Jag kom hem idag, stärkt av en rask promenad på tre kvart från jobbet och med en uppfriskande måndag i ryggen, bara för att alldeles komma av mig just innanför dörren. Där låg ett litet brunt kuvert med mitt efternamn i spröda bokstäver på framsidan. "Vad är nu detta?" tänkte jag och kliade mig i skägget samtidigt som jag försiktigt klev in i tamburen och trippade runt försändelsen för att inte skada den med mina smältvattenssmutsiga vinterkängor.
Med nästan febrigt darrande händer öppnade jag således kuvertet, för det är ju inte varje dag man får ett brev i dessa elektroniska tider, och möttes av en snirklig skrivstil i blyerts. Så här inleddes brevet:
Hej!
Mitt namn är Heidi och jag är ett Jehovas Vittne här i Uppsala. Anledningen till att jag skriver till dig är för att jag förgäves har försökt träffa dig hemma.
Som du ser så har jag skickat med ett vikblad som berör en del frågor som många människor någon gång funderat över. En vanlig fråga som jag märkt att många funderar över är den första frågan: "Finns det en Gud som bryr sig om oss?"
Därefter följde en i mitt tycke ganska enkel argumentation om att det finns en Gud som bryr sig om oss eftersom att det står i bibeln.
Detta väcker såklart frågan om varför denna Heidi har kontaktat just mig. Jag är ju ungefär lika andligt bevandrad som valfri Markooliolåt och det mest religiösa jag har känt mig är gåshudsögonblicket första gången jag kom in på Emirates Stadium för sju år sedan. Så det kan knappast vara min andlighet hon har gått på.
Det borde heller inte vara mitt Jesuskomplex. Visserligen har jag utsatts för prövningar i mitt liv, men jag känner att smärtan jag åsamkade mig själv igår då jag hyvlade mig svårt i toppen av tummen när jag skulle skära ost på något sätt bleknar om man jämför med vad Jesus genomled på korset. Jag vill på intet sätt förringa hans lidande genom att påpeka att det minsann fortfarande svider så sjukt mycket att jag knappt kunde diska förut. Det vore inte rätt att förminska honom på det sättet.
Kan det vara att jag är så lättpåverkad? Kanske känner hon till min vida beryktade konflikträdsla och därmed sett sin chans att övertyga ett vilset får att ansluta till Jehovas hage.
Detta är frågeställningar som vi antagligen aldrig får ett svar på. Troligtvis var det bara att det slumpade sig så att den här dagen att det var jag som kom i missionärens väg.
Hon har dock inte övertygat mig. Pamfletten, eller "vikbladet" som hon kallade det, hänvisade enbart till bibeln för att ge svar på till exempel teodicéproblemet och det räcker inte för mig. Med den största respekt för den som är troende - för mig är det lika övertygande att använda bibeln som bevis som att hämta svaret på frågan om livet i Liftarens guide till galaxen. Båda skrifterna är såvitt jag kan bedöma uppdiktade verk av människor, och ingen av dem står på vetenskaplig grund. Alltså kan ingen av dem - eller bägge kanske - hävda rätten att tillhandahålla den enda sanningen.
Avslutningsvis vill jag dock ge Heidi en eloge för det idealistiska i att sätta sig ner och för hand skriva ett brev till någon hon inte känner. Det är smått rörande att se denna välvilja. Tyvärr är denna söndersekulariserade människospillra icke mottaglig för dylika åthävor. Och när eftertanken kommer - det är kanske synd. Jag skulle nog må bra av lite andlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar