Det bar' å åk'

Det gäller att sitta ner och slappna av när man kan ibland, för vissa perioder har man lite svårt att hinna med allt man tänker att man ska hinna med. Jag är mitt uppe i en sådan period nu. Inte för att jag klagar alltså. Jag konstaterar. Det är stor skillnad.

Igår klev jag upp och genomförde morgonyogan redan klockan 05.00. Det var nämligen samling vid skolan en timme senare för en klassisk dagstur till fjällen. Precis som man själv fick åka på i skolan. Sådana resor är egentligen förbjudna enligt skollagen eftersom att alla elever ska ha samma möjligheter att ta del av alla aktiviteter som skolan anordnar, och då eleverna själva får bekosta bussresan, liftkort och skidhyra kan det givetvis finnas vissa som inte har möjlighet att följa med. Det struntar dock många skolor i och arrangerar dem följaktligen ändå.

Jag kan känna att det är rimligt att alla elever ska kunna ta del av skolresor utan att behöva betala något för det, men nu är det faktiskt så att Janne Josefsson har bevisat att det inte finns några fattiga barn i Sverige så det faller på sin egen orimlighet att någon skulle tvingas stå över en friluftsdag i fjällen på grund av att man inte har råd. Dessutom, om vi inte skulle åka på friluftsdag till Romme skulle jag inte få min årliga betalda dag i pisten. Det skulle ju vara ännu mer orättvist.

Vi fick en fin dag i de något mesiga backarna på Solklintenmassivet i sydöstra Dalarna, inte långt ifrån Gustafs (apropå att äta häst - som ju är så populärt nu). Ingen elev skadade sig, min egen skidåkning fungerade bra och det var god stämning överlag. Det enda dramat var väl egentligen bara när Anna snodde min plats i tvåsitssitliften, så att jag var tvungen att dödsföraktande kasta mig undan. Jag stod helt enkelt och väntade på att hoppa på min lift då Anna lika plötsligt som omedvetet gled in i påstigningsfållan, fast längre bak än mig, och slog sig ned på den platsen jag skulle sätta mig på. Det är tur att jag har reflexer som en snöleopard så jag vräkte mig åt sidan, undvek att träffas av både liften och Anna, hoppade tillbaka in i fållan och satte mig tillrätta i nästa korg. Det var nog det närmaste döden jag har varit sedan jag fick tarmvred 1983.

Bussresan hem var smådryg eftersom att det satt 45 övertrötta tonåringar och vrålade i två och halv timma. Kakafonin var öronbedövande. Så det var rätt skönt när vi väl kom fram till Uppsala.

I morse var jag sliten i kroppen och hade gärna sovit en sådär åtta-nio timmar till, men som alltid är det ju bara att gå upp. Man brukar ju bli pigg till slut. Hälften av de elever som var med i Romme (det uttalas alltså Romme, inte Råmme) kände nog också efter lite extra i morse då de inte dök upp idag. Skönt att kunna vara hemma när man vill sådär.

Efter lunch slängde jag in ett litet sjutimmarspass med rättning av nationella prov i svenska, och de sista timmarna gick på ren vilja eftersom att jag var så nyfiken på hur det har gått för mina små änglar. Det kändes bra att se att drygt 10 procent av dem spikade läsförståelsedelen, så något rätt har jag nog har jag nog gjort under de här åren. Ingen fick F heller. Ännu bättre.

*Paus för en stunds självgodhetskontemplation*

I morgon ska jag försöka komma hem från jobbet före halv åtta. Jag behöver hinna med andra grejer än jobb också.