Jag påbörjade den vid niotiden i morse, när morgondunklet fortfarande tillsammans med ögongruset bildade ett grått filter för utsikten från tågfönstret. Snart steg dock solen som en brinnande gäspning över Upplands öppna landskap och de första strålarna landade vackert på Uppsala högar. Därefter har jag sett dem spela på lika mäktiga som märkliga Dragon Gates tak, i den glittrande Dalälven och i de första snöfläckarna när tåget närmade sig Gävle. Kanske den mest harmoniska inledningen på en tågresa till Jämtland någonsin.
Jag har, logiskt nog, lämnat Östergötland för den här gången. Jag gjorde det under svåra smärtor, precis som traditionen bjuder numera. Anledningen till denna inte helt angenäma sits var Coppa di Natale, fotbollsturneringen som har blivit en av årets höjdpunkter. Om man bortser från träningsvärken i vaderna samt exakt alla andra delar av benen.
För Die Mannschaft som jag representerar gick det som det brukar. Efter ett relativt framgångsrikt gruppspel blev det omedelbart respass i kvartsfinalen. Det är förjävligt att vi otränade grabbar alltid ska missgynnas i slutspelet. Till nästa år får Svartling och bröderna Pettersson i turneringens exekutiva kommitté göra om upplägget så att slutspelet spelas före gruppspelet. Allt annat tar jag som en personlig provokation, för alternativet - att Die Mannschaft ska börja motionera - är givetvis osannolikt.
När Hasselqvist och hans Lamboboys äntligen hade fått vinna trofén hölls banketten på Santinis (varför döper man en restaurang efter en före detta Tottenham-manager?). Folk var rejält slitna redan då, men jag vinnlade mig om att så fort som möjligt komma in i andra andningen. Min föresats var att dricka tusen öl under kvällen, men jag tror inte jag klarade mer än en procent av det målet.
Jag fick inte vinna turneringen, men prisutdelningen dominerade jag. Av de officiella priserna fick jag delat ta emot Fair Play-priset, vilket Ludvig menade var en skandal:
- Du spelar ju för fan fulast av alla! skrek han.
Jag måste medge att han inte var helt ute och cyklade där.
Biffens lag, med det geniala namnet Fotboll, lade till ett antal inofficiella utmärkelser och där tog jag storslam genom att tilldelas priserna för årets försvarare, årets anfallare, årets avbytare och årets lag. Jag är mest stolt över årets lag. Det var stort, men samtidigt tror jag att de ville muntra upp mig efter min straffmiss i första matchen när jag rusade in från bänken, våldsamt sugen på att göra mål, och slog en lika usel straff som Ronald de Boer i EM 2000.
Kan också tillägga att Per vann Axel Asplund Trophy, som är det officiella namnet på priset för årets mål som instiftades efter mitt drömmål 2011 (jag kommer alltså aldrig släppa det, om nu någon hade fått för sig det). Så vårt lag har nu fått priset två gånger av de tre det har utdelats. Spetskompetens kallas det. Nu gäller det bara att höja lägstanivån så att vi en vacker dag får spela semifinal i alla fall. Eller att de gör om upplägget någon gång.
Banketten höll på till sent i och med att man alltid måste återställa vätskebalansen efter fotbollsmatchande. Med tusen öl helst. Vi avslutade kvällen på sunkhaket Plaza, som tydligen heter något annat nu - för mig kommer det alltid vara Plaza - för allmänt trams. Och så att jag fick hänga med Biffen. Bara en sån sak.
Igår förstod jag för första gången vad folk menar när det säger att de "knappt kan komma upp ur sängen" för jag kunde knappt komma upp ur sängen. Jag fick rulla ut ur den, ungefär som jag har sett dykare göra när de hoppar i havet från en båt, och sedan halvt krypa till badrummet, ungefär som jag har sett Gollum göra. Jag kunde skatta mig lycklig att jag hade bra benutrymme på tåget hem till Uppsala på kvällen för annars hade jag fått ta ambulans raka vägen till Akademiska Sjukhuset för amputation av vaderna när jag kom fram.
Idag är det något bättre, men jag ska erkänna att jag då och då har skickat en mörk tanke till de där fiskarna som trodde att deras fenor var ben och lämnade havet. Vad fan skulle de hålla på sådär för? Vi klarade väl oss rätt bra utan ben? Men man ska inte överdriva. Pain is temporary - glory is forever. Om man inte åker ut i kvarten alltså.
Nu har min faktiska resa nått Hälsingland så det är tid att runda av. Man vill ju inte missa Bollnäs liksom. Jag vill inte påstå att det är Sveriges tråkigaste stad, men jag har ännu inte stött på någon tråkigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar