I like to move it, move it

Man tänker att harre, vilken dag. Det stora flyttlasset har gått och min kropp känns som efter ett längre pass på Fedex, då man stod och krossade paket i stengolvet på fragila avdelningen i åtta-nio timmar. Nu är det inte bara lådor som har hållits, utan möblemang. Möblemang utav helvete.

Jag inledde dagen klockan halv åtta och gjorde klart det sista (läs slängde allt som fortfarande inte var nedpackat i brännbart). Redan där trängde de första svettdropparna fram på min panna - och detta var bara en försmak på svettcirkus jag skulle uppleva under dagen. Vid ettiden började jag bära ner allt jag äger tillsammans med Esh och Jajje, som var så oerhört vänliga att ställa upp som flytthjälp. Det var tungt men gick förhållandevis bra, och till slut var bilen full.

Och ja, mina svettningar fick Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som tungan på en festivalbakis människa i ett julivarmt tält.

Framme på Höganäsgatan (det är alltså där jag ska bo ett tag, i en etta med stort kök) anslöt Martina och vi fick upp grejerna ganska snabbt. Hur jag ska få plats med allting blir en annan historia. Jag får nog finna mig i att leva lite trångt ett tag, vilket är ganska logiskt när ett trea ska tryckas in i en delvis möblerad etta. Tur att jag valde att slänga/sälja/ge bort hälften av mina möbler, annars hade det blivit omöjligt att bo här.

Nu trodde de flesta att vi var klara, men flyttbilen hade ett uppdrag till. Att köra min säng till Eriksberg och sälja den. Det fanns ingen tid att skruva isär sängstommen, så genom ett under fick vi ned den för trappan. Mitt egna PIVOT!-moment var inte långt borta där kan jag säga.

Vi lämnade till slut av sängen och jag lämnade tillbaka flyttbilen med fem minuters marginal. Och kunde dra en lättnadens suck och gå och äta flyttpizza med Esh och Martina. Men sen var det bara påt igen - och städa lägenheten. Vilket jävla meck. Aldrig mer flyttstäda (tills nästa gång). Tur att Camilla kom över och hjälpte mig med att rengöra köket, för annars hade jag stått där än.

Jag rundade av kvällen med kinabuffé hos Camilla och sedan gick jag, ja, det är ju hem numera. Fast det är fel sida av ån. Grannen har välkomnat mig med att spela Famous Blue Raincoat med Leonard Cohen, så det tar jag som ett tecken på att jag kommer att trivas här. Men att det är ett trevlig hus visste jag sedan innan - Josefin Larson har en gång i tiden bott i lägenheten under mig.

This will do. I alla fall i tre månader - sedan får vi se var jag hamnar.