Idag beslöt jag mig för att ta mig ur de svettiga träningskläderna för en gångs skull och bege mig ut på stan som en vanlig man. På grund av rådande klimat blev jag snabbt svettig ändå. Juli och augusti är helt klart de sämsta månaderna för oss som har nära till tårar i svettkörtlarna, när det är som varmast och klibbigast i luften. Fan, det räcker ju med att ta på sig ett par strumpor så börjar svetten pärlas i pannan.
Nu gnäller jag visserligen själv på vädret, men gud vad alla gnäller på vädret! Enda skillnaden verkar dock vara att alla andra tycker att det är för lite sol. Som om det skulle hjälpa liksom. Mer sol innebär ju bara mera svett. Vi ska vara tacksamma för att sommaren ser ut som den gör. Att bli solbränd är ju också rätt så meningslöst, för dels får man cancer av solen och dels behöver man ingen färg. Vi är liksom inte korvar på en sådan där rullande grill på Pressbyrån, vi ska vara grisrosa. Det är bara att acceptera.
Ja, ni förstår vad jag menar, som exakt alla sommarpratare lägger in i sina program med jämna mellanrum. "Ja, det gör vi" får man lust att skrika då. "Vi är inte dumma i huvudet!" men det gör man inte eftersom att man då är ute och powerwalkar mitt i centrala Uppsala och DÅ skulle folk verkligen tycka att man var dum i huvudet.
Men det var inte det jag skulle prata om. Jag var bara tvungen att få ur mig lite allsköns kritik från min senaste samling spaningar.
Jag tog alltså på mig mina vardagskläder (som snart badade i ett svettinferno världen inte har skådat sedan Pontiac Silver Dome) och gick ner till Studenternas där Magnus mötte upp. Vi satte oss nedanför Västra Sidan, Sirius supporterklubb som jag numer är stödmedlem i, och catchade upp om det senaste. Det var kul att höra att han har fått ett jobb, men mindre kul att höra att han är ledig två veckor längre än mig. Fast det är han faktiskt värd.
Sirius gjorde fullständigt mos av Syrianska Kerburan och vann med de rågade tennissiffrorna 7-0. Det kan man kalla både det ena och det andra, men framförallt utklassning.
Efter matchen blev jag oförklarligt sugen på grillad kyckling, och gick således och inhandlade en sådan på Kvarnen. Den åt jag upp efter konstens alla regler. Sedan dess har jag haft värre paltkoma än Karl-Oskars och Kristinas dotter Anna efter det att hon käkade upp ett helt fat med gröt. För henne slutade med att hon dog, men så illa hoppas jag inte att det ska gå här.
Ja, ni förstår vad jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar