Recension: Bruce Springsteen

Var: Friends Arena, Stockholm
När: 3 maj 2013
Bäst: Thunder road
Sämst: Infrastrukturen utanför arenan. Kan man muta sig till en 300-miljaders arena borde man också kunna muta till sig vettiga vägar därifrån så att hederliga skattebetalare slipper gå genom terräng och klättra över saker för att komma hem.
Fråga: Var satt Mona?
Betyg*:

*För Bruce Springsteen gäller, har jag förstått, inte skalan 1-5 som brukligt är, utan det är tydligen 1-6 som är standard. Expressen har bestämt det.


Tänk vilka kontraster man kan uppleva. Ena veckan står man i en liten pub i London och lyssnar på en halvpackad irländska som sjunger Delilah inför tio 60-åringar, för att inte många veckor senare dela tre timmar i världsklass med Bruce Springsteen och The E Street Band tillsammans med 50 000 andra på Kompisvallen i Stockholm. Båda upplevelserna faller under kategorin musik, men de är onekligen i varsin utkant av paletten.

Jag bör på en gång fastslå att jag inte är någon kännare av Springsteen, som en liten varning för de som har googlat vilse och åsamkats denna text. Jag är däremot ingen ovan konsertbesökare, så jag har en bestämd uppfattning om när något är kvalitativt eller inte - och detta var kvalitet i princip rakt igenom.

Bossen, klädd i svarta Levi's samt svart skjorta och väst, inleder spelningen gediget med We take care of our own och Out in the street. De övriga 16 på scenen i mäktiga Friends, med den trulige Steve van Zandt i spetsen, är tighta och backar upp stabilt. Jag saknar dock i det läget fortfarande någon nivå för att gå igång.

Då, efter en knapp timme, kommer lyftet. Springsteen berättar att han under vistelsen i Stockholm fått frågan om hur han skulle överraska på den här spelningen, och kommit fram till att köra skivan som en gång tog honom till Europa och Sverige, Born to run, rakt igenom. När munspelsintrot till Thunder Road, introspåret på skivan, börjar blåsas kommer kvällens riktiga sex bultbrädeögonblick för mig. Det är en låt som väcker många fina minnen från de senaste tio åren och det är precis den typen av upplevelser som är mitt mål med att söka kulturupplevelser.

Jag förstår det unika i att spela hela skivan, även om jag som mainstream-åskådare naturligtvis inte får ut lika mycket som de riktiga fansen. Born to run-passagen har dock låtar som titelspåret och VM -94-krönikeklassikern Jungleland, med det berömda saxsolot som klipps in när Ravelli räddar sista straffen mot Rumänien. Det räcker gott för mig.

Det finns dock många godbitar kvar under den timme som återstår när Born to run-delen är genomförd. Blåset får glänsa på Pay me my money down och Shackled and drawn och när extranumren tar vid kommer klassikernas Springsteen-klassiker i form av en tung Born in the USA följt av bland annat Glory Days och Dancing in the dark.

Bandets energi verkar aldrig ta slut och min gamle Conan O'Brien-favorit Max Weinberg bakom trummorna sitter oberörd med samma stenansikte genom hela spelningen, samtidigt som han bankar skiten ur pukorna. Fast det är givetvis Bossen själv som röjer mest, och är den självklare centralgestalten. Han  skämtar och plockar upp folk på scenen samt kör rejält bredbenta rockposer. Vilket givetvis är helt på sin plats i och med att han typ uppfann den bredbenta arenarocken.

Det är ren och skär underhållning genom hela showen och avslutande Twist and shout skapar bra tryck inne i fållan längst fram vid scenen där vi står. Kanske ska spelningen ha sina sex bankbrädor, men då mitt förhållande till flera av låtarna - som visserligen är lysande många gånger - är i princip obefintligt är det inte rimligt att gå så långt. Jag upplevde fortfarande en grym rockkonsert och är mycket nöjd över att jag äntligen prioriterade att se legendaren live. Det var värt varenda hundralapp.

Jag lämnade Friends lätt i steget trots smärta i rygg och ben, lycklig efter en fin upplevelse. Det gjorde inget att trängseln var enorm vid pendeltågsstationen samt att ingen hade tänkt ut något vettigt system för att undvika att människor kläms ihjäl. Vi hann ju med sista direkttåget till Uppsala, som gick en timme efter det att konserten var slut, med en minut till godo.