburgare och vid beställning av en sådan ska man välja vilken dippsås man vill ha. När turen kom till mig spände servitrisen blicken i mig och konstaterade:
-Och du brukar ju ta garlic.
I tystnaden som uppstod blev jag extremt ställd, för jag har bara ätit hamburgare på Bullitt tre gånger, och de andra två gångerna är jag ganska säker på att jag har tagit bea. Men om jag nu brukar välja garlic så fick jag ju göra det igen. Ändra aldrig på ett vinnande lag, som jag brukar säga.
För övrigt sa Emma ingenting alls som vittnar om dålig människosyn under kvällen.
Idag har jag hängt med en spritmarinerad Hannes i hans stackars lägenhet, som nu åter börjar se ut som som New Delhis västra sopstation. Det var äntligen dags för säsongspremiären av South Park, och då brukar vi ses och äta en bättre middag tillsammans. En trevlig tradition som stärker banden oss bröder emellan.
På vägen hem skulle jag gå förbi Willys och köpa St Patrick's Day-godis till eleverna, men när jag kom dit var det inte alls öppet till kl 22. Snacka om ett verkligt FML-ögonblick. Det var bara att vända tillbaka mot Kvarnen istället, och den något udda upplevelsen att köpa 80 gröna klubbor i lösvikt. Kassörskans blick sa inte direkt "Hej, vilken normal handling klockan 21.30 en torsdag" utan den var mer i stil med "Hej Thomas Quick, är du ute?".
Så nu kan jag inte visa mig där heller på ett tag, precis som på Akademibokhandeln efter min Socially Awkward Penguin-insats förra veckan. Innan mars månad är över kommer jag ha gjort mig till en social paria i Uppsala. Men det är väl det de vill, borgarna i kommunstyrelsen.
onsdag 14 mars 2012
Recension: Anna Ternheim
Var: UKK, Uppsala
När: Internationella pi-dagen
Bäst: Let it rain, till metronom
Sämst: Plexiglasplatsen
Fråga: Var den uppstoppade vargen längst bak på scenen ett inlägg i rovdjursdebatten?
Betyg:
Första gången jag såg Anna Ternheim var på Hultsfredsfestivalen för, löst räknat, femton-tjugo år sedan. Då hade medhörningen större karisma än henne, där hon stod invirad i en munktröja med en miltärgrön truckerkeps nedtryckt över näsborrarna och mumlade fram To be gone på halvknackig engelska. Tur att det har hänt en del sedan dess. Hon är visserligen ingen Thomas Öberg, men visar idag självsäkerhet, scennärvaro och lugn.
Scenen är uppbyggd som ett murrigt vardagsrum. Jag väntar nästan på att typ Reine Brynolfsson ska komma in i tweedkostym och sätta sig i läderfåtöljen och börja läsa högt ur Strindbergs samlade verk. Istället kommer Sollentunadamen in och inleder med Solitary move, ensam med sin gitarr. Ribban läggs högt direkt.
Kvällens första riktigt fina ögonblick kommer när introt till Shoreline spelas på ett piano i motljus. Det är en låt som har i Annas tappning har betytt mycket för mig på olika sätt, så jag sitter och blir nästan religiös där uppe på vänsterhyllan inne i stora salen i UKK.
Våra platser är inte de bästa för vi får sitta och titta genom glaset på sargen några meter ovanför parketten. Man bara: "Ey, vafan jag kom för att se Anna Ternheim, inte nån jävla Hannibal Lector." Spelningen räddar dock det mesta.
När Dave Ferguson kommer in efter några låtar, med vinpavan i högsta hugg, lyfter spelningen ett snäpp. Tillsammans gör de flera av låtarna från senaste skivan mycket finstämt avskalat. Till topparna hör The longer the waiting (the sweeter the kiss), God don't know och Walking aimlessly. Bäst är dockden något äldre Let it rain som framförs a cappella med endast en metronom som komp inledningsvis.
Extranumren från första plattan, I'll follow you tonight och Better be, är också lysande innan det blir en fin avrundning med Black light shines.
Vi i publiken kapitulerar och bjuder igen med en stående ovation och det är väl förtjänt. Det har som sagt hänt en del sedan den där bakiseftermiddagen på Pampasscenen i Hultsfred.
När: Internationella pi-dagen
Bäst: Let it rain, till metronom
Sämst: Plexiglasplatsen
Fråga: Var den uppstoppade vargen längst bak på scenen ett inlägg i rovdjursdebatten?
Betyg:
Första gången jag såg Anna Ternheim var på Hultsfredsfestivalen för, löst räknat, femton-tjugo år sedan. Då hade medhörningen större karisma än henne, där hon stod invirad i en munktröja med en miltärgrön truckerkeps nedtryckt över näsborrarna och mumlade fram To be gone på halvknackig engelska. Tur att det har hänt en del sedan dess. Hon är visserligen ingen Thomas Öberg, men visar idag självsäkerhet, scennärvaro och lugn.
Scenen är uppbyggd som ett murrigt vardagsrum. Jag väntar nästan på att typ Reine Brynolfsson ska komma in i tweedkostym och sätta sig i läderfåtöljen och börja läsa högt ur Strindbergs samlade verk. Istället kommer Sollentunadamen in och inleder med Solitary move, ensam med sin gitarr. Ribban läggs högt direkt.
Kvällens första riktigt fina ögonblick kommer när introt till Shoreline spelas på ett piano i motljus. Det är en låt som har i Annas tappning har betytt mycket för mig på olika sätt, så jag sitter och blir nästan religiös där uppe på vänsterhyllan inne i stora salen i UKK.
Våra platser är inte de bästa för vi får sitta och titta genom glaset på sargen några meter ovanför parketten. Man bara: "Ey, vafan jag kom för att se Anna Ternheim, inte nån jävla Hannibal Lector." Spelningen räddar dock det mesta.
När Dave Ferguson kommer in efter några låtar, med vinpavan i högsta hugg, lyfter spelningen ett snäpp. Tillsammans gör de flera av låtarna från senaste skivan mycket finstämt avskalat. Till topparna hör The longer the waiting (the sweeter the kiss), God don't know och Walking aimlessly. Bäst är dockden något äldre Let it rain som framförs a cappella med endast en metronom som komp inledningsvis.
Extranumren från första plattan, I'll follow you tonight och Better be, är också lysande innan det blir en fin avrundning med Black light shines.
Vi i publiken kapitulerar och bjuder igen med en stående ovation och det är väl förtjänt. Det har som sagt hänt en del sedan den där bakiseftermiddagen på Pampasscenen i Hultsfred.
måndag 12 mars 2012
Hva' gør vi nu, lille du?
Bli inte förvånad om du ser Reynir Bödvarsson från Seismologiska Institutionen i Uppsala i Aktuellt ikväll. Det har nämligen förkommit ovanligt stora svängningar på richterskalan i kväll, framförallt i området Salabacke/Gränby. Men bli inte orolig, för det är inte fråga om någon jordbävning. Det är bara jag som har varit ute på årets första joggingtur.
Efter ett antal bra och ett vida större antal dåliga ursäkter, som att jag har varit sjuk, det har varit för isigt, för kallt, för mycket grus på gatan, för mörkt, för bra matcher på tv, för roliga kvällar tillsammans med vänner och för skönt att bara ligga på sofflocket efter jobbet, har jag nu skärpt till mig en gång för alla. Idag var det typ 25 grader varmt mitt på dagen, så det fanns ingenting att diskutera. Ut och spring bara.
Jag sprang den för en lekmans ögon något måttliga distansen fem kilometer, men det ska påpekas att alla världens bästa löpare börjar med fem kilometer så det är ingen skam i det. Man ska dessutom ha i minne att det är oerhört dumt att gå ut för hårt, utan mjukstart är den rätta löparmellon.
Som alltid första gången man springer efter ett längre uppehåll kändes det bra idag. Bortsett från blodsmaken i munnen efter två minuter, värken i vänsterknät efter ytterligare två samt smärtan av de två spruckna revben som hjärtklappningen vid tre kilometerskontrollen orsakade. Men nu mår jag som en kung. Typ lika halvbra som kungen måste ha mått efter millenniefirandet för då var han allt bra dragen vid tolvslaget.
Apropå trivselvikt. Kleiner publicerade en länk på min Facebook-profil som jag bara måste dela med mig av. Han tyckte jag var lik killen i målvaktströja som spelar xylofon i bakgrunden, och i och med att jag inte har så mycket stolthet är jag böjd att hålla med. Särskilt när det kommer till dansen.
Nu förstår jag lite varför folk alltid dansar åt andra hållet när jag är på dansgolvet.
Efter ett antal bra och ett vida större antal dåliga ursäkter, som att jag har varit sjuk, det har varit för isigt, för kallt, för mycket grus på gatan, för mörkt, för bra matcher på tv, för roliga kvällar tillsammans med vänner och för skönt att bara ligga på sofflocket efter jobbet, har jag nu skärpt till mig en gång för alla. Idag var det typ 25 grader varmt mitt på dagen, så det fanns ingenting att diskutera. Ut och spring bara.
Jag sprang den för en lekmans ögon något måttliga distansen fem kilometer, men det ska påpekas att alla världens bästa löpare börjar med fem kilometer så det är ingen skam i det. Man ska dessutom ha i minne att det är oerhört dumt att gå ut för hårt, utan mjukstart är den rätta löparmellon.
Som alltid första gången man springer efter ett längre uppehåll kändes det bra idag. Bortsett från blodsmaken i munnen efter två minuter, värken i vänsterknät efter ytterligare två samt smärtan av de två spruckna revben som hjärtklappningen vid tre kilometerskontrollen orsakade. Men nu mår jag som en kung. Typ lika halvbra som kungen måste ha mått efter millenniefirandet för då var han allt bra dragen vid tolvslaget.
Apropå trivselvikt. Kleiner publicerade en länk på min Facebook-profil som jag bara måste dela med mig av. Han tyckte jag var lik killen i målvaktströja som spelar xylofon i bakgrunden, och i och med att jag inte har så mycket stolthet är jag böjd att hålla med. Särskilt när det kommer till dansen.
Nu förstår jag lite varför folk alltid dansar åt andra hållet när jag är på dansgolvet.
söndag 11 mars 2012
Trala-lalalala, i morgon ska jag knoga
Erkänn att du trodde att förra inlägget skulle bli det sista. Erkänn! Haha, du trodde det. Varför slår du dig själv? Sluta slå dig själv. Varför slår du dig själv? Be om nåd. Be om nåd!
Det var inte igår du upplevde det där, eller hur Hannes?
Vecka tio ligger och rosslar på sista versen, och det mest humana vore ju att en gång för alla dra ur sladden så att den får somna in. Den är säkert nöjd med hur allting blev.
Jag har ägnat mig åt en hel del socialtjänst sedan vi sist talades vid. Ena kvällen var det födelsedagsmiddag hemma hos Becks och nästa var det filmkväll med Björn och Elin. Båda bjöd på både skratt och gamman. Hos Becks träffade jag för första gången Erik som är någon form av vän till henne. Emma tyckte, när vi gjorde sälle mot Salabacke, att jag skulle recensera honom i bloggform, men där tycker jag att hon visar väldigt taskig människosyn. Man ska inte betygsätta sina medmänniskor. Skämmes Emma.
Hos Björn såg vi på Almodovars The skin I live in, och det var ingen storartad upplevelse. Den var typ en modern spansk variant av Frankensteins monster, och det är inte vad jag kallar en bra torsdagsrulle.
Efter två lättsamma vinkvällar var levern bra uppvärmd inför helgen då Hedemora skulle komma på besök, men det blev lugnare än förväntat. Det är nämligen så, kan jag avslöja, att vi inte är 20 år gamla längre. Samtidigt började vi vasst med några Stella på Pipes of Scotland, men efter en pizza hemma och några glas vin slumrade han in framför Skavlan och så nöjde vi oss så den kvällen.
Igår tog vi en GH-brunch och gick på stan, men jag blev anti till konsumtion efter att ha hört ett tal av Revolutionär Kommunistisk Ungdom på Stora Torget. Eller så pallade jag inte prova jeans. Vi gick till O'Connors istället.
Efter en fin promenad i solen satte vi oss vid Lötens konstgräs för att se en träningsmatch i damfotboll. Jag tar det igen. För att se en träningsmatch i damfotboll. Hedemora hade tydligen en adept som han ville ge lite feedback till. Det är ju alltid kul att kolla på fotboll, men nu förstår jag äntligen hur Agnes i Fucking Åmål kände sig när hon var på rullstolsbasket i Karlstad tillsammans med sin påtvingade funktionshindrade kompis Viktoria.
Resultatet i matchen? 10-0 till Sirius. Hedemoras adept var målvakt i andra laget. Jag säger inget så har jag ingenting sagt.
I andra halvlek var det så kallt att jag inte har upplevt maken sedan jag och Lander var i Bletchley och såg MK Dons någon gång på 00-talet. Vi var bara tvungna att kasta oss in på första bästa pub, som råkade vara Pipes of Scotland, för att värma oss. Och då blir man ju kvar i några timmar liksom.
Vi rundade av kvällen fördömligt tidigt, och bestämde oss för att inte gå ut på lokal. Det är nämligen så, och det tror jag att alla är överens om, att vi inte är 20 år gamla längre. Särskilt inte Hedemora, som på nytt somnade på soffan. Fast det var nästan en timme senare än på fredagen, ska vi tillägga till hans försvar.
Sen så blir det söndag och då vill våran präst att jag ska i körka men då sover jag mest. Men jag har också passat på att vara ute och insupit lite D-vitamin. Jag har också dammsugit, eftersom att hallen mer och mer började se ut som ett grustag. Roligare än så kan jag inte påstå att söndagen har varit.
Jag skrev förra veckan om vilka komponenter som behövs för en lyckad helg, och allt utom Arsenalseger uppfylldes även denna. Därför tycker jag att vi alla mailar till Sky Sports och frågar varför dom i helvete har flyttat Arsenal-Newcastle till i morgon. Gör det nu. Är du inte med mig så är du emot mig.
Det var inte igår du upplevde det där, eller hur Hannes?
Vecka tio ligger och rosslar på sista versen, och det mest humana vore ju att en gång för alla dra ur sladden så att den får somna in. Den är säkert nöjd med hur allting blev.
Jag har ägnat mig åt en hel del socialtjänst sedan vi sist talades vid. Ena kvällen var det födelsedagsmiddag hemma hos Becks och nästa var det filmkväll med Björn och Elin. Båda bjöd på både skratt och gamman. Hos Becks träffade jag för första gången Erik som är någon form av vän till henne. Emma tyckte, när vi gjorde sälle mot Salabacke, att jag skulle recensera honom i bloggform, men där tycker jag att hon visar väldigt taskig människosyn. Man ska inte betygsätta sina medmänniskor. Skämmes Emma.
Hos Björn såg vi på Almodovars The skin I live in, och det var ingen storartad upplevelse. Den var typ en modern spansk variant av Frankensteins monster, och det är inte vad jag kallar en bra torsdagsrulle.
Efter två lättsamma vinkvällar var levern bra uppvärmd inför helgen då Hedemora skulle komma på besök, men det blev lugnare än förväntat. Det är nämligen så, kan jag avslöja, att vi inte är 20 år gamla längre. Samtidigt började vi vasst med några Stella på Pipes of Scotland, men efter en pizza hemma och några glas vin slumrade han in framför Skavlan och så nöjde vi oss så den kvällen.
Igår tog vi en GH-brunch och gick på stan, men jag blev anti till konsumtion efter att ha hört ett tal av Revolutionär Kommunistisk Ungdom på Stora Torget. Eller så pallade jag inte prova jeans. Vi gick till O'Connors istället.
Efter en fin promenad i solen satte vi oss vid Lötens konstgräs för att se en träningsmatch i damfotboll. Jag tar det igen. För att se en träningsmatch i damfotboll. Hedemora hade tydligen en adept som han ville ge lite feedback till. Det är ju alltid kul att kolla på fotboll, men nu förstår jag äntligen hur Agnes i Fucking Åmål kände sig när hon var på rullstolsbasket i Karlstad tillsammans med sin påtvingade funktionshindrade kompis Viktoria.
Resultatet i matchen? 10-0 till Sirius. Hedemoras adept var målvakt i andra laget. Jag säger inget så har jag ingenting sagt.
I andra halvlek var det så kallt att jag inte har upplevt maken sedan jag och Lander var i Bletchley och såg MK Dons någon gång på 00-talet. Vi var bara tvungna att kasta oss in på första bästa pub, som råkade vara Pipes of Scotland, för att värma oss. Och då blir man ju kvar i några timmar liksom.
Vi rundade av kvällen fördömligt tidigt, och bestämde oss för att inte gå ut på lokal. Det är nämligen så, och det tror jag att alla är överens om, att vi inte är 20 år gamla längre. Särskilt inte Hedemora, som på nytt somnade på soffan. Fast det var nästan en timme senare än på fredagen, ska vi tillägga till hans försvar.
Sen så blir det söndag och då vill våran präst att jag ska i körka men då sover jag mest. Men jag har också passat på att vara ute och insupit lite D-vitamin. Jag har också dammsugit, eftersom att hallen mer och mer började se ut som ett grustag. Roligare än så kan jag inte påstå att söndagen har varit.
Jag skrev förra veckan om vilka komponenter som behövs för en lyckad helg, och allt utom Arsenalseger uppfylldes även denna. Därför tycker jag att vi alla mailar till Sky Sports och frågar varför dom i helvete har flyttat Arsenal-Newcastle till i morgon. Gör det nu. Är du inte med mig så är du emot mig.
tisdag 6 mars 2012
Jag ska va tyst från och med nu och se vad som händer
Ibland ska jag bara vara tyst tror jag. Det har varit några gånger idag där munnen så att säga har jobbat snabbare än hjärnan. Jag tänker inte gå in på alla dessa tillfällen, för den lilla skrumpna värdighet jag har kvar vill jag någonstans behålla. Den kan komma att behövas någon gång i framtiden, till exempel när jag håller tal på Nobelfesten eller på prinsessan Estelles bröllop.
*Paus för alla som var tvungna att gå och ta två Alvedon och en shot Fernet efter den migränattack som uppstod då de insåg att prinsessan Estelle nämndes i det här inlägget också*
Så här var det. Jag satt i en inte helt seriös diskussion med en elev i vilken jag refererade till skollagen och att det i den står att man som lärare får beslagta elevers mobiltelefoner och andra artefakter som stör den allmänna ordningen. Eleven bemötte detta:
- Vänta, var är han? Jag ser honom inte?
Seg i skallen som jag var (det var ju tisdagmorgon) såg jag inte rävsaxen han så kärleksfullt placerade runt mitt smalben, och genmälde:
- Vem?
- Han som bryr sig!
Jag var ägd, och i en sådan situation agerar man med reptilhjärnan och, ja, du vet hur det blir:
- Din mamma kan vara han som bryr sig.
Jag kände ganska snabbt att jag kanske gick över gränsen där.
Efter jobbet gick jag till min lokala bokhandel, som man gör, för att ladda på förrådet lite. Nu när jag har börjat läsa böcker igen, vill jag gärna lägga in alla markerna på en gång så att jag kan förlora läsglädjen lika fort som man kan säga fold. Det var inga konstigheter när jag betalade, men när vi skulle skiljas åt sa expediten:
- Trevlig läsning!
- Detsamma, svarade jag.
Det blev oerhört genant. Det är väldigt fördomsfullt av mig att tro att hon bara läser en massa böcker hela dagarna bara för att hon jobbar i bokhandel. Hon har säkert en massa meningslösa möten att sitta av och verksamhetsplaner att skriva precis som alla oss andra. Dessutom menade jag det inte, för i samma stund som hon sa "Trevlig" så utgick jag från att hennes nästa ord skulle bli "kväll" varför jag svarade som jag gjorde.
Det påminner mig om när jag hjälpte en tjej som satt i rullstol med hennes extrarullstol och hon sa "Tack för hjälpen" och jag svarade "Tack detsamma". Sådant kan få mig att rodna flera år efteråt. Så jävla dumt.
Jag har en gång fått rådet att bara öppna munnen när jag har något vettigt att säga. Det är kanske dags att jag tar och lyssnar på det.
*Paus för alla som var tvungna att gå och ta två Alvedon och en shot Fernet efter den migränattack som uppstod då de insåg att prinsessan Estelle nämndes i det här inlägget också*
Så här var det. Jag satt i en inte helt seriös diskussion med en elev i vilken jag refererade till skollagen och att det i den står att man som lärare får beslagta elevers mobiltelefoner och andra artefakter som stör den allmänna ordningen. Eleven bemötte detta:
- Vänta, var är han? Jag ser honom inte?
Seg i skallen som jag var (det var ju tisdagmorgon) såg jag inte rävsaxen han så kärleksfullt placerade runt mitt smalben, och genmälde:
- Vem?
- Han som bryr sig!
Jag var ägd, och i en sådan situation agerar man med reptilhjärnan och, ja, du vet hur det blir:
- Din mamma kan vara han som bryr sig.
Jag kände ganska snabbt att jag kanske gick över gränsen där.
Efter jobbet gick jag till min lokala bokhandel, som man gör, för att ladda på förrådet lite. Nu när jag har börjat läsa böcker igen, vill jag gärna lägga in alla markerna på en gång så att jag kan förlora läsglädjen lika fort som man kan säga fold. Det var inga konstigheter när jag betalade, men när vi skulle skiljas åt sa expediten:
- Trevlig läsning!
- Detsamma, svarade jag.
Det blev oerhört genant. Det är väldigt fördomsfullt av mig att tro att hon bara läser en massa böcker hela dagarna bara för att hon jobbar i bokhandel. Hon har säkert en massa meningslösa möten att sitta av och verksamhetsplaner att skriva precis som alla oss andra. Dessutom menade jag det inte, för i samma stund som hon sa "Trevlig" så utgick jag från att hennes nästa ord skulle bli "kväll" varför jag svarade som jag gjorde.
Det påminner mig om när jag hjälpte en tjej som satt i rullstol med hennes extrarullstol och hon sa "Tack för hjälpen" och jag svarade "Tack detsamma". Sådant kan få mig att rodna flera år efteråt. Så jävla dumt.
Jag har en gång fått rådet att bara öppna munnen när jag har något vettigt att säga. Det är kanske dags att jag tar och lyssnar på det.
måndag 5 mars 2012
It's just another day
Ska ge mig på att presentera brottstycken ur dagen. Jag gör det i listform, eftersom att vi vid det här laget borde veta hur alla känner inför listor.
9.02. Jag ljuger och säger att alla andras klockor går fel, och att jag visst är i tid till morgonsamlingen.
9.36. Jag blir stressad och frågar en elev om vad klockan är eftersom att jag ska ha en lektion 9.40, och hon svarar "Samma tid som i förrgår", och tystnar, för att i samma sekund inse att hon glömde lägga till den så viktiga svansen "...vid den här tiden". Hahaha. Ah... I guess you had to be there.
10.25. Jag och en elev kör Sten, sax, påse, ödla, spock. Jag förlorar med 1-3. Känner av den dåliga förloraren i mig i form av något höjd puls.
12.03. Förklarar för en engelskgrupp på förekommen kommentar att jag aldrig har sett någon elev, vare sig under min tid som lärare eller på den tiden jag själv gick i skolan, avlida på grund av att hen var tvungen att hålla ett föredrag, så "risken för att ni kommer att dö i samband den här gruppredovisningen om två veckor är minimal."
13.46. Säger "Shut up" till en elev som säger att hon gillar fotbollslaget Barcelona. Eleverna tror att jag skämtar först, och jag får ta till grövre invektiv.
15.20. Argumenterar mot det ologiska i att man kan dö flera gånger i ett dataspel som en elev sitter och spelar. Mitt bästa argument: "Det är ju som att släppa in tre mål om man spelar Fifa, och sen bara '0-0'". Argumentet köps inte.
16.40. Lämnar jobbet nästan i tid för en gångs skull. Missar bussen hårfint på grund av att jag vägrar springa.
16.55. Läser min egen blogg på bussen. Typ egoonani.
17.58. Är ute och går och ska byta låt, men svarar av misstag när "Dolt nummer" ringer. Andas ut när jag hör att det är polisen. Dennis alltså.
19.15. Steker korv.
Sedan vet jag inte vad som kommer att hända. Jo, det vet jag visst när jag tänker efter. Vi ska ha möte. Blir bra det.
9.02. Jag ljuger och säger att alla andras klockor går fel, och att jag visst är i tid till morgonsamlingen.
9.36. Jag blir stressad och frågar en elev om vad klockan är eftersom att jag ska ha en lektion 9.40, och hon svarar "Samma tid som i förrgår", och tystnar, för att i samma sekund inse att hon glömde lägga till den så viktiga svansen "...vid den här tiden". Hahaha. Ah... I guess you had to be there.
10.25. Jag och en elev kör Sten, sax, påse, ödla, spock. Jag förlorar med 1-3. Känner av den dåliga förloraren i mig i form av något höjd puls.
12.03. Förklarar för en engelskgrupp på förekommen kommentar att jag aldrig har sett någon elev, vare sig under min tid som lärare eller på den tiden jag själv gick i skolan, avlida på grund av att hen var tvungen att hålla ett föredrag, så "risken för att ni kommer att dö i samband den här gruppredovisningen om två veckor är minimal."
13.46. Säger "Shut up" till en elev som säger att hon gillar fotbollslaget Barcelona. Eleverna tror att jag skämtar först, och jag får ta till grövre invektiv.
15.20. Argumenterar mot det ologiska i att man kan dö flera gånger i ett dataspel som en elev sitter och spelar. Mitt bästa argument: "Det är ju som att släppa in tre mål om man spelar Fifa, och sen bara '0-0'". Argumentet köps inte.
16.40. Lämnar jobbet nästan i tid för en gångs skull. Missar bussen hårfint på grund av att jag vägrar springa.
16.55. Läser min egen blogg på bussen. Typ egoonani.
17.58. Är ute och går och ska byta låt, men svarar av misstag när "Dolt nummer" ringer. Andas ut när jag hör att det är polisen. Dennis alltså.
19.15. Steker korv.
Sedan vet jag inte vad som kommer att hända. Jo, det vet jag visst när jag tänker efter. Vi ska ha möte. Blir bra det.
söndag 4 mars 2012
Smestans tegelarmar sträcks mot molnen
Det här får vi ta och göra om, för helgen blev ju nästan lika lyckad som de fotbollsresultat den innehöll. Jag har inte så högra krav för en god helg; allt jag begär är lite trevligt umgänge, god mat och dryck, en Arsenalvinst och att Spurs förlorar. Att det ska vara så jävla svårt för etablissemanget att fixa det varje helg övergår mitt förstånd (även om mitt förstånd inte är högre än en träbänk från valfri svensk idrottssal så det mesta och de flesta övergår det).
Fredagen avslutades i samma stil som måndagen tillbringades - i sömn. Jag tog en riktigt frasig lur på soffan när jag kom hem från jobbet, och hade det inte varit för att telefonen ringde hade jag nog legat där ännu. Få saker masserar belöningscentrat i hjärnan så mjukt, men ändå handfast som en fredagstupplur på en soffa.
Resten av fredagskvällen delades med en flaska primitivo framför tv:n tillsammans med Esh och Benet. Vi kollade på bandy och på film. Esh blev dialektal under bandymatchen eftersom att hans kompisar var med och spelade och blev intervjuade på hälsingemål. Det är nog som jag och prinsessan Estelle. När hertiginnan kommer på tal blir jag extra östgötsk i både uttal och gester.
När de andra tog taxi till stan valde jag att stanna hemma, och det var smart för då var jag relativt pigg i går förmiddag och hann med tåget till Eskilstuna utan problem. En fråga jag ställde mig själv under den resan var: Varför anses det vara socialt accepterat för vuxna människor att bära bara underställströja och mjukisbyxor på offentlig plats vid sportlovstider?
Jag lyssnade givetvis på min Spotify-spellista "Känt av Kent" när tåget rullade in i det sörmländska smedjeepicentrat. Luks mötte upp och efter en mellanlandning hemma hos honom gick vi och testade en amerikansk sportbar där jag firade att jag nu har beställt Boston Celtic Cheeseburger 200 gånger med ett par öl. Vi satt tillsammans med några lokala förmågor med Arsenaltröjor, medan de flesta andra bordens inhabitat vittnade om Liverpool-sympatier. Tyvärr för dem var det vi som fick flest tillfällen att dansa på grönvitrutiga dukarna.
Lika segerrusiga som rusiga gick vi hem och firade tillsammans med Elin framför tv:n. Först förlorade Chelsea så allt blev bara bättre och bättre, men sen åkte Timoteij ut ur Melodifestivalen så då var ju min kväll förstörd. Jag satt och tjurade på toan fram till tolv, och sen gick jag och lade mig utan att säga godnatt. Tur att vi hann äta fint anglofilt innan det: Chicken Tikka Masala, denna skotska gamla trotjänare.
I morse vaknade jag ungefär vid Oxberg, och därefter satt vi, som man gör, och hejade på alla svenskar så att inte en norrman, eller ännu värre - en tjeck eller något annat kulturskymmande - skulle vinna Vasaloppet. Jögga Brink var som vanligt pålitligheten själv, så man behövde inte gå in i, förlåt köra huvudet i väggen efter målgången.
Ungefär tidig eftermiddag fick jag skjuts till farfar och sedan satt jag och snackade med honom i några timmar. Det var kul att träffa honom, och han gav mig ett par hundraåriga verktyg som hans pappa Axel hade använt i sitt gjuteri i Lysekil. Det var en rörande gest som gjorde mig mycket glad.
Sista etappen innan tåget hem var att tillsammans med min kusin Thomas hälsa på hos hans föräldrar, det vill säga hos min faster och hennes man för söndagsmiddag som ackompanjerades av det vackra porlet av en Tottenham-förlust.
Här hemma har jag studerat bakfylla i två olika stadier, hostat vatten på köksgolvet och börjat tänka på refrängen (Pärlor). Snart ska jag sluta tänka på refrängen, för den är inget bra att varva ner till, och istället tänka på Youngbloods låt i Melodifestivalen för den var tamigfan det sämsta jag har hört sedan Hannes pjäs om de tio budorden på konfirmationen. Då kommer jag somna i ren uppgivenhet över kulturens tillstånd.
Fredagen avslutades i samma stil som måndagen tillbringades - i sömn. Jag tog en riktigt frasig lur på soffan när jag kom hem från jobbet, och hade det inte varit för att telefonen ringde hade jag nog legat där ännu. Få saker masserar belöningscentrat i hjärnan så mjukt, men ändå handfast som en fredagstupplur på en soffa.
Resten av fredagskvällen delades med en flaska primitivo framför tv:n tillsammans med Esh och Benet. Vi kollade på bandy och på film. Esh blev dialektal under bandymatchen eftersom att hans kompisar var med och spelade och blev intervjuade på hälsingemål. Det är nog som jag och prinsessan Estelle. När hertiginnan kommer på tal blir jag extra östgötsk i både uttal och gester.
När de andra tog taxi till stan valde jag att stanna hemma, och det var smart för då var jag relativt pigg i går förmiddag och hann med tåget till Eskilstuna utan problem. En fråga jag ställde mig själv under den resan var: Varför anses det vara socialt accepterat för vuxna människor att bära bara underställströja och mjukisbyxor på offentlig plats vid sportlovstider?
Jag lyssnade givetvis på min Spotify-spellista "Känt av Kent" när tåget rullade in i det sörmländska smedjeepicentrat. Luks mötte upp och efter en mellanlandning hemma hos honom gick vi och testade en amerikansk sportbar där jag firade att jag nu har beställt Boston Celtic Cheeseburger 200 gånger med ett par öl. Vi satt tillsammans med några lokala förmågor med Arsenaltröjor, medan de flesta andra bordens inhabitat vittnade om Liverpool-sympatier. Tyvärr för dem var det vi som fick flest tillfällen att dansa på grönvitrutiga dukarna.
Lika segerrusiga som rusiga gick vi hem och firade tillsammans med Elin framför tv:n. Först förlorade Chelsea så allt blev bara bättre och bättre, men sen åkte Timoteij ut ur Melodifestivalen så då var ju min kväll förstörd. Jag satt och tjurade på toan fram till tolv, och sen gick jag och lade mig utan att säga godnatt. Tur att vi hann äta fint anglofilt innan det: Chicken Tikka Masala, denna skotska gamla trotjänare.
I morse vaknade jag ungefär vid Oxberg, och därefter satt vi, som man gör, och hejade på alla svenskar så att inte en norrman, eller ännu värre - en tjeck eller något annat kulturskymmande - skulle vinna Vasaloppet. Jögga Brink var som vanligt pålitligheten själv, så man behövde inte gå in i, förlåt köra huvudet i väggen efter målgången.
Ungefär tidig eftermiddag fick jag skjuts till farfar och sedan satt jag och snackade med honom i några timmar. Det var kul att träffa honom, och han gav mig ett par hundraåriga verktyg som hans pappa Axel hade använt i sitt gjuteri i Lysekil. Det var en rörande gest som gjorde mig mycket glad.
Sista etappen innan tåget hem var att tillsammans med min kusin Thomas hälsa på hos hans föräldrar, det vill säga hos min faster och hennes man för söndagsmiddag som ackompanjerades av det vackra porlet av en Tottenham-förlust.
Här hemma har jag studerat bakfylla i två olika stadier, hostat vatten på köksgolvet och börjat tänka på refrängen (Pärlor). Snart ska jag sluta tänka på refrängen, för den är inget bra att varva ner till, och istället tänka på Youngbloods låt i Melodifestivalen för den var tamigfan det sämsta jag har hört sedan Hannes pjäs om de tio budorden på konfirmationen. Då kommer jag somna i ren uppgivenhet över kulturens tillstånd.
torsdag 1 mars 2012
Dreams really do come true
Mars har inletts på allra bästa sätt. Inte nog med att våren ligger och bubblar under ytan som ett annalkande vulkanutbrott på havets botten, så känner jag mig dessutom frisk igen. Men som gåslever på löken på laxen kom nästa adrenalinkick på väg hem från jobbet.
Jag stod och väntade på bussen på Stora Torget när Hannes skickade SMS: "Vi måste få tag på senaste kupé [sic]. Tror du fattar..."
Nog fattade jag, så det fanns liksom inget annat än att gå till stationen, kliva på nästa tåg, rycka åt mig marsnumret av Kupé från en förvånad dam i storblommig klänning och sedan fort som attan ta ett gasellhopp ut på perrongen igen. Väl där såg jag det.
Äntligen har jag fått en fråga besvarad i "Fråga lokföraren"-spalten. Bara att checka av en tung post på min bucket list.
Jag är nöjd med svaret, men framförallt med frågan. Detaljen om hur vi "fram och tillbaka" har diskuterat om vad lukten faktiskt liknar och att vi "har kommit fram till att den påminner om bränt gummi och bensin" tycker jag särskilt mycket om, för den visar vilket engagemang vi lade ner på detta den där decemberfredagen. Allra bäst känns det dock att bidra till den fina svenska folkbildningstraditionen, för erkänn att du också har suttit på ett tåg och undrat vad det är som luktar så infernaliskt.
Om inte så fick du dock härmed svar på något du inte visste att du hade undrat över.
Jag stod och väntade på bussen på Stora Torget när Hannes skickade SMS: "Vi måste få tag på senaste kupé [sic]. Tror du fattar..."
Nog fattade jag, så det fanns liksom inget annat än att gå till stationen, kliva på nästa tåg, rycka åt mig marsnumret av Kupé från en förvånad dam i storblommig klänning och sedan fort som attan ta ett gasellhopp ut på perrongen igen. Väl där såg jag det.
Äntligen har jag fått en fråga besvarad i "Fråga lokföraren"-spalten. Bara att checka av en tung post på min bucket list.
Jag är nöjd med svaret, men framförallt med frågan. Detaljen om hur vi "fram och tillbaka" har diskuterat om vad lukten faktiskt liknar och att vi "har kommit fram till att den påminner om bränt gummi och bensin" tycker jag särskilt mycket om, för den visar vilket engagemang vi lade ner på detta den där decemberfredagen. Allra bäst känns det dock att bidra till den fina svenska folkbildningstraditionen, för erkänn att du också har suttit på ett tåg och undrat vad det är som luktar så infernaliskt.
Om inte så fick du dock härmed svar på något du inte visste att du hade undrat över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)