Dust yourself off and try again

Nej men om jag skulle testa att skriva ett inlägg som faktiskt har lite innehåll också? Jag kan ju göra ett försök i alla fall.

Sedan vi talades vid senast har jag både sagt adjö till januari och sagt goddag till februari - eller VABruari som de säger skämtsamt på jobbet. Ja, vi har nästan alltid sådär kul på min arbetsplats.

Jag har också gjort ett besök på Uppsalas antagligen sämsta sportbar genom tiderna - Baren Baren inräknad. Jag och Rodny från supporterklubben skulle avnjuta matchen mellan Arsenal och Liverpool och vi tänkte att vi skulle testa All Star som öppnade förra året. Jag är inte övertygad om ställets storhet om man säger så. Man ska inte behöva vänta i en kvart på att få beställa, och det ska inte behöva ta tio minuter från beställning av en öl tills den kommer. Nej, det blir nog gamla O'Learys i fortsättningen. Där vet man i alla fall vad man får - på gott och ont.

I fredags slog vi några volter efter jobbet. Det var nämligen AW hos Marie, och det blev en härlig kväll i den öppna planlösningen. Vi fick till och med chili con carne - och då blir det alltid lyckat i min bok.

Lite senare samma kväll hörde Jajje av sig och jag gick och mötte upp honom och hans kollegor på Buddys. När den puben stängde ville vi inte avsluta kvällen, och någon fick för sig att karaoke var en lysande idé i det läget vilket fick den tragiska följden att vi gick till Etage. Uppsalas utan konkurrens oskönaste ställe - Baren Baren och All Star inräknat. Det blev dock inte så bedrövligt som man kanske hade befarat, men det får gärna gå åtta år till mitt nästa besök precis som det gjorde sedan mitt senaste. Om jag sjöng? Faktiskt inte. Jag har tydligen börjat få lite självbevarelsedrift på gamla dar. Det räckte med att vara moraliskt stöd åt Jajjes kollega.

I lördags träffade jag och Hannes farbror Per-Eric på teatern för att se pjäsen Lyckliga slut, som handlar om mäns våld mot kvinnor. Eftersom att han jobbar där kom vi in gratis, och allt som är gratis tycker vi ju om. Uppsättningen hade en svajig inledning, men den tog sig efterhand och vi var överens om att Linda Zilliacus, "kökshoran" från Ondskan, var bäst.

Efteråt gick vi till Pipes of Scotland för en bit mat, några öl och analys av föreställningen samt allmänt snack om livet, universum och allting. Som det blir. När Pippejik - som Hannes kallade honom i början av 90-talet - gick till tåget drog vi vidare till nation, där jag lämpligt nog kunde se reprisen av Arsenalmatchen som hade krockat med teatern. Där satt vi och ljög tills det blev sent, och därefter var det bara att ramla hemåt i kylan.

Sen blev det söndag och den försvann snabbare än glasspinnarna som mamma brukade köpa från glassbilen. Dags för en ny vecka - bara två kvar till sportlovet.

Jag vet inte om det blev så mycket till innehåll. Men jag försökte i alla fall. Man kan inte lyckas utan att försöka. Inte misslyckas heller.