Jag var i Stockholm i helgen. Det var muntert i all sin enkelhet. Jag och Becks åkte tåg till huvudstaden. Jag hade precis hyllat mitt resesällskap för hur naturligt och otvunget hon fogar sig i storstadens tempo och larm då hon i ett mindre genialt ögonblick råkade kalla t-baneplanet på Centralen för ”källaren”. Chimären om hennes metropolitiska ådra sprack lika rejält som skärmen på Josefins dator på flyget hem från London 2006, och ersattes med något vi normalt sett bara upplever i Bonde söker fru.
Lördagen var en enda kavalkad av minnesvärda händelser. Först beskådade jag och Becks det coolaste det jag någonsin sett. Det var en genomskinlig diskmaskin. En. Genomskinlig. Diskmaskin. Den lämnade så att säga ingenting åt fantasin och hade något rent hypnotiskt över sig, och då är det klart en enkel själ som jag går igång.
Vi mötte upp Josefin på Burger King på Sergels Torg, som man gör, och sen gick vi till Stadsteatern och såg Strindbergs Fröken Julie. Jag blev mycket inspirerad av språket i pjäsen, och någonstans vill jag utforska nya riktigt, riktigt pretentiösa jaktmarker och börja tala sådär.
”Eljest min unga fröken. Ser hon inte att dagen redan börjar bräckas? Märk väl att buteljerna ännu inte äro tömda. Se så! Drick inte så omåttligt. Du blir rusig!”
Så asså, den va bra pjäsen. Frk Julie FTW!!!!<3<3<3LOL
På väg ut upptäckte Becks Michael Nyqvist i foajén. Jag brukar bli imponerad av kändisar, men Jos blev så till sig att hon inte kunde prata om något annat. Det trots att vi symboliskt nog nåddes av beskedet om Håkan Juholts avgång precis vid Riksdagens entré. Klart vi var tvungna att gå och dricka öl och lugna ner oss efter de där helvilda timmarna. Tur att Colin kom så att alla skärpte sig lite.
På kvällen samlades vi hos Colfin (samma princip som Brangelina) och åt bangers and mash och hade försoningssnack med Mauro. Framåt klockan umfp ville vi gå ut i Stockholmsnatten, men som vanligt när man ska ut i Stockholm gick vi bara omkring och funderade på vilket ställe som var bäst att gå till. Ängslighet i den staden alltså – sämst i världen. Det var som att vara 17 år, 17 år i staden där jag växte upp och så när alla mina kompisar kom in på krogen och jag fick hänga med 84:orna och gå ”varvet” på stan istället.
Kvällen slutade med att vi köpte kebab och tog tuben hem istället. Det är i alla fall billigt att gå ut i Stockholm.
I söndags åkte vi tillbaka till Uppsala skapligt, och sen gjorde jag fuck all resten av helgen förutom den vanliga gamla grannlåten med det där fotbollslaget. Någon gång kan det väl vara våran tur?
Nu trampar vi igång sjunde och sista säsongen av The West Wing. Matt Santos for President!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar