Det är inte varje dag man lyckas med konststycket att kvadrupelboka sig. Dubbelbokar gör vi ju alla titt som tätt (särskilt Hannes typ varje gång vi ska ses) - jag gör det varje dag på jobbet eftersom att jag envisas med att medelst mentala anteckningar försöka komma ihåg vad jag bokar in för tid med elev A, bara för att sekunden senare boka in något med elev B på exakt samma tid. Men att dubbelboka sig dubbelt upp är något annat det.
Igår hade jag först bokat in tvättid (och glömt bort det i samma veva), och sedan var det teater plus en annan grej som jag hade tänkt medverka på. Allra sist insåg jag att det var föräldramöte också. Teatern plus den andra grejen fick stryka på foten och jobbet fick gå före tvättiden. Jag hann ändå hem så jag fick klart två maskiner i alla fall och det var nödvändigt för annars hade jag varit tvungen att köpa hela H&M:s lager av 60 graderstvätt. Det är inte så lätt att få tvättid här - nästa lediga slot är hösten 2014.
Jag kunde skjuta upp teatern till ikväll istället. Det var tur för den var riktigt sevärd. Uppsättningen var i princip en monolog med musikinslag, och upphovsman är David Wiberg - känd från kultgänget Varanteatern. Den heter Dagboksanteckningar från ett källarhål och i den gestaltar Wiberg 16-åriga Linnea som är en EMO-tjej med så låg självkänsla att hon får Marvin i Liftarens Guide till Galaxen att framstå som Göran Persson när han var som mest maktfullkomlig. Upplägget är enkelt; Linnea läser ur sin dagbok och kommer med vissa förtydliganden där en 16-åring tycker att det behövs. Då och då blir det avbrott med suggestiva ångestversioner av Manboy, Ju mer vi är tillsammans och liknande äckligt käcka bitar.
Jag hade ganska höga förväntningar, men Wiberg lyckades faktiskt överträffa dem. Allting från de subtilt himlande ögonen till tonfallet och kroppsspråket fullkomligt vrålade tonårsångest på ett sätt som fick mig att vilja använda bänkgrannen som en sköld mot Broder Daniel-känslorna som forsade över publiken. Mot slutet klev han dessutom ut ur karaktären och gjorde den existentiella ångesten mer allmängiltig, vilket gav föreställningen ytterligare en dimension. Det bästa jag har sett på länge - och det trots att jag vadar i tonårsangst varenda dag. Eller kanske just därför.
Hannes och jag firade den fina föreställningen med en pint på Pitchers innan han tog det lika sunda som karaktärsfasta beslutet att vi bara skulle dricka en öl ikväll så det var bara knalla hemåt över en diskussion om förskolans läroplan.
Så kul kan man ha på en onsdag.
Best. Etiketter. Ever.
SvaraRadera