De talar om Rom, Paris och Seine

England-Tyskland 2-2.

I besök alltså. Nog för att jag har svängt mot Tyskland mer och mer, men London är alltid London och det är ju orimligt att jag skulle besöka Tyskland fler gånger än England på ett år. I veckan har det åtgärdats.

I onsdags eftermiddag bar det av. ARN - LHR gick på två och en halv timme, sen gick Heathrow - Russel Square på två och en halv timme. Intressant det här med kommunikationer, var det enda jag tänkte då. Väl inne i stan åt jag en Big Mac & C:o i korsningen Oxford Street och To**enham Court Road. Så nära en stjärna i Guide Michelin har jag aldrig varit. Roligare än så, bortsett från pinten i hotellbaren, blev inte den kvällen.

Rio.

Dagen efter gick jag upp och åt den sämsta hotellfrukosten på många år, innan jag tog sikte på Islington och Emiraten. Jag fixade med lite småsaker och sen gick jag in och kollade på den öppna träningen. Jag fick sällskap av Kicken från supporterklubben, och det var småkul att kolla in träningen. Nicklas Bendtner var bäst.

Abou och Armand.

Sedan var det bara att söka upp Jill som ansvarar för supporterklubbarna och hon visade vägen till de lyxigaste platserna på Emirates - Diamond Club - där intervjuerna skulle hållas. En stol där kostar enligt uppgift inte mer än £25 000 per säsong. Facilt. Förste man att intervjuas blev ungdomsspelaren Benik Afobe och det var ju sådär lagom upphetsande.

Därefter fick vi kolla på när spelarna skrev autografer till kids, samt vandra omkring bland pokalerna i Diamond Club. Jag hade kunnat tänka mig att gå på match och sitta där faktiskt. Särskilt om man fick mat också. Så fort jag får £25 000 över kommer jag slå till.

Marianne och Samir.

Sen skulle vi intervjua Alex Song, men istället blev det Woichech Szczsny Wojciech Szczesny som kom upp. Han var skön, smått sarkastisk och bjöd på en del roliga citat. Den intervjun blir bra när jag skriver ut den.

Efter intervjun rådde förvirring - som vanligt när Arsenal arrangerar något - huruvida det skulle bli någon mer intervju eller inte. Svaret blev det väntade - nope, det är bara att ni drar. Utanför arenan såg jag hur Arsjavin fastnade i fel fil vid ett vägbygge och han såg mycket pressad ut när han började backa och ha sig. Hur var det nu med kvinnliga bilförare Andrej? Sten i glashus much?

Wojciech.

Ett litet ärende i souvenirshopen senare och sedan tog jag tuben till hotellet för att lämna lite prylar innan jag åkte vidare till Liverpool Street Station och mötte upp Kicken för ett gäng pints. Vi hängde i bankkvarteren så det var kostymnissar och dräktlisor var man än såg. Mycket posh. Det blev en trevlig kväll på ett par tre pubar - en heter Dirty Dicks (that's what she said) - och det blev så sent att jag missade sista tuben till Russel och fick åka taxi för £14 istället. Men det var roligt för att taxichauffören sågade OS i London nästa år, eller åtminstone besökarna.
-Bunch of bloody foreigners who can't speak the language and don't know where there going, muttrade han.

Gervinho.

Dagen efter var jag lite sliten och valde att sova så länge jag fick i och med att utcheckningen var kl 11. Jag tackade vänligt men bestämt nej till frukosten. Nästa gång jag får the munchies för cancervitt rostbröd med rödfärgade gel på och brunt vatten vet jag dock var jag ska vända mig. Efter utcheckning började jag gå på stan. Och det var det jag sedan gjorde i cirka sex timmar. Med lite avbrott för skoinköp och några Stella Artois på diverse favoritpubar så klart.

Laurent. Sekunden senare blinkade han åt mig. Min nya pojkvän.

När jag hade gått klart genom exakt hela London åkte jag till London City Airport, som därmed blev min femte flygplats i London. Undrar om det finns någon mer för kommersiellt flyg. I så fall ska jag dit. Som flygplats var den liten och behändig, och snart fick jag hoppa på en liten BA-kärra för att utan missöden flyga hem. Och så var min 26: e Londonresa över. 'Til next time.