Så var vi framme i slutet av den månaden som för många innebär slutet på sommaren. De spruckna drömmarna sorteras in i arkivet och man kan börja förbereda sig inför fyra nyanser av brunt när oktober tar över stafettpinnen. Är man en person med anlag för deppighet är det en storartad möjlighet som nu träder fram här i höstens vår. Tur att man inte är en sådan person bara, och det kan ju dessutom bli lite fittsommar innan hösten verkligen lägger sin blöta, ingrodda disktrasa över Sverige.
September, månaden alltså inte Petra Marklund, försvann snabbt. Det känns som att jag nyss åkte till Falun, men det är redan tre veckor sedan. Men tiden går fort när det inte suger, så det får man ju också ta som positivt.
I fredags hade vi den mest intressanta studiedag jag har varit med om sedan jag själv gick i skolan och första gången gick på McDonalds själv. Det var en dag full av föreläsning som fick mig att omvärdera en del av det jag bygger min syn på pedagogik på, och det var många aha-upplevelser. Tänk om alla föreläsningar man har suttit av hade varit lika inspirerande som den här. Jag vill inte tänka på alla timmar jag har lagt på att kolla på klockan under ointressanta föreläsningar, där jag har glömt innehållet två tusendelar efter att jag lämnat salen.
Full av nya insikter gick vi så ner till O'Connors för att glömma dem genom att kasta öl i ansiktet på varandra. Det är ju så man gör om det är AW, som det heter i alla kalendarium. Efter sex timmars trevligt samkväm med kollegorna gick jag vidare och mötte upp Esh och gänget på Snerikes, där Benet spelade hiphop igen. Det är märkligt. De enda gångerna jag går ut och dansar numera är på hiphop-golv (om man inte räknar mitt försök till Gangnam Style-dansen på diskot i Falun). Det kanske blir så när man man närmar sig de 30. Fast när man närmar sig de 30 kanske man inte går på nation längre...
Av förklarliga skäl höll jag mig i bakgrunden i går. Jag försökte sova ifrån de ifrågasättanden av typen "Vad i HELVETE håller du på med gubbe?!" som min kropp utsatte mig för, innan jag ägnade kvällen åt nästan uteslutande anglosaxisk populärkultur som jag hittade på Internet.
Idag sov jag ännu mer. Först vaknade jag tidigt, men var inte riktigt sugen på att gå upp så jag somnade om efter ett tag och sedan kunde jag inte vakna. Jag sov och sov, tills jag vaknade av att jag hade ett svårartad liggsår på ryggen. Då gick jag upp och gick ut och gick i två timmar.
Nej, den här helgen kommer nog inte komma med i Guinness Rekordbok som den mest spännande någonsin. Vi får ta nya tag nästa gång. Det är bara fem dagar tills dess.
Nu ska jag ägna mig åt att vara lite småirriterad ett tag åt att jag inte har kommit ihåg att ladda mitt busskort som gick ut igår. FML-stämning på den alltså.
söndag 30 september 2012
torsdag 27 september 2012
Jag sköt Palme, satte Christer i klistret
Bilden av en småförkyld och trött spillra till människa som dubbelvikt springer till morgonbussen var inte direkt den som fanns i den reklamfoldern för det här "arbete" som någon har lurat på mig. Det ingick liksom inte i konceptet som såldes till mig. Det är inte heller det skräckscenariot jag brukar få på näthinnan när jag under de avslutande semesterveckorna romantiskt börjar längta tillbaka till jobbet. I morgon ska jag spela in mig själv för framtida bruk på semestern, så att jag passar på att njuta av ledigheten utav bara helvete istället för att bygga luftslott.
Nu låter det kanske som att jag är bitter igen, men jag överdriver faktiskt lite. Jag har inga större problem med hösten, bortsett från att vi börjar närma oss den delen av året då det går veckor mellan de tillfällen man är ute i dagsljus. Efter förra veckans något stukade insats på jobbet då jag fortfarande led av sviterna efter Falun samt drabbades svårt av en lättare förkylning, har den här veckan varit en fröjd i jämförelse. Det har gått så långt att eleverna vid flera tillfällen har undrat varför jag är så uppåt.
Det kan ju i och för sig bero på euforin över att ha blivit frisk efter mitt ebolavirus, men jag har lanserat en annan teori på jobbet. Jag har nämligen revolutionerat min morgonrutin genom att avveckla den andra snoozningen på morgon. Jag vet - ett fullständigt paradigmskifte. Den nya given med bara en snoozning kan mycket väl innebära att jag är piggare än någonsin.
Vill du ta några minuter och reflektera över denna banbrytande bulletin går det bra att göra det nu, för i nästa stycke kommer det ett par seriösa och i någon mån genomtänkta tankar. Du kan komma med oss andra igen när det stycket är passerat.
Igår var jag och Hannes på Palmefilmen, och vi var överens om att den var bra men att det var tråkigt (OBS SPOILER) att han dog i slutet. Skämt åsido så var det intressant att lära sig mer om en person jag har hört och läst väldigt mycket om, men aldrig haft en riktigt sammansatt bild av. Det som var mest påtagligt var hur viktigt det var för honom att framföra sina åsikter när han upplevde att något stred mot demokratiska värderingar, som vid USA:s bombningar av Nordvietnam exempelvis. Det är fullkomligt osannolikt att Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt eller Stefan Löfven skulle ta ställning på det sättet. De tycker det är viktigare att tävla om att lägga så lika förslag som möjligt än att våga ta ställning fullt ut.
Efter filmen tänkte vi unna oss ett par öl och våra krav var ytterst modesta. Det enda vi krävde var att det inte skulle finnas någon jävla trubadur på puben, men det var inte lätt. Efter försök på både Pipes of Scotland och Pub 19, där gitarrmupparna stod och ylade, fick vi till slut lugn och ro på O'Connors.
Idag träffade jag på min gamla grammatiklärare Christine från engelska institutionen, som kom och tittade på när min lärarstudent som jag är handledare för just nu höll i en lektion. Hon kände visserligen inte igen mig, och det kan jag förstå för jag hade både mindre skägg och färre glasögon på mig för sex år sedan samt höll extremt låg profil på grammatiklektionerna när det begav sig, men det var väldigt kul att prata med henne. Jag vet dock inte varför jag fjäskade för henne och hyllade engelskinstitutionen förbehållslöst, för hon är ju inte min lärare längre. Men sådant är antagligen så djupt rotat att det sker per automatik när man träffar någon av sina gamla lärare. Och så kanske det är så att jag faktiskt tycker att engelskan var grymt kvalitativ och välorganiserad.
Dagen avslutades med att jag gick hem i spöregn i 45 minuter för att jag inte pallade springa till bussen. Om någon förstår logiken i det för ni gärna kontakta mig, för jag gör det då rakt inte.
Nu ska jag kolla på South Park. Jag ska också äta lakrits. Men inte nödvändigtvis i den ordningen.
Nu låter det kanske som att jag är bitter igen, men jag överdriver faktiskt lite. Jag har inga större problem med hösten, bortsett från att vi börjar närma oss den delen av året då det går veckor mellan de tillfällen man är ute i dagsljus. Efter förra veckans något stukade insats på jobbet då jag fortfarande led av sviterna efter Falun samt drabbades svårt av en lättare förkylning, har den här veckan varit en fröjd i jämförelse. Det har gått så långt att eleverna vid flera tillfällen har undrat varför jag är så uppåt.
Det kan ju i och för sig bero på euforin över att ha blivit frisk efter mitt ebolavirus, men jag har lanserat en annan teori på jobbet. Jag har nämligen revolutionerat min morgonrutin genom att avveckla den andra snoozningen på morgon. Jag vet - ett fullständigt paradigmskifte. Den nya given med bara en snoozning kan mycket väl innebära att jag är piggare än någonsin.
Vill du ta några minuter och reflektera över denna banbrytande bulletin går det bra att göra det nu, för i nästa stycke kommer det ett par seriösa och i någon mån genomtänkta tankar. Du kan komma med oss andra igen när det stycket är passerat.
Igår var jag och Hannes på Palmefilmen, och vi var överens om att den var bra men att det var tråkigt (OBS SPOILER) att han dog i slutet. Skämt åsido så var det intressant att lära sig mer om en person jag har hört och läst väldigt mycket om, men aldrig haft en riktigt sammansatt bild av. Det som var mest påtagligt var hur viktigt det var för honom att framföra sina åsikter när han upplevde att något stred mot demokratiska värderingar, som vid USA:s bombningar av Nordvietnam exempelvis. Det är fullkomligt osannolikt att Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt eller Stefan Löfven skulle ta ställning på det sättet. De tycker det är viktigare att tävla om att lägga så lika förslag som möjligt än att våga ta ställning fullt ut.
Efter filmen tänkte vi unna oss ett par öl och våra krav var ytterst modesta. Det enda vi krävde var att det inte skulle finnas någon jävla trubadur på puben, men det var inte lätt. Efter försök på både Pipes of Scotland och Pub 19, där gitarrmupparna stod och ylade, fick vi till slut lugn och ro på O'Connors.
Idag träffade jag på min gamla grammatiklärare Christine från engelska institutionen, som kom och tittade på när min lärarstudent som jag är handledare för just nu höll i en lektion. Hon kände visserligen inte igen mig, och det kan jag förstå för jag hade både mindre skägg och färre glasögon på mig för sex år sedan samt höll extremt låg profil på grammatiklektionerna när det begav sig, men det var väldigt kul att prata med henne. Jag vet dock inte varför jag fjäskade för henne och hyllade engelskinstitutionen förbehållslöst, för hon är ju inte min lärare längre. Men sådant är antagligen så djupt rotat att det sker per automatik när man träffar någon av sina gamla lärare. Och så kanske det är så att jag faktiskt tycker att engelskan var grymt kvalitativ och välorganiserad.
Dagen avslutades med att jag gick hem i spöregn i 45 minuter för att jag inte pallade springa till bussen. Om någon förstår logiken i det för ni gärna kontakta mig, för jag gör det då rakt inte.
Nu ska jag kolla på South Park. Jag ska också äta lakrits. Men inte nödvändigtvis i den ordningen.
tisdag 25 september 2012
Can't believe that I'm the fool again
Om man kanske skulle ta och skaffa sig ett tredje jobb? De här dagarna har det i alla fall känts som att jag har två. När mitt ordinarie jobb har slutat klockan 17.00 har mitt andra jobb tagit vid. Supporterklubben har ägt mina senaste två kvällar, men det får gärna vara så när man diskuterar konstruktiva saker och känner att saker och ting är på väg åt rätt håll.
I morgon ska jag dock ta ledigt från klubben och ägna mig åt att jobba till klockan 19 istället. Fritid är ändå jävligt överskattat om jag får säga det själv. Men det får man väl inte säga i det här landet längre.
Annars har jag idag lagt ett nytt ägg i boet hos allas vår socially awkward penguin. Nu var det inte riktigt så grovt som sist det begav sig, men det hettade trots allt i kinderna. Jag är normalt inte en sådan som känner att jag behöver visa mig manlig genom att bryta av ekstammar eller slänga förbrukade kopiatorspatroner i pappersinsamlingen eller på andra sätt visa att jag är man och jag gör som jag vill. Tvärtom snarare.
Jag erkänner dock att jag inte vill visa mig fysiskt svag för eleverna. Det var till exempel därför jag förnekade under stora delar under förra läsåret samt halva läsåret innan det att jag hade fått styrk av en kille i dåvarande åttan i armbrytning, trots att det var just det som hände när jag i ett - i dubbel bemärkelse - svagt ögonblick gick med på att bryta loss. Idag brast fasaden dessvärre igen.
En elev bad om att jag skulle klippa upp hennes hänglås på skåpet eftersom att hon hade gjort klassikern och slängt in nyckeln där och sedan låst. Självklart, tyckte jag och hämtade bultsaxen. Här kan jag inflika att jag utan problem har klippt upp ett femtiotal lås under min tid på den här arbetsplatsen, och därmed åtog jag mig uppgiften med gott råg i ryggen.
Några minuter senare var rågen allt annat än god. Då hade jag, ivrigt påhånad av ett antal elever, misslyckats med att orka klippa sönder hennes pansarlås trots att jag tog i så hårt att svetten pärlades i pannan och mina händer darrade som efter ett fyratimmars armpass på gymmet med Magnus Samuelsson som personlig tränare efteråt. Jag fick helt enkelt vika mig. Eleverna skrattade åt mig så elakt som man bara kan göra på högstadiet.
Det blev inte bättre av att kollegan Robert kom förbi tre minuter senare, nonchalant jonglerandes med de i småbitar sönderklippta resterna av just det nämnda låset.
Men så är det. Ibland äger man världen, och ibland äger världen dig. I guess that's the way the whole durned human comedy keeps perpetuation' itself...
Nu måste jag googla efter iPad-fodral till jobbpaddorna vi har fått att leka med. Marie, som gav mig uppgiften, tyckte tydligen att jag inte hade tillräckligt att göra ikväll.
I morgon ska jag dock ta ledigt från klubben och ägna mig åt att jobba till klockan 19 istället. Fritid är ändå jävligt överskattat om jag får säga det själv. Men det får man väl inte säga i det här landet längre.
Annars har jag idag lagt ett nytt ägg i boet hos allas vår socially awkward penguin. Nu var det inte riktigt så grovt som sist det begav sig, men det hettade trots allt i kinderna. Jag är normalt inte en sådan som känner att jag behöver visa mig manlig genom att bryta av ekstammar eller slänga förbrukade kopiatorspatroner i pappersinsamlingen eller på andra sätt visa att jag är man och jag gör som jag vill. Tvärtom snarare.
Jag erkänner dock att jag inte vill visa mig fysiskt svag för eleverna. Det var till exempel därför jag förnekade under stora delar under förra läsåret samt halva läsåret innan det att jag hade fått styrk av en kille i dåvarande åttan i armbrytning, trots att det var just det som hände när jag i ett - i dubbel bemärkelse - svagt ögonblick gick med på att bryta loss. Idag brast fasaden dessvärre igen.
En elev bad om att jag skulle klippa upp hennes hänglås på skåpet eftersom att hon hade gjort klassikern och slängt in nyckeln där och sedan låst. Självklart, tyckte jag och hämtade bultsaxen. Här kan jag inflika att jag utan problem har klippt upp ett femtiotal lås under min tid på den här arbetsplatsen, och därmed åtog jag mig uppgiften med gott råg i ryggen.
Några minuter senare var rågen allt annat än god. Då hade jag, ivrigt påhånad av ett antal elever, misslyckats med att orka klippa sönder hennes pansarlås trots att jag tog i så hårt att svetten pärlades i pannan och mina händer darrade som efter ett fyratimmars armpass på gymmet med Magnus Samuelsson som personlig tränare efteråt. Jag fick helt enkelt vika mig. Eleverna skrattade åt mig så elakt som man bara kan göra på högstadiet.
Det blev inte bättre av att kollegan Robert kom förbi tre minuter senare, nonchalant jonglerandes med de i småbitar sönderklippta resterna av just det nämnda låset.
Men så är det. Ibland äger man världen, och ibland äger världen dig. I guess that's the way the whole durned human comedy keeps perpetuation' itself...
Nu måste jag googla efter iPad-fodral till jobbpaddorna vi har fått att leka med. Marie, som gav mig uppgiften, tyckte tydligen att jag inte hade tillräckligt att göra ikväll.
söndag 23 september 2012
Sunday bloody Sunday
Jag läste en sak på en t-shirt på en amerikansk turist i Riga i somras. Jag la meddelandet på minnet för att kunna plocka fram det när det blir tuffa tider. Nu påstår jag inte att de tuffa tiderna är riktigt över oss, men jag tror inte att det är bortkastat att redan nu, i förebyggande syfte kanske, dela med mig av visdomen. Turistens t-shirttext löd "Don't let Monday ruin your Sunday".
Tänkvärt, eller hur?
För att hylla denna amerikanska (Om hon nu var det? Hon hade i alla fall alla attribut en amerikansk turist normalt sett bär med sig.) valde jag att leva som hon lärde idag. Eller i alla fall på eftermiddagen, då jag faktiskt gick ner till O'Learys och unnade mig några öl till matchen. Mitt på blanka söndagen! Här skulle inte någon måndag förstöra min söndag, den saken var klar. Arsenal kämpade också till sig en pinne mot Man City så allt var frid och fröjd.
Annars har jag tagit det extremt lugnt den här helgen, och det har varit skönt. Jag var inte lika förkyld i fredags som i torsdags och det gjorde livet 500 % enklare i ett slag. Det gjorde också all elevhantering 300 % enklare samt eftermiddagens stormöte för lärarna 1000 % enklare. I enlighet med traditionen tog jag en bättre tupplur på sofflocket när jag kom hem och efter den var jag nästan frisk, bortsett från att jag fortfarande var förkyld.
I går ägnade jag mig en hel del åt att argumentera på Internet. Ni behöver dock inte vara oroliga för allt var i eget namn. Jag håller inte på med något trollande. Annars gick jag till Gränby Centrum och fick torgskräck på grund av mängden människor och tappade kontrollen över mig själv så grovt att jag gick och köpte jeans. Det som jag hatar så mycket.
På kvällen kollade jag mest på Q.I. med ett kort avbrott för Intresseklubben. Måste säga att den senare känns som en blek kopia, men de blir kanske varma i kläderna vad det lider. Snart har jag dock sett alla avsnitt av Q.I., alla säsonger, och ett mer genialt koncept för ett lekprogram är nog inte möjligt att komma på.
Nu fick jag huvudvärk, så nu har jag inte tid med det här längre. Tur att måndagen inte förstörde söndagen ändå.
Tänkvärt, eller hur?
För att hylla denna amerikanska (Om hon nu var det? Hon hade i alla fall alla attribut en amerikansk turist normalt sett bär med sig.) valde jag att leva som hon lärde idag. Eller i alla fall på eftermiddagen, då jag faktiskt gick ner till O'Learys och unnade mig några öl till matchen. Mitt på blanka söndagen! Här skulle inte någon måndag förstöra min söndag, den saken var klar. Arsenal kämpade också till sig en pinne mot Man City så allt var frid och fröjd.
Annars har jag tagit det extremt lugnt den här helgen, och det har varit skönt. Jag var inte lika förkyld i fredags som i torsdags och det gjorde livet 500 % enklare i ett slag. Det gjorde också all elevhantering 300 % enklare samt eftermiddagens stormöte för lärarna 1000 % enklare. I enlighet med traditionen tog jag en bättre tupplur på sofflocket när jag kom hem och efter den var jag nästan frisk, bortsett från att jag fortfarande var förkyld.
I går ägnade jag mig en hel del åt att argumentera på Internet. Ni behöver dock inte vara oroliga för allt var i eget namn. Jag håller inte på med något trollande. Annars gick jag till Gränby Centrum och fick torgskräck på grund av mängden människor och tappade kontrollen över mig själv så grovt att jag gick och köpte jeans. Det som jag hatar så mycket.
På kvällen kollade jag mest på Q.I. med ett kort avbrott för Intresseklubben. Måste säga att den senare känns som en blek kopia, men de blir kanske varma i kläderna vad det lider. Snart har jag dock sett alla avsnitt av Q.I., alla säsonger, och ett mer genialt koncept för ett lekprogram är nog inte möjligt att komma på.
Nu fick jag huvudvärk, så nu har jag inte tid med det här längre. Tur att måndagen inte förstörde söndagen ändå.
torsdag 20 september 2012
I should be sleeping
En sak ska du ha glasklart för dig bihålan, nu lägger du av att göra ont. Jag tänker INTE acceptera en massa respektlöshet från din sida. Det är min kropp, och det är mitt val om jag ska ha ont eller inte. Jag kan gå med på att ha ont på grund av träningsvärk och/eller om jag har varit ute och slarvat dagen innan, men snackar vi förkylning är min gräns passerad för länge sedan.
Det här blir hemringning. Vill du ringa själv och berätta, eller ska jag göra det?
Så kom den då. Lika väntad som en CSN-räkning i Internetbanken. Höstförkylningen. Jag vet inte riktigt vad jag säga säga om den annat än att jag är besviken.
Det var med andra ord småtungt att jobba idag, men när jag väl hade tinat upp på morgonen och inte längre lät fullt lika mycket som ett sedan 400 år kedjerökande osmörjt gångjärn när jag pratade kändes det trots allt helt okej. Så länge eleverna var kvar var jag på hugget, men under eftermiddagens långa möte i ledningsgruppen kände jag att jag zoonade ut då och då för då blev jag seg igen. När jag kom hem stupade jag i säng och var bara tvungen att sova lite.
Sen åt jag frukost till middag och dåsade i soffan, som om jag var med i en låt av Kjell Höglund.
Resten av det här inlägget utgår på grund av sjukdom.
Det här blir hemringning. Vill du ringa själv och berätta, eller ska jag göra det?
Så kom den då. Lika väntad som en CSN-räkning i Internetbanken. Höstförkylningen. Jag vet inte riktigt vad jag säga säga om den annat än att jag är besviken.
Det var med andra ord småtungt att jobba idag, men när jag väl hade tinat upp på morgonen och inte längre lät fullt lika mycket som ett sedan 400 år kedjerökande osmörjt gångjärn när jag pratade kändes det trots allt helt okej. Så länge eleverna var kvar var jag på hugget, men under eftermiddagens långa möte i ledningsgruppen kände jag att jag zoonade ut då och då för då blev jag seg igen. När jag kom hem stupade jag i säng och var bara tvungen att sova lite.
Sen åt jag frukost till middag och dåsade i soffan, som om jag var med i en låt av Kjell Höglund.
Resten av det här inlägget utgår på grund av sjukdom.
måndag 17 september 2012
One, two, three, four, can I have a little more?
Jag skulle gärna vara ledig en sisådär tio till tolv dagar till om jag ska vara ärlig. Är faktiskt inte det minsta sugen på att gå och jobba i morgon. Det är bara en massa krav på att man ska prestera bättre och bättre hela tiden. Vad är det för fel på att leva på gamla meriter? Gamla meriter var det som byggde det här landet en gång i tiden ska jag be att få tala om. Hela monarkin bygger ju på det.
Idag tog jag en sällsynt måndagssovmorgon till tio och låg sedan och latade mig ganska länge till innan jag åt en rejäl frukost och läste DN utan att stressa. Läste till och med serien Assar, som för övrigt har hamnat på Namn och nytt-sidan vilket är en sida som jag har kommit att uppskatta mer och mer under det senaste året. Många bra ordvitsar där, som till exempel "Jenny Lind kallades ju 'Den svenska näktergalen', men vad ska Maria Callas?". Hehe.
När jag hade läst klart Namn och nytt kände jag för att göra något vettigt, och när man ska göra något vettigt åker man alltid först och främst till Ikea. Så jag beslutade att först och främst åka till Ikea. På vägen dit slog det mig hur oerhört mycket människor det var på stan. Jobbar inte folk? Eller är den ekonomiska krisen ingen myt? Det såg kanske inte ut som en lördag på Stora Torget, men det var inte långt ifrån. Alla kan ju inte vara studenter. Märkligt.
På Ikea åt jag lunch, som man gör, och sedan vandrade jag omkring och planerade lite vad jag ska köpa där om fem år när jag får ett fast boende. Sedan gick jag och köpte de prylar jag har saknat i köket. Jag var nära att köpa Borris dörrmatta igen, för den är så sjukt billig att man nästan måste köpa den varje gång man är där. Men enligt lag får man inte köpa fler än en om året av den. Eller i alla fall inte mer än en per flytt. Det råder delade meningar om det där, och ett prejudicerande fall ska upp i Europadomstolen nu i november.
När jag var färdighandlad ville jag återuppleva ett kärt gammalt minne, så jag bestämde träff med Hannes och vi gick och satte oss på Östgöta Nations fik. En gång i tiden var jag på ÖG-fika minst ett par gånger i veckan med trevliga människor, så det var fint att uppleva den behagligt lugna atomsfären i Mjölkbaren igen. Dessutom är traditionen att man får ta påtår en, två och tre gånger i allra högsta grad levande. På den tiden jag drack kaffe brukade jag spritta därifrån med mer koffein än hela Colombias BNP i kroppen. Numera, när jag dricker Earl Gray, blir effekten inte alls lika påtaglig. Ytterligare en aspekt i hela den här sorgliga vara-tvungen-att-sluta-dricka-kaffe-historien.
Det var kul att träffa Hannes och hans biker-skägg, och man kan ärligt säga att vi smidde storslagna planer. Vänta ni bara.
Nu tänkte jag läsa hela Facebook och Twitter, och därefter gå och lägga mig och hoppas på att jag får ledigt från jobbet i morgon. Chansen att det blir så bedömer jag till två procent.
Idag tog jag en sällsynt måndagssovmorgon till tio och låg sedan och latade mig ganska länge till innan jag åt en rejäl frukost och läste DN utan att stressa. Läste till och med serien Assar, som för övrigt har hamnat på Namn och nytt-sidan vilket är en sida som jag har kommit att uppskatta mer och mer under det senaste året. Många bra ordvitsar där, som till exempel "Jenny Lind kallades ju 'Den svenska näktergalen', men vad ska Maria Callas?". Hehe.
När jag hade läst klart Namn och nytt kände jag för att göra något vettigt, och när man ska göra något vettigt åker man alltid först och främst till Ikea. Så jag beslutade att först och främst åka till Ikea. På vägen dit slog det mig hur oerhört mycket människor det var på stan. Jobbar inte folk? Eller är den ekonomiska krisen ingen myt? Det såg kanske inte ut som en lördag på Stora Torget, men det var inte långt ifrån. Alla kan ju inte vara studenter. Märkligt.
På Ikea åt jag lunch, som man gör, och sedan vandrade jag omkring och planerade lite vad jag ska köpa där om fem år när jag får ett fast boende. Sedan gick jag och köpte de prylar jag har saknat i köket. Jag var nära att köpa Borris dörrmatta igen, för den är så sjukt billig att man nästan måste köpa den varje gång man är där. Men enligt lag får man inte köpa fler än en om året av den. Eller i alla fall inte mer än en per flytt. Det råder delade meningar om det där, och ett prejudicerande fall ska upp i Europadomstolen nu i november.
När jag var färdighandlad ville jag återuppleva ett kärt gammalt minne, så jag bestämde träff med Hannes och vi gick och satte oss på Östgöta Nations fik. En gång i tiden var jag på ÖG-fika minst ett par gånger i veckan med trevliga människor, så det var fint att uppleva den behagligt lugna atomsfären i Mjölkbaren igen. Dessutom är traditionen att man får ta påtår en, två och tre gånger i allra högsta grad levande. På den tiden jag drack kaffe brukade jag spritta därifrån med mer koffein än hela Colombias BNP i kroppen. Numera, när jag dricker Earl Gray, blir effekten inte alls lika påtaglig. Ytterligare en aspekt i hela den här sorgliga vara-tvungen-att-sluta-dricka-kaffe-historien.
Det var kul att träffa Hannes och hans biker-skägg, och man kan ärligt säga att vi smidde storslagna planer. Vänta ni bara.
Nu tänkte jag läsa hela Facebook och Twitter, och därefter gå och lägga mig och hoppas på att jag får ledigt från jobbet i morgon. Chansen att det blir så bedömer jag till två procent.
söndag 16 september 2012
Sweet home Alabama
Ni vet när man får söndagskänslan. Den där som känns som en blandning av melankoli och ångest över att det är fem dagar till nästa gång man får sovmorgon. Tänk dig då euforin som ersätter denna när man inser att man inte alls behöver gå och jobba i morgon, utan istället har en helt ledig måndag för att man måste kompa ut en dag efter att man har varit i Falun.
Det behövs ytterligare en dag till vila kan jag säga, för jag är fortfarande sliten. Efter att ha kämpat mig igenom sista dagen däruppe med städinspektioner och inräkning till bussen (vi fick åka i Djurgården hockeys buss - fy FAN vad oskönt!) och själva bussresan till Uppsala som aldrig ville ta slut (hur kunde vissa elever ha energi nog att sitta och skratta högt?!) kunde jag till sist falla ihop i soffan som en korthus i en jordbävning. Där låg jag sedan i två timmar, utslagen som en alkis på en parkbänk.
Till sist kom jag på att jag var tvungen att gå och handla mat, men det var inte lätt att komma upp ur soffan. Jag fick använda kofot för att bända loss mig. Känslan att vara hemma igen efter en vecka med tonårsmonster var dock underbar, så kvällen tillbringades i något sorts rus som spetsades av ett par glas Mauro.
Igår var planen att slå Törnrosas rekord i sovmorgon, men istället gubbvaknade jag klockan sju. Jag är dock mycket envis på morgonen, så efter hårt jobb lyckades jag somna om och var inte uppe före elva i alla fall. Jag njöt av att göra så lite som möjligt, kolla på en fin Arsenalseger och äta potatisgratäng.
Efter att jag skickade ut en smått provocerande tweet om Liverpool hörde Jajje av sig, och spontana som vi en gång i tiden var och tydligen fortfarande är emellanåt bestämde vi oss för att gå ut och göra stan. Vi började på O'Learys där han ville se klart sin match innan vi gick vidare till ett nyare ställe i en gränd. Därefter gick vi till Oasia för en drink och vidare till Bellmans eller Fredmans eller Bergmans eller vad fan det heter nuförtiden och kollade på ett lokalt garageband.
Där någonstans började Jajje bli 18-årsfull och skulle börja prata med alla, tappa bort sin cykel och vara allmänt stökig. Han försökte snacka sig in på Orvars och sedan snodde han ett glas från Magnussons för att runda av kvällen med att surra med Livets Ordarna som står och bjuder på kaffe på Stora Torget. Nu förstår jag hur sådana som har en apa som husdjur känner sig.
Idag har jag tagit det lugnt i stort, men eftersom att det började se som i Hannes kök här hemma åkte jag och köpte mig en dammsugare. Nu kan man andas härinne igen utan att få en Juholtmustasch av damm i näsan varje andetag.
I morgon är det måndag igen. Segt. Eller just det - tredagarshelg! Wohoo!
Det behövs ytterligare en dag till vila kan jag säga, för jag är fortfarande sliten. Efter att ha kämpat mig igenom sista dagen däruppe med städinspektioner och inräkning till bussen (vi fick åka i Djurgården hockeys buss - fy FAN vad oskönt!) och själva bussresan till Uppsala som aldrig ville ta slut (hur kunde vissa elever ha energi nog att sitta och skratta högt?!) kunde jag till sist falla ihop i soffan som en korthus i en jordbävning. Där låg jag sedan i två timmar, utslagen som en alkis på en parkbänk.
Till sist kom jag på att jag var tvungen att gå och handla mat, men det var inte lätt att komma upp ur soffan. Jag fick använda kofot för att bända loss mig. Känslan att vara hemma igen efter en vecka med tonårsmonster var dock underbar, så kvällen tillbringades i något sorts rus som spetsades av ett par glas Mauro.
Igår var planen att slå Törnrosas rekord i sovmorgon, men istället gubbvaknade jag klockan sju. Jag är dock mycket envis på morgonen, så efter hårt jobb lyckades jag somna om och var inte uppe före elva i alla fall. Jag njöt av att göra så lite som möjligt, kolla på en fin Arsenalseger och äta potatisgratäng.
Efter att jag skickade ut en smått provocerande tweet om Liverpool hörde Jajje av sig, och spontana som vi en gång i tiden var och tydligen fortfarande är emellanåt bestämde vi oss för att gå ut och göra stan. Vi började på O'Learys där han ville se klart sin match innan vi gick vidare till ett nyare ställe i en gränd. Därefter gick vi till Oasia för en drink och vidare till Bellmans eller Fredmans eller Bergmans eller vad fan det heter nuförtiden och kollade på ett lokalt garageband.
Där någonstans började Jajje bli 18-årsfull och skulle börja prata med alla, tappa bort sin cykel och vara allmänt stökig. Han försökte snacka sig in på Orvars och sedan snodde han ett glas från Magnussons för att runda av kvällen med att surra med Livets Ordarna som står och bjuder på kaffe på Stora Torget. Nu förstår jag hur sådana som har en apa som husdjur känner sig.
Idag har jag tagit det lugnt i stort, men eftersom att det började se som i Hannes kök här hemma åkte jag och köpte mig en dammsugare. Nu kan man andas härinne igen utan att få en Juholtmustasch av damm i näsan varje andetag.
I morgon är det måndag igen. Segt. Eller just det - tredagarshelg! Wohoo!
torsdag 13 september 2012
Ping pong is pingis
Tänk att vakna efter den tredje dagen på lägerskolan, och känna sig pigg. Jag är medveten om jesuskomplexet här, men innan jag går helt "låt barnen komma till mig" på er, ska det påpekas att det gick över. Det räckte med att kliva in i samlingssalen där drygt 100 hålögda tonåringar satt och tröttstirrade ut i rymden. Då sögs varenda pigg molekyl jag hade i kroppen ut och ersattes med något som kändes ungefär som gyttjan utanför de portabla toaletterna under avslutningshelgen av Roskildefestivalen.
Att jag dessutom i samma veva insåg att jag skulle tillbringa ännu en dag i Mordor (slöjden) fick omedelbart livsandarna att adressändra. Men det är bara att bita ihop som min tandläkare brukade säga på den tiden jag gick dit.
Igår var jag macheten som banade väg genom en djungel av klädmönster och silverringar. Först var jag på syslöjden och kände mig vilsen när de skulle sy kläder för det vet jag ungefär lika mycket om som jag kan om reglerna i dressyr. Efter lunch blev det metallslöjd med ringsmide och då kunde jag i alla fall dra lite Sagan om ringen-referenser för att få tiden att gå. Det var också kul att köra några dansmoves till Megapol till elevernas skräckblandade förtjusning.
Kvällen ägnades åt att gå till ICA Maxi för att därefter spöa alla i pingis. Det är inte direkt några bollgenier jag har som elever, eftersom att mina ytterst simpla trick ur en lövtunn repertoar gick hem gång på gång. Fick också tillfällen att använda några av pappas gamla psykningar från den tiden vi spelade pingis hemma. En klassiker att ta till vid underläge är till exempel "Kom ihåg att du hade 8-2". Då tappar de både koncepterna och matchen direkt.
Idag blev slöjden precis så långtråkig som befarat. Det var ungefär som att höra någon berätta i realtid om färg som torkar. Låt oss lämna det där.
På kvällen stack jag ut och körde intervallträning i Mördarbacken. Om det nu räknas som intervaller när man går upp och ner en gång. Jag kollade också till hoppbackarna och kunde på nytt konstatera att backhoppare är fullständigt dumma i huvudet. Hur fan vågar de kasta sig ut från den höjden med bara en hjälm som skydd? Galet.
Nu väntar jag på att det ska bli läggdags för barnen och sedan blir det att vaka så att de inte hittar på något djävulskap i natt. Sen kan jag börja drömma om hemresan, för nu är jag rätt less på tonåringar. Särskilt killarna och särskilt tjejerna.
På lördag kommer jag ta en sovmorgon som världen inte har sett sedan björnen gick i ide förra hösten.
Edit: Skulle bara vilja flika in att jag fick ett härligt välmarinerat tjejbråk på halsen en sisådär klockan 22.27. SÄRSKILT tjejer alltså.
Att jag dessutom i samma veva insåg att jag skulle tillbringa ännu en dag i Mordor (slöjden) fick omedelbart livsandarna att adressändra. Men det är bara att bita ihop som min tandläkare brukade säga på den tiden jag gick dit.
Igår var jag macheten som banade väg genom en djungel av klädmönster och silverringar. Först var jag på syslöjden och kände mig vilsen när de skulle sy kläder för det vet jag ungefär lika mycket om som jag kan om reglerna i dressyr. Efter lunch blev det metallslöjd med ringsmide och då kunde jag i alla fall dra lite Sagan om ringen-referenser för att få tiden att gå. Det var också kul att köra några dansmoves till Megapol till elevernas skräckblandade förtjusning.
Kvällen ägnades åt att gå till ICA Maxi för att därefter spöa alla i pingis. Det är inte direkt några bollgenier jag har som elever, eftersom att mina ytterst simpla trick ur en lövtunn repertoar gick hem gång på gång. Fick också tillfällen att använda några av pappas gamla psykningar från den tiden vi spelade pingis hemma. En klassiker att ta till vid underläge är till exempel "Kom ihåg att du hade 8-2". Då tappar de både koncepterna och matchen direkt.
Idag blev slöjden precis så långtråkig som befarat. Det var ungefär som att höra någon berätta i realtid om färg som torkar. Låt oss lämna det där.
På kvällen stack jag ut och körde intervallträning i Mördarbacken. Om det nu räknas som intervaller när man går upp och ner en gång. Jag kollade också till hoppbackarna och kunde på nytt konstatera att backhoppare är fullständigt dumma i huvudet. Hur fan vågar de kasta sig ut från den höjden med bara en hjälm som skydd? Galet.
Nu väntar jag på att det ska bli läggdags för barnen och sedan blir det att vaka så att de inte hittar på något djävulskap i natt. Sen kan jag börja drömma om hemresan, för nu är jag rätt less på tonåringar. Särskilt killarna och särskilt tjejerna.
På lördag kommer jag ta en sovmorgon som världen inte har sett sedan björnen gick i ide förra hösten.
Edit: Skulle bara vilja flika in att jag fick ett härligt välmarinerat tjejbråk på halsen en sisådär klockan 22.27. SÄRSKILT tjejer alltså.
tisdag 11 september 2012
På läger, på läger, på läger trivas vi
Äntligen är jag tillbaka i Dalarna, detta landskap jag har börjat kalla mitt andra hem. Om man med hem menar "plats man åker till då och då och trivs bra och sådär men man kanske inte vill bo där året om". Om det är det man menar är London mitt första andra hem, men Dalarna är god tvåa på bollen.
Jag är alltså i Falun med jobbet. Dessa resor börjar bli rutin nu, så det är inte särskilt mycket som stressar upp mig längre. Det enda som eventuellt skulle påkalla någon form av puls är om en elev rent hypotetiskt tar en för sen buss till samlingen och jag således måste ta beslutet att bussen till Falun får åka utan hen.
Det var dock bra, för då fick jag övningsköra lite med bilen som vi har tillgång till här eftersom att eleven som gjorde bort sig, rent hypotetiskt alltså, tog tåget upp framåt kvällen och jag behövde hämta på stationen. Om jag var ringrostig vid ratten?
Säg såhär. Är Mördarbacken brant? Jag körde ungefär lika bra som en berusad och dement 90-åring med starr i hela ansiktet. Rent hypotetiskt förstås.
Första dagen var annars bra. Jag och Tina var iväg med ett gäng som fick simma och leka i vattnet nere i Lugnets sportkomplex. Enligt uppgift missade jag Sanna Kallur med en hårsmån inne i simhallen, men även en inställd celebrity spotting är en celebrity spotting som Lundell brukar säga. Att uppgiften om friidrottsstjärnans (som är så oskönt sund, som jag en gång utbrast bittert på väg hem från krogen) närvaro kom från min mest fabulerande elev tar jag med en näve salt.
På kvällen hände inget särskilt, utan det flöt på som det ska. Eleverna köpte slut på ICA Maxis godislager som de brukar, och jag skrämde några tjejer i källaren som man gör. Till sist var det lite kvällsvak med en god bok i korridoren tills det blev tyst i rummen. Sedan var det bara att sova och drömma om schemaläggningsproblem. Det var säkert något freudianskt med den drömmen också.
Idag har jag passat på att vara ute så mycket som möjligt för kommande dagar ska jag tillbringa i Faluns motsvarighet till den tredje kretsen i Den gudomliga komedin. Slöjdsalarna alltså. Jag har gått ner på stan två gånger, och eftersom att huset vi bor i ligger i jämnhöjd med hoppbackarna är det en liten stigning på tillbakavägen. På typ 2000 meter. Det är bara Ola Skinnarmo, och kanske Lassi Karonen, som fixar trapporna genom skogen, som är genvägen upp, utan syrgas.
Promenader med elever borgar för intressanta samtalsämnen, som till exempel lanseringen av teorin om att Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer är löst baserade på Vi på Saltkråkan. Eller varför inte den alltid lika fascinerande legenden om Fet-Mats?
Sedan kan man givetvis ägna sig åt att förfina gnälltekniken. Känslan när eftermiddagsgruppen började gå mot stan var att jag var ute och vallade en hjord med Vem ska trösta Knyttet? Det var förvånande hur mycket gnäll en grupp på 13 elever kan uppbåda, och på något sätt rikta mot mig. Visserligen kan jag acceptera kritiken mot att vi skulle gå tre kilometer till stan i och med att det var min idé, men att det inte finns någon Topshop i Falun tänker jag verkligen inte ta ansvar för.
Nu är det laddning inför kvällen som gäller. En halvtimmes rast först är ett måste, så att man orkar lyssna på bräkande målbrott och sockerspeedade staccaton i trakterna av femstrukna C under ännu en kväll i lägerskolans underbara värld.
Jag är alltså i Falun med jobbet. Dessa resor börjar bli rutin nu, så det är inte särskilt mycket som stressar upp mig längre. Det enda som eventuellt skulle påkalla någon form av puls är om en elev rent hypotetiskt tar en för sen buss till samlingen och jag således måste ta beslutet att bussen till Falun får åka utan hen.
Det var dock bra, för då fick jag övningsköra lite med bilen som vi har tillgång till här eftersom att eleven som gjorde bort sig, rent hypotetiskt alltså, tog tåget upp framåt kvällen och jag behövde hämta på stationen. Om jag var ringrostig vid ratten?
Säg såhär. Är Mördarbacken brant? Jag körde ungefär lika bra som en berusad och dement 90-åring med starr i hela ansiktet. Rent hypotetiskt förstås.
Första dagen var annars bra. Jag och Tina var iväg med ett gäng som fick simma och leka i vattnet nere i Lugnets sportkomplex. Enligt uppgift missade jag Sanna Kallur med en hårsmån inne i simhallen, men även en inställd celebrity spotting är en celebrity spotting som Lundell brukar säga. Att uppgiften om friidrottsstjärnans (som är så oskönt sund, som jag en gång utbrast bittert på väg hem från krogen) närvaro kom från min mest fabulerande elev tar jag med en näve salt.
På kvällen hände inget särskilt, utan det flöt på som det ska. Eleverna köpte slut på ICA Maxis godislager som de brukar, och jag skrämde några tjejer i källaren som man gör. Till sist var det lite kvällsvak med en god bok i korridoren tills det blev tyst i rummen. Sedan var det bara att sova och drömma om schemaläggningsproblem. Det var säkert något freudianskt med den drömmen också.
Idag har jag passat på att vara ute så mycket som möjligt för kommande dagar ska jag tillbringa i Faluns motsvarighet till den tredje kretsen i Den gudomliga komedin. Slöjdsalarna alltså. Jag har gått ner på stan två gånger, och eftersom att huset vi bor i ligger i jämnhöjd med hoppbackarna är det en liten stigning på tillbakavägen. På typ 2000 meter. Det är bara Ola Skinnarmo, och kanske Lassi Karonen, som fixar trapporna genom skogen, som är genvägen upp, utan syrgas.
Promenader med elever borgar för intressanta samtalsämnen, som till exempel lanseringen av teorin om att Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer är löst baserade på Vi på Saltkråkan. Eller varför inte den alltid lika fascinerande legenden om Fet-Mats?
Sedan kan man givetvis ägna sig åt att förfina gnälltekniken. Känslan när eftermiddagsgruppen började gå mot stan var att jag var ute och vallade en hjord med Vem ska trösta Knyttet? Det var förvånande hur mycket gnäll en grupp på 13 elever kan uppbåda, och på något sätt rikta mot mig. Visserligen kan jag acceptera kritiken mot att vi skulle gå tre kilometer till stan i och med att det var min idé, men att det inte finns någon Topshop i Falun tänker jag verkligen inte ta ansvar för.
Nu är det laddning inför kvällen som gäller. En halvtimmes rast först är ett måste, så att man orkar lyssna på bräkande målbrott och sockerspeedade staccaton i trakterna av femstrukna C under ännu en kväll i lägerskolans underbara värld.
söndag 9 september 2012
Fem minuter Flen och Hjo och fem minuter kloster
Med tanke på mitt URSINNIGA intresse för husvagnar är det kanske inte särskilt uppseendeväckande att jag har tillbringat helgen i Jönköping. Där har som bekant mässan Elmia Husvagn Husbil hållits under några dagar. Till mångas stora förvåning är det dock inte därför jag åkte till Småland, utan det var för att jobba med supporterklubben.
Ursinne var det ja. Det är ett bra avstamp i rekapitulationen av helgen. För ursinnig var precis vad jag var när jag gick från jobbet i fredags, men jag tänker inte fastna i det eftersom att det redan har avhandlats i ett annat inlägg. Jag kan dock säga att irritationen har gnagt i mig som en hamster i matspjälkningssystemet hela helgen.
Jag tog bussen till Västerås i fredags och som vanligt fungerade inte bussens biljettläsare så jag fick åka gratis på samma biljett som jag använde förra gången jag åkte dit. UL:s ekonomiska policy väcker en del frågor måste jag påpeka. På centralen mötte jag upp Larra och vi väntade in Lander, och via Eskilstuna där Kicken anslöt, tog vi oss ner till Vätterns sydspets. I bilen spelade vi en märklig Arsenalfrågesport i vilken jag bara fick frågor om Newcastle och därmed kom sist. Skitspel. Jag brukar alltid vinna frågesporter så det var garanterat riggat.
När vi kom fram väntade helgens värd Andreas på oss. Vi gick till en okej tapasrestaurang innan vi avrundade kvällen på hotellbaren samtidigt som vi studerade hur Jönköpings intelligensreserv blev fullare och fullare och fullständigt misshandlade ett stackars staket som inhägnade hotellets uteplats genom att gå in i det, klättra på det samt försöka välta det.
Igår satte vi oss i konferensrummet på Andreas jobb och betade av sex-sju effektiva timmar. Vi har nu en struktur för Arsenal Swedens nya hemsida klar och den ska inom kort skickas vidare för att bli verklighet. Det är riktigt inspirerande att vara delaktig i det här arbetet och känslan är att vi har något riktigt bra på gång. Mycket jobb återstår dock ännu, men målet är att sidan ska lanseras med en större releasefest i början av nästa år.
På kvällen åkte Andreas något motvilligt iväg på kräftskiva, så vi utsocknes fick roa oss själva bäst vi kunde. Det bästa vi kunde komma på var att dricka öl och sedan gå till restaurangen En grek en italienare för en mycket fin måltid. Vi höll på att inte komma in för det var väldigt mycket folk, men när kyparen såg att Larra hade en Arsenaljacka på sig fixade han fram ett bord. Det är verkligen service.
Senare satte vi oss på en pub och pratade gamla Arsenal Sweden-minnen. Det blev många skratt när Lander och jag berättade om gamla medlemsresor och äventyr i Österrike och på andra platser. De berättelserna sparar jag dock till en annan gång. Det är nog bästa så för alla inblandade. Däremot kan jag nämna Landers och Kickens intensiva debatt om huruvida Kicken, som är född i Karlskoga, är en riktigt värmlänning eller inte. Lander, bördig från Filipstad, hävdade med emfas att så inte var fallet, medan hans motståndare sa att det visst var så. Själv höll jag mig utanför debatten eftersom att jag bara hade VG i geografi på högstadiet.
Idag har det bara handlat om hemresa, och jag måste säga att det är drygt att åka norrut när jag passerar Linköping. Förr i tiden var jag hemma när jag kom dit, men numera är det minst tre timmar kvar tills jag kommer hem. Men man ska inte klaga för det är synd att klaga, så jag klagar inte men jag klagar lite.
Nu måste jag packa upp och därefter packa en ny väska för i morgon är det dags för ännu ett slöjdläger i Falun. Målet med veckan är att inte bli sågad för att jag inte gör mitt jobb.
Ursinne var det ja. Det är ett bra avstamp i rekapitulationen av helgen. För ursinnig var precis vad jag var när jag gick från jobbet i fredags, men jag tänker inte fastna i det eftersom att det redan har avhandlats i ett annat inlägg. Jag kan dock säga att irritationen har gnagt i mig som en hamster i matspjälkningssystemet hela helgen.
Jag tog bussen till Västerås i fredags och som vanligt fungerade inte bussens biljettläsare så jag fick åka gratis på samma biljett som jag använde förra gången jag åkte dit. UL:s ekonomiska policy väcker en del frågor måste jag påpeka. På centralen mötte jag upp Larra och vi väntade in Lander, och via Eskilstuna där Kicken anslöt, tog vi oss ner till Vätterns sydspets. I bilen spelade vi en märklig Arsenalfrågesport i vilken jag bara fick frågor om Newcastle och därmed kom sist. Skitspel. Jag brukar alltid vinna frågesporter så det var garanterat riggat.
När vi kom fram väntade helgens värd Andreas på oss. Vi gick till en okej tapasrestaurang innan vi avrundade kvällen på hotellbaren samtidigt som vi studerade hur Jönköpings intelligensreserv blev fullare och fullare och fullständigt misshandlade ett stackars staket som inhägnade hotellets uteplats genom att gå in i det, klättra på det samt försöka välta det.
Igår satte vi oss i konferensrummet på Andreas jobb och betade av sex-sju effektiva timmar. Vi har nu en struktur för Arsenal Swedens nya hemsida klar och den ska inom kort skickas vidare för att bli verklighet. Det är riktigt inspirerande att vara delaktig i det här arbetet och känslan är att vi har något riktigt bra på gång. Mycket jobb återstår dock ännu, men målet är att sidan ska lanseras med en större releasefest i början av nästa år.
På kvällen åkte Andreas något motvilligt iväg på kräftskiva, så vi utsocknes fick roa oss själva bäst vi kunde. Det bästa vi kunde komma på var att dricka öl och sedan gå till restaurangen En grek en italienare för en mycket fin måltid. Vi höll på att inte komma in för det var väldigt mycket folk, men när kyparen såg att Larra hade en Arsenaljacka på sig fixade han fram ett bord. Det är verkligen service.
Senare satte vi oss på en pub och pratade gamla Arsenal Sweden-minnen. Det blev många skratt när Lander och jag berättade om gamla medlemsresor och äventyr i Österrike och på andra platser. De berättelserna sparar jag dock till en annan gång. Det är nog bästa så för alla inblandade. Däremot kan jag nämna Landers och Kickens intensiva debatt om huruvida Kicken, som är född i Karlskoga, är en riktigt värmlänning eller inte. Lander, bördig från Filipstad, hävdade med emfas att så inte var fallet, medan hans motståndare sa att det visst var så. Själv höll jag mig utanför debatten eftersom att jag bara hade VG i geografi på högstadiet.
Idag har det bara handlat om hemresa, och jag måste säga att det är drygt att åka norrut när jag passerar Linköping. Förr i tiden var jag hemma när jag kom dit, men numera är det minst tre timmar kvar tills jag kommer hem. Men man ska inte klaga för det är synd att klaga, så jag klagar inte men jag klagar lite.
Nu måste jag packa upp och därefter packa en ny väska för i morgon är det dags för ännu ett slöjdläger i Falun. Målet med veckan är att inte bli sågad för att jag inte gör mitt jobb.
fredag 7 september 2012
Otack är den armes lön
Känns bra att avsluta arbetsveckan med ett stormöte där känslan är att hela personalgruppen blir sågad vid fotknölarna på grund av både det ena och det andra. Särskilt efter en vecka där man har jobbat till minst klockan sex tre dagar, haft ett lyckat föräldramöte, förberett i för nästa veckas lägerskola samt tagit hand om ytterligare 25 elever utöver de jag har ansvar för i normala fall i två dagar. Och det vid sidan av mina normala arbetsuppgifter, som mer än väl fyller en vecka.
Trevlig helg liksom.
Om det man gör inte är tillräcklig efter en sådan här vecka undrar jag om det är värt att lägga ner så mycket engagemang i det här.
Fuck it. Nu åker jag och jobbar med supporterklubben en helg istället. Där får man i alla fall uppskattning för att man orkar brinna för en uppgift.
Mvh
Fredagsbitter
Trevlig helg liksom.
Om det man gör inte är tillräcklig efter en sådan här vecka undrar jag om det är värt att lägga ner så mycket engagemang i det här.
Fuck it. Nu åker jag och jobbar med supporterklubben en helg istället. Där får man i alla fall uppskattning för att man orkar brinna för en uppgift.
Mvh
Fredagsbitter
torsdag 6 september 2012
Fest hos Mange
Vafan. Eftersom att jag ändå har slaktat någon form av köttvecka här så är det väl lika bra att köra på. Ända in i kaklet i kylrummet.
Den här dagen var ännu en rejäl genomkörare. Vi hade två lärare borta på grund av egensjukdom och barnsjukdom, och då blir det att dansa lite på slak lina i och med att det inte är helt enkelt att plocka in vikarier i våran verksamhet. Folk brukar se ut som eleverna på mina lektioner om satsdelar när de stöter på konceptet hos oss första gången. Det vill säga först oförstående, sedan utmattade och därefter passivt aggressiva.
Och då är jag en jävel på satsdelar ska ni veta. Om man med jävel menar en som fortfarande inte känner sig helt säker på vad skillnaden mellan ett direkt och en indirekt objekt är.
Det var en sådan dag när man känner att det är lite lyxigt att hinna smita iväg och gå på toaletten. Det här med raster är inte riktigt vår grej. Jag är dock van vid de intensiva dagarna, men jag tycker lite synd om de nyanställda som har sett lite bleka om nosen ut de senaste dagarna. Nu får vi se om de har rätt mineraler i kroppen för det här företaget.
Tänk dig själv när vi sätter igång med våra begrepp: Idag på BG:n till exempel fick jag ta hand om både 9A och 9T och jag var tvungen att påpeka att det var särskilt viktigt för dem att planera dagens WS eftersom att några KP var inställda. I och med att det var stegdag fick de inte jobba med kurs, men nog såg jag att en och annan var inne på den avdelningen på porten ändå. Fast de skulle kanske bara kolla EDS. De som skulle ha PH med Tina trodde att de skulle få gå hem tidigare eftersom att hon var sjuk, men istället fick de stanna på öppen WS i EN-zonen. Eleverna var dock duktiga idag så de förtjänar nästan GB den här fredagen också. Men så roligt ska vi inte ha det.
Om Jan Björklund såg detta skulle han garanterat sätta katedern i halsen. Inte riktigt hans typ av skola tror jag.
När jobbet var klart för idag vid sextiden tog jag en promenad till Magnus för en bättre pastarätt och en Wes Anderson-film på DVD. Och tamigfan. Rotade han inte fram ett par Artioser ur ett skafferi till råga på allt?Vilken fest! Kul att få en uppdatering från honom, och kul att träffa människor på fritiden även IRL och inte bara i telefon. Det är inget fel på att prata i telefon med goda vänner, men det blir lite statiskt efterhand.
Nej. Nu känns det som att det är dags att hosta igång ett QI-avsnitt och sedan somna lagom till eftertexterna.
onsdag 5 september 2012
Rock around the clock
Vi rockar vidare i samma tempo. Dag läggs till dag med en hastighet som som inte ens CERN-laboratoriet kan uppbåda. Så jag ska erkänna, så här i onsdagens sista timma, att jag är lite trött. Ni ska med andra ord inte förvänta er något mästerverk i dagens upplaga av den här semirealistiska dokusåpan som expeditionen utgör.
(Paus för kontemplation över den fullkomliga hybris som har fått skribenten att överhuvudtaget ens tänka på ett begrepp som "mästerverk" i samband med analys av den här e-publikation, som av alla objektiva bedömare sannolikt skulle klassas som "acceptabelt tidsfördriv om man har någon timme över" på sin höjd.)
Ibland slår det mig vilken enorm beundran jag känner över er som har barn att ta hand om, och samtidigt klarar av att sköta ett heltidsjobb, fixa med mat och dessutom kanske motionera någon gång ibland. Idag till exempel gick jag till barberaren och sedan till ICA för att hämta ut ett bokpaket (På ICA? Vad kommer härnäst - ska man handla mat på IKEA eller? Ulf Brunnberg måste styra upp bättre-förr-debatten här.) och då var jag inte hemma förrän framåt sexrycket. Sedan stack jag ut och gick i en dryg timma innan jag kom hem och duschade för att sedan laga mat i ytterligare en timma.
Då var klockan nio och kvällen i princip över. Hur hade den här kvällen sett ut om man hade ett par ungar att ta hand om? Det hade ju inte gått.
Jag är, som sagt, imponerad över er som fixar det.
Nu är det er tur att skriva något som ni är imponerad över med mig.
(Paus för hybriskontemplation.)
Under avslutningen av kvällen har jag ägnat mig åt två saker. Skicka mail och fundera på huruvida jag ska skaffa mig ett liv eller inte. Den första saken gick bra bortsett från att det nästan är pinsamt att svara på mail som är flera veckor gamla. I dataåldern motsvarar ju ett tvåveckorssvar på ett e-mail ungefär att jag på 1990-talet skulle ha knackat ihop ett svar på Rökstenen.
Den andra saken är ännu inte avgjord, men det lutar åt ett inte.
(Paus för kontemplation över den fullkomliga hybris som har fått skribenten att överhuvudtaget ens tänka på ett begrepp som "mästerverk" i samband med analys av den här e-publikation, som av alla objektiva bedömare sannolikt skulle klassas som "acceptabelt tidsfördriv om man har någon timme över" på sin höjd.)
Ibland slår det mig vilken enorm beundran jag känner över er som har barn att ta hand om, och samtidigt klarar av att sköta ett heltidsjobb, fixa med mat och dessutom kanske motionera någon gång ibland. Idag till exempel gick jag till barberaren och sedan till ICA för att hämta ut ett bokpaket (På ICA? Vad kommer härnäst - ska man handla mat på IKEA eller? Ulf Brunnberg måste styra upp bättre-förr-debatten här.) och då var jag inte hemma förrän framåt sexrycket. Sedan stack jag ut och gick i en dryg timma innan jag kom hem och duschade för att sedan laga mat i ytterligare en timma.
Då var klockan nio och kvällen i princip över. Hur hade den här kvällen sett ut om man hade ett par ungar att ta hand om? Det hade ju inte gått.
Jag är, som sagt, imponerad över er som fixar det.
Nu är det er tur att skriva något som ni är imponerad över med mig.
(Paus för hybriskontemplation.)
Under avslutningen av kvällen har jag ägnat mig åt två saker. Skicka mail och fundera på huruvida jag ska skaffa mig ett liv eller inte. Den första saken gick bra bortsett från att det nästan är pinsamt att svara på mail som är flera veckor gamla. I dataåldern motsvarar ju ett tvåveckorssvar på ett e-mail ungefär att jag på 1990-talet skulle ha knackat ihop ett svar på Rökstenen.
Den andra saken är ännu inte avgjord, men det lutar åt ett inte.
tisdag 4 september 2012
Det var en helt vanlig dag, ungefär som den här
Man vet att det kommer bli en bra dag när man på morgonbussen shufflar om bland låtarna i mobilen och Tre gringos med Just D och Thorleifs börjar rinna ner som flytande honung i hörselgångarna. Nog blev den lyckad - vänta bara tills ni får höra om min idé till en elevs berättelse så förstår ni varför.
Hur känns den teasern?
Igår råkade jag ut för en, som det populärt kallas, lång dag. Den var givetvis exakt lika lång som alla andra dagar (om vi bortser från de nanosekunder som emellanåt slarvar till perfektionen), men begreppet "lång dag" innebär att den KÄNNS mycket längre än andra dagar. Visst kan det ibland vara på sin plats att reda ut begreppen. Detta ska inte vara en blogg bara för de redan upplysta.
Dagen var lång därför att allt var mycket intensivt, direkt från det att jag slet upp ögonlocken som i min trötthet kändes övertäckta med mossa till det att jag slog ihop dem alldeles för många minuter efter midnatt. Arbetet var som arbetet kan vara ibland. Det gick i ett. När eleverna gick hem efter att ha surrat oavbrutet i mina öron som en fluga i sovrummet på sommaren var det möte till fyra, sedan utvecklingssamtal till halv sex innan jag kunde ta itu med resten av det som ska göras. Jag åkte hem så sent att bussarna hade bytt från tiominutersintervall till kvarts. Oerhört.
Därefter körde vi styrelsemöte i supporterklubben i två timmar innan jag avslutade dagen med att surra med Lander i ännu ett marathonsamtal om livet, universum och allting.
Lång dag. Men är man eldsjäl så är man.
Idag beslöt jag mig för att i fortsättningen ta en tidigare buss på morgonen. Det var alldeles för många elever för att det ska kännas bekvämt på den idag.
Jobbet var kul, och roligast hade jag och ett gäng elever när det var en dem som frågade mig vad hans berättelse skulle handla om. Eftersom att jag är lite trött på att svara på den frågan kände jag för att dra till med något riktigt absurt, så jag sa till honom att skriva om Prinsessan på ärten ur ärtans perspektiv. Det kommer bli hur bra som helst när eleven låter berättelsen om hur fröet blir en stjälk, som i sin tur bildar stam åt en ärtskida där Ärten och hans bröder växer upp till fullvuxna ärtor, blomma ut till en elevklassiker som kommer att återberättas i generationer. Med yours truly som exekutiv producent.
Fan att jag inte hade mig själv som lärare alltså.
Ikväll blev den senjobb igen. Allt var föräldramötets fel. Tur att man börjar bli lite rutinerad nu, så jag och Tina rev avslappnat av det med benägen hjälp av SYV-Susanne, lite sådär på uppstuds.
Nu ska jag fokusera på att för en gångs skull i mitt liv gå och lägga mig något sånär i rimlig tid. Det är, dessvärre, dömt att misslyckas, för ungefär klockan 22.30 fram till 0.30 inträffar dygnets mest aktiva period för mig. Orsaken till detta behöver vi inte dock ta här. Den är min ensak. Min och min framtida terapeuts.
Hur känns den teasern?
Igår råkade jag ut för en, som det populärt kallas, lång dag. Den var givetvis exakt lika lång som alla andra dagar (om vi bortser från de nanosekunder som emellanåt slarvar till perfektionen), men begreppet "lång dag" innebär att den KÄNNS mycket längre än andra dagar. Visst kan det ibland vara på sin plats att reda ut begreppen. Detta ska inte vara en blogg bara för de redan upplysta.
Dagen var lång därför att allt var mycket intensivt, direkt från det att jag slet upp ögonlocken som i min trötthet kändes övertäckta med mossa till det att jag slog ihop dem alldeles för många minuter efter midnatt. Arbetet var som arbetet kan vara ibland. Det gick i ett. När eleverna gick hem efter att ha surrat oavbrutet i mina öron som en fluga i sovrummet på sommaren var det möte till fyra, sedan utvecklingssamtal till halv sex innan jag kunde ta itu med resten av det som ska göras. Jag åkte hem så sent att bussarna hade bytt från tiominutersintervall till kvarts. Oerhört.
Därefter körde vi styrelsemöte i supporterklubben i två timmar innan jag avslutade dagen med att surra med Lander i ännu ett marathonsamtal om livet, universum och allting.
Lång dag. Men är man eldsjäl så är man.
Idag beslöt jag mig för att i fortsättningen ta en tidigare buss på morgonen. Det var alldeles för många elever för att det ska kännas bekvämt på den idag.
Jobbet var kul, och roligast hade jag och ett gäng elever när det var en dem som frågade mig vad hans berättelse skulle handla om. Eftersom att jag är lite trött på att svara på den frågan kände jag för att dra till med något riktigt absurt, så jag sa till honom att skriva om Prinsessan på ärten ur ärtans perspektiv. Det kommer bli hur bra som helst när eleven låter berättelsen om hur fröet blir en stjälk, som i sin tur bildar stam åt en ärtskida där Ärten och hans bröder växer upp till fullvuxna ärtor, blomma ut till en elevklassiker som kommer att återberättas i generationer. Med yours truly som exekutiv producent.
Fan att jag inte hade mig själv som lärare alltså.
Ikväll blev den senjobb igen. Allt var föräldramötets fel. Tur att man börjar bli lite rutinerad nu, så jag och Tina rev avslappnat av det med benägen hjälp av SYV-Susanne, lite sådär på uppstuds.
Nu ska jag fokusera på att för en gångs skull i mitt liv gå och lägga mig något sånär i rimlig tid. Det är, dessvärre, dömt att misslyckas, för ungefär klockan 22.30 fram till 0.30 inträffar dygnets mest aktiva period för mig. Orsaken till detta behöver vi inte dock ta här. Den är min ensak. Min och min framtida terapeuts.
söndag 2 september 2012
Sincerely L. Cohen
Den här helgen har jag tränat mig i att göra så lite som möjligt. Det är faktiskt ganska svårt. Jag har de senaste helgerna haft saker för mig hela tiden, och när man plötsligt har en helg helt utan bokningar, eftersom att den bokningen man hade för lördagen bryskt ställdes in - oskönt när det händer och tyvärr sker det allt oftare tycker jag, då är det lätt att bli rastlös.
I fredags blev dock inte bokningen avbokad, eftersom att Becks är en rejäl tjej som man kan lita på. Vi hade bestämt att ha after work, men jag kände mig inte så sugen på att äta hamburglare som det brukar sluta med att man gör om man inte vill betala femsiffriga belopp så jag bjöd in till Almqvistgatan. Jag svängde ihop en moussaka med vänsterhanden samtidigt som vi avnjöt en starkare välkomstdrink. Det var ett förträffligt fredagsnöje. Till maten drack vi ett bättre amarone och, egentligen vill jag inte slå på min egen trumma men jag gör det ändå, allt var sjukt gott.
Efter maten fortsatte vi med en djupdykning både i vinskåpet och i konsten. Vi kände oss, efter ett par flaskor, så kvasiintellektuella att det var läge för en analys av låttexter. Allt från Leonard Cohen och Simon & Garfunkel till Winnerbäck sattes under vår kulturlupp, och vi kom säkert fram till mycket begåvat. Det var nästan lika djupt som på den goda gamla ÖG-tiden.
Av förklarliga skäl var jag inte världsmästare i att vara pigg när lördagens förmiddag så intog mitt sovrum. Jag var så långt ifrån världsmästare att förmiddagen både hann födas och dö innan jag valde att gå upp och fånga dagen genom att lägga mig i soffan och dricka te samt läsa DN och Fokus i två timmar. Därefter fortsatta jag att fånga genom att halvsova framför Finnkampen. Den avslutande lyran genomfördes i något mer sittande ställning framför teven resten av kvällen.
Igår var jag alltså inte tillräckligt på alerten för att bli rastlös, men idag har det varit en annan ryssfemma. Jag klev upp redan halv tio och fångade dagen genom att dricka te, läsa DN samt bli impad över att folk med proteser hoppar längdhopp typ två meter längre än vad jag kan.
Nu var frågan vad jag skulle sysselsätta mig med fram till klockan 14.30 då Arsenalmatchen började. Tvätta och prata med Telia var två saker, men i övrigt handlade det mest om att kolla på klockan. Snacka om att fånga dagen. Varenda jävla minut fångades.
Sedan var det dags att ha ångest i 90 minuter igen, men det var det värt eftersom att Arsenal dels äntligen gjorde mål och dels äntligen vann en match. Då blir man ju glad.
Efter matchen har jag gjort lite annat plock, men nu orkar jag inte skriva mer så det tänker jag inte gå in på. Det måste finnas en gräns för hur många ointressanta meningar allmänheten kan finna sig i att läsa. Å andra sidan har Kissie och de byggt en hel karriär på att skriva om ointressanta saker, så helt fel ute kanske jag inte är med det här inlägget.
I fredags blev dock inte bokningen avbokad, eftersom att Becks är en rejäl tjej som man kan lita på. Vi hade bestämt att ha after work, men jag kände mig inte så sugen på att äta hamburglare som det brukar sluta med att man gör om man inte vill betala femsiffriga belopp så jag bjöd in till Almqvistgatan. Jag svängde ihop en moussaka med vänsterhanden samtidigt som vi avnjöt en starkare välkomstdrink. Det var ett förträffligt fredagsnöje. Till maten drack vi ett bättre amarone och, egentligen vill jag inte slå på min egen trumma men jag gör det ändå, allt var sjukt gott.
Efter maten fortsatte vi med en djupdykning både i vinskåpet och i konsten. Vi kände oss, efter ett par flaskor, så kvasiintellektuella att det var läge för en analys av låttexter. Allt från Leonard Cohen och Simon & Garfunkel till Winnerbäck sattes under vår kulturlupp, och vi kom säkert fram till mycket begåvat. Det var nästan lika djupt som på den goda gamla ÖG-tiden.
Av förklarliga skäl var jag inte världsmästare i att vara pigg när lördagens förmiddag så intog mitt sovrum. Jag var så långt ifrån världsmästare att förmiddagen både hann födas och dö innan jag valde att gå upp och fånga dagen genom att lägga mig i soffan och dricka te samt läsa DN och Fokus i två timmar. Därefter fortsatta jag att fånga genom att halvsova framför Finnkampen. Den avslutande lyran genomfördes i något mer sittande ställning framför teven resten av kvällen.
Igår var jag alltså inte tillräckligt på alerten för att bli rastlös, men idag har det varit en annan ryssfemma. Jag klev upp redan halv tio och fångade dagen genom att dricka te, läsa DN samt bli impad över att folk med proteser hoppar längdhopp typ två meter längre än vad jag kan.
Nu var frågan vad jag skulle sysselsätta mig med fram till klockan 14.30 då Arsenalmatchen började. Tvätta och prata med Telia var två saker, men i övrigt handlade det mest om att kolla på klockan. Snacka om att fånga dagen. Varenda jävla minut fångades.
Sedan var det dags att ha ångest i 90 minuter igen, men det var det värt eftersom att Arsenal dels äntligen gjorde mål och dels äntligen vann en match. Då blir man ju glad.
Efter matchen har jag gjort lite annat plock, men nu orkar jag inte skriva mer så det tänker jag inte gå in på. Det måste finnas en gräns för hur många ointressanta meningar allmänheten kan finna sig i att läsa. Å andra sidan har Kissie och de byggt en hel karriär på att skriva om ointressanta saker, så helt fel ute kanske jag inte är med det här inlägget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)