Jag tar artisterna i den ordning de framträdde. Tyvärr missade vi Sarhara Hotpants, så därför uteblir recensionen. Några andra band saknas också, men det beror på att jag drack öl när de spelade. De var säkert inget bra ändå.
Where The Action Is
Var: Asyldalen, Slottsskogen, Göteborg
När: 28/6
Bäst: Gåshuden när Coldplays trummis började banka på klockan i Viva la Vida.
Sämst: Renligheten. Detta är inte festival enligt mig - lite skit under naglarna ska det vara.
Fråga: Vad är langos egentligen?
Artist: Serenades
Markus Krunegård och Adam Olenius från Shout Out Louds har slagit sina indiepåsar ihop och bildat det här bandet, och i solkaskaderna i Slottsskogen är det uppenbart att det fungerar. Mycket bra dessutom. "Krunkans" lätta falsett i kombination med Olenius tordönbas skapar en skarp ljudbild, och när detta kompletteras av såväl Beatles-stråkar som Hey Jude-körer blir helheten mycket bra. Har man dessutom en Xylofon med i leken är i alla fall jag fast. You can't go wrong with a Xylophong, som man brukar säga.
Betyg:
Artist: Jenny & Johnny
Jag hade lyssnat lite på den här amerikanska duon under veckorna före festivalen och då tyckte jag att de lät helt okej. Nu var det dock bara tråk rakt igenom. Tråk, tråk, tråk. Deras musik kan sammanfattas med ett enda ord: Radiosportenpop.
Betyg:
Artist: Daniel Adams-Ray
En gång pratade jag med Daniel Adams-Ray. Det var på ett dansgolv på Snerikes och jag frågade honom var Kihlen, Oskar Linnros alltså, var. På den här spelningen fick jag lust att upprepa frågan, för det var något som saknades. Om det var Linnros låter jag dock vara osagt. Adams-Ray (Grymt namn, en blandning av Tony Adams och Ray Parlour) gör en gedigen spelning, utan att det lyfter. Plus dock för att bandet har gemensam scenklädsel samt för de röda mickstativen. Dessvärre är det inget bra tecken när man börjar titta på scenografin istället för att lyssna på musiken.
Betyg:
Artist: The Ark
Ola Salo och hans vänner har åkt runt i, vad det känns som, två år och gjort "sin sista spelning" på den här turnén så det är inte konstigt att den där riktigt sorgliga avskedskänslan inte infinner sig. Det är liksom inte Broder Daniels final på Way Out West om man säger så. Bandet känns ointresserat och får inte med sig publiken ens i hitsen. Jag har sett The Ark minst tre gånger och har aldrig blivit imponerad. Å andra sidan har jag haft någonting emot bandet sedan Hultsfred 2001 då jag och Erik stod och dansade till It takes a fool to remain sane vid någon bandare i syfte av att få tjejer. Hur det gick med det raggningsförsöket har ni säkert redan räknat ut. Skit-The Ark. Jag kommer inte sörja att de lägger pälsboan på hyllan.
Betyg:
Artist: Glasvegas
Hur smart är det, när man har typ två bra låtar, att inleda med den ena? Glasvegas visar med all tydlighet att man saknar känsla för hur en bra spelning ska läggas upp, när de bränner av Geraldine som låt ett. Den är liksom svår att toppa, och därför självdör spelningen ändå tills Euphoria, take my hand kommer in och ger konstgjord andning på slutet. Två låtar i fem bultbrädeklass räcker till en svag trea. Plus också till svenska Jonna Löfgren som röjde stående bakom trummorna. Minus till sångaren James Allans arroganta mellansnack och vita jeans (1985 faxade och ville ha tillbaka dem).
Betyg:
Artist: Brandon Flowers
The Killers-sångaren visar med all tydlighet var skåpet ska stå med sin spelning. Och då menar jag det bildligt talat, för att vi inte ska förväxla skåpet med den byrå som av någon anledning står placerad på scenen. Hans närvaro är lysande och han når fram även till oss som har valt att ställa oss 100 meter från scenen. När han dessutom river av The Killers Mr Brightside och Read my mind är det bara att kapitulera. Me likes.
Betyg:
Artist: Coldplay
Det är uppenbart att större delen av besökarna på festival kom för att se Coldplay, för det är smockat framför The Mirror-scenen när Gwyneth Paltrows make och hans band kliver på. Jag hör att det är kompetenta låtar som framförs, och att det är skickligt hantverk men Coldplay tilltalar inte mig så mycket som jag hade fått för mig. Det blir ganska slätstruket. Chris Martin åmar och gör sig till så att han svettas så kopiöst att han får Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome att framstå som fnöske. Trots det känns det som en rutinspelning och man får inte igång publiken (det är kanske publiken det är fel på - inte banden?), knappt ens på Viva la Vida som är en av 00-talets absolut bästa låtar. När klockspelet kommer igång till första refrängen kommer också mitt första och enda gåshudsögonblick den här festivalen. Tyvärr är Coldplay inte ens nära att hitta den känslan igen under spelningen.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar