Det börjar bli dags att lägga till en titel till på det imaginära visitkortet, nämligen säljare. Då menar jag inte på Blocket - även om min försäljning av världens mest osköna soffa för 400 kr i somras fortfarande måste räknas som det nya millenniets bästa affär - utan på jobbet där vi idag hade öppet hus för kommande sjuor. Som anställd på en friskola förväntas man vara inte bara pedagog, utan också marknadsförare.
För det är oerhört mycket fokus på elevrekrytering. Med all rätt givetvis, då vår framtid hänger på hur många elever vi får till vår skola. Det har blivit en del av jobbet, och så verkar det vara för väldigt många skolor idag. Tur då att jag har min gedigna erfarenhet som telefonförsäljare i ryggen när jag har hamnat i denna försäljarroll. Jag kan tugget så att säga. Säljer in mig själv och skolan, pekar på statistik, vänder på argument, hårdvinklar fakta, slänger ur mig kvickheter och bjuder på mig själv. Som en riktig säljare.
Sen går jag hem och känner mig smutsig samt våldtäktsduschar.
Tänk att detta inte var något som det pratades om på lärarprogrammet när vi satt som bajskastande apor och slängde klyschor som "man måste se varje elev", "som lärare ska man vara personlig men inte privat" och "aga kan vara ett viktigt redskap i stormningsfasen av grupprocessen" omkring oss. Att lägga in en marknadsföringskurs borde ju ha varit en självklarhet efter det att det fria skolvalet infördes, men jag misstänker att någon sådan fortfarande inte existerar.
Sådär ja. Ett litet inlägg i den infekterade skoldebatten.
Med vänliga hälsningar
Jan Björklund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar