Destination anywhere

För er som har oroat er över min stressnivå i allmänhet och resultatet av nationella provet i svenska i synnerhet har jag odelat positiva besked. Min stressnivå är nu nere på normal nivå, det vill säga långt nedanför en flygvärdinna som just har blivit informerad att det finns en egyptisk kapare med bombbälte ombord men något över den mer obrydda "nu går jag och tar en selfie med kaparen"-nivån. Att jag är mer normal till kynnet igen har nog mest att göra med att det är påsklov och att jag för en gångs skull är ledig på lovet och dessutom har valt att ta det ganska lugnt som en smula omväxling.

Fast det där med ledig kanske är att ta i; några timmars smygjobb har jag allt fått unna mig. Det var ju det där med ett nationellt prov som skulle bedömas.

Jag har ägnat påsken åt att besöka Linköping och barnhemmet - om det nu räknas som barnhem fortfarande då mamma och pappa vid det här laget har restaurerat samtliga rum i huset. Eller renoverat kanske det heter. Bortsett från Hannes pojkrum, för det fick de garanterat både sanera och restaurera när han flyttade till Uppsala för att det skulle leva upp till Naturvårdsverkets minimikrav för acceptabel nivå av föroreningar.

Det var trevligt att besöka mamma och pappa igen, och det var kul att Hannes och Sara följde med också. Vi inledde resan med några semesterlyckliga öl på Stationen innan vi hetsköpte chips till tågresan som blev alldeles lagom angenäm, tack vare färdkosten primärt. I gamla fina Lambohov hann vi med både det ena och det andra, och där räknar jag mat som det ena och dryck som det andra. Det var nog mest det vi gjorde, åt och drack. Våfflor till exempel, då det var våffeldagen i lördags (trots att ingen av oss är under sju år insisterade Hannes på förtäring av denna rätt).

Jag hann också träffa Per och Kenneth Andersson-Erik över en hel del rödvin och ännu mer Cloettagodis, då Erik jobbar där och hade fått ett bra pris. Erik ville mest diskutera Tottenham, men av förklarliga skäl, som till exempel att vi inte är helt dumma i huvudet, försökte jag och Per styra över samtalet till annat. Vi rundade av kvällen på Mörners innan alla (läs Per och Erik) blev för slitna och gick hem. Då reinkarnerade jag mitt tjugoåriga partyjag med en sväng förbi Kebabbaren (den där eviga tävlingen om var den godaste kebabsåsen finns har jag aldrig förstått mig på då Kebabbaren slog in matchbollen redan någon gång runt 1999) innan det blev taxi hem där Hannes väntade med chips och Tosh.0 på tv. Bättre än så kan knappast en utekväll i Linköping sluta.

På påskdagen kom mormor förbi, men det gick bra för den här gången tyckte hon att Hannes hade "lagt på sig". När de inte drabbar mig är hennes viktkommentarer väldigt, väldigt roliga. Den enda kritik hon hade att delge mig gällde mitt skägg, men det är knappast mitt fel att min trimmer har gått sönder och jag inte har orkat köpa en ny. I övrigt vann jag äggpickningstävlingen, trots att pappa (enligt all sannolikhet var det han) i hemlighet hade bytt ut mitt ägg mot ett okokt. Det var således han som slutade med egg on his face även i år, även om det inte var bokstavligt som i fjol.

På söndagen åkte jag och Hannes hem, och det var efter Prag-Linköping 29 timmar 2003 och Gällivare-Uppsala 24 timmar 2014 den längsta tågresa jag har varit med om. Någon hade bokat biljett med byte i Sala, så vi fick åka snälltåg så oerhört länge innan vi kunde debarkera i Sala (jag skriver debarkera då jag i mitt bokläsande för tillfället är inne i en svårartad Peter Englund-period på grund av orsak, och han använder det ordet i exempelvis Stridens skönhet och sorg). Efter den pärsen var vi helt enkelt tvungna att stanna till på Stationen för årets första utserveringsöl. Och den andra, tredje och fjärde. Plus ett par därinne också.

Sedan dess har jag ägnat mig åt att smygjobba samt att börja hårdsatsningen mot halvmaran i Ekeby i juni. Jag har tillryggalagt många kilometrar de här dagarna, då det till och med har blivit dubbla pass igår och idag. Till yttermera visso (Peter Englund) blir det spinning i morgon, så jag kommer att vara en helt ny människa efter påsk. Den där nedbrutna, sönderstressade och slitna Quasimodoliknande karaktären som lämnade jobbet i torsdags kommer vara ersatt av en rakryggad man i sina bästa år som likt en frustande ardenner redo att välta en hel urskog galopperar in i lärarrummet. I alla fall fram tills vecka 17 då nationella provet i engelska hålls.