I onsdags drog vi alltså till Norrköping för årets kickoff. Det blev några trevliga dagar därnere med kollegorna och gamla vänner som jobbar på andra skolor inom företaget (som vi säger i friskolebranschen). Onsdagen inleddes med ett femtimmars informationsmöte, så då gick ju min adhd i spinn så klart och jag kunde verkligen inte koncentrera mig. På kvällen var det desto trevligare, då vi gjorde Norrköping. Utan att förhäva oss vill säga. det var ju tydligen en dag nästa dag också.
På fredagen lyssnade vi på en massa föredrag i Luis de Geer-hallen. Några var bra och några var sega. Och några var roliga. Bäst var en snubbe som sysslade med "mindgames" vilket framstod ungefär som tankeläsning, även om han givetvis hade några trick för sig. Även han Glada Hudik-snubben var bra och inspirerande.
På kvällen var det middag. Jag hamnade bredvid min framtida fru. Jag ska bara få undan några små hinder, såsom att hon bor i Göteborg, har en pojkvän och att jag inte kommer ihåg vad hon heter. Jag räknar med att eklatera förlovning före augusti månads slut.
Middagen var av tre bankbrädeklass, och servicen får en överkorsad. De vägrade fylla på mitt vinglas. Jag var ju uttorstig. Som tur var löste sig det problemet omgående, då jag på egen hand drack upp en tredjedel av den dryck som fanns att tillgå när dansen började. Under kvällen härjade jag runt som vanligt, pratade väldigt mycket med okända människor och dansade YMCA med VD:n. En vanlig kick-off helt enkelt.
När de stängde var den allra bästa idén att gå vidare in i den norrköpingska dimman och sedan stupa i säng. När jag vaknade på fredagen mådde jag inte så bra. Och med inte så bra menar jag att jag mådde sämre än den där förruttnade killen som de hittar bunden i en säng i Seven som plötsligt visar sig leva. Det var inte aktuellt med frukost, så jag gick och skällde ut duschen innan jag på något vänster tog mig till bussen i tid. Sedan isolerade jag mig hela vägen hem och sov. En vanlig dagen efter kick-off helt enkelt.
Jag gick hem och hällde ut innehållet i väskan, och fyllde det med nytt. Jag vilade i någon timme, men sedan blev det tåg till Stockholm. Där mötte jag upp Lander, Theo och Eriksson och vi gick till en restaurang på Östermalm och tog en öl. Till den anslöt en mindre armé av Arsenal Sweden-profiler från förr och nu och det hann bli sent innan vi kände oss nöjda. Jag höll mig rätt städad dock, till skillnad från vissa andra vinpimplare.
Dagen efter mådde jag som en kung i relation till dagen före, och hotellfrukosten var bra. Bättre än i Norrköping (tvåa vs fyra). Vi gick till Undici för att förbereda inför tioårsfesten, och när klockan närmade sig ett var vi ganska redo. Årsmötet tog vid och det blev inte som planerat då valberedningens förslag inte gick igenom, vilket gjorde att den styrelse jag hade tänkt mig inte blev av, och det påverkade min kväll negativt tyvärr. Jag blev dock vald till ordförande, så nu är jag det på riktigt och inte bara tillförordnad. Det känns bra.
Efter det turbulenta mötet intervjuades journalisten och författaren Petter Karlsson samt Anders Limpar och det var riktigt kul. De bjöd på många sköna historier. Jag bytte några ord med Limpar, och snackade säkert en timme med Petter. Han har träffat alla. Alla från Tomas Brolin (honom har jag också träffat när jag tänker efter) till Madonna (henne har jag sett på tv). Han har dessutom följt Arsenal sedan 1971, så han vet vad han snackar om. Det var nog festens höjdare att surra med honom.
Sedan insåg jag att det var ligapremiär, vilket brukar vara sensommarens höjdpunkt. Men med tanke på att jag mest har tänkt på supporterklubben de senaste veckorna samt att Arsenal kommer vinna fuck all igen den här säsongen kände jag mig inget laddad. Och det var ju klart att det skulle bli 0-0.
Resten av kvällen minglade jag runt och försökte snacka med så många gamla vänner och bekanta som möjligt, och det var många minnen från de här tio åren som diskuterades. Kul och nostalgiskt. Dessutom spelade Arsenal Away Boys, som vi flög in från England enkom för detta evenemang. De skapade bra tryck och sa att det var ett av deras bästa gig. Helt klart fyra bultbrädor.
Vi höll ut till klockan ett innan det blev en kebabtallrik på Stureplan (har aldrig känt mig så malplacerad tidigare som på Stureplan klockan halv två en lördagsnatt - och då hade jag ändå kavaj) och tillbaka till hotellet.
Idag? Nej, den hoppar vi över. Inget intressant har inträffat. Eller jo, jag såg Jens Fjällström och Zoran Lukic. Och i fredags såg jag Liza Marklund, Peter Dalle och Andreas Lundstedt. Östermalm är roligt för oss som blir imponerade av kändisar.
Nu är det bara att börja ladda för en ny spännande vecka. På onsdag börjar terminen för mina kids. Kul!
Slutat blogga?
SvaraRadera