We'll marry our fortunes together

Bra tryck på aktiviteterna nu måste jag säga. Stockholms skärgård, fotbolls-EM och bröllop. Och ännu är det tre veckor kvar på semestern. Loven alltså, det är fan därför man blir lärare.

Jag tar det i tur och ordning, för man behöver inte alltid sträva efter att få till dramaturgi med komplex uppbyggnad i bloggar. Jag har liksom redan fått mitt betyg i svenska för åk 9 (MVG, tackar som frågar) så jag har ingenting mer att bevisa någonsin i mitt liv.

Det började i torsdags med att jag och Aspeqvist (jag använder efternamnet här eftersom alla jag känner heter Erik) stämde träff på Arsenalsgatan i Stockholm för vidare färd mot skärgården. Ett av mina första inlägg på den har oftast tvivelaktiga bloggen handlade om just en sådan utflykt, så detta är nästan något av en tradition. Vi satte oss på en ångbåt och pratade om för- och nackdelar med friskolor (bland annat) i två timmar och vips var vi framme på Grinda, en bättre ö i den mittersta delen av skärgården.

Där letade vi upp en bergsskreva med lä och solsken och lät sedan sommaren skölja över oss i purpurvågor. Det rörde sig liksom inte om några stora åthävor, utan det var de enklaste av nöjen i fokus. Erik badade, jag smörjde in solkräm på min melanomska hy, vi åt sillunch och pratade om ledarskap (bland annat). Timmarna gick och efter en mellanlandning i solloungen på värdshuset tog vi båten över den guldglittrande fjärden tillbaka till Stockholm innan vi joggade till kvällens restaurang på Norr Mälarstrand. Jävlar vad vi unnade oss där, det var ett riktigt YOLO-restaurangbesök.

Efter middagen ville vi ta en drink och jag ville gå till närmaste hotellbar eftersom jag älskar hotellbarer. Erik tyckte dock inte att vi skulle ta första bästa ställe, så den idén dissades. Synd då att det första bästa stället också visade sig vara det sista bästa stället på Kungsholmen så vi fick efter en timmes letande åka till lägenheten på Lilla Essingen där Erik huserade istället. Känns som att Erik har bränt sina chanser att bestämma bar nu, är väl det man kan säga om det.

Fredagen blev i stort sett en mellandag med resa till Linköping och så. Jag var dessutom seg efter allt unnande dagen före, så en hel del av planerna för fredagen fick strykas. Det fanns dock utrymme för att gå och se England-Spanien i fotbolls-EM på nya fina Linköpings Arena med mor, far, Hannes och föräldravännen Björn. En kul match även om Arsenaldamerna i England inte levererade i och med spanjorskornas seger.

På lördagen var det så bröllop. Fredrik skulle gifta sig med Märta och det var en fin inledande vigsel innan det blev finmiddag. Det var kul att träffa Berlingänget igen, och det var dessutom en del andra roliga återseenden. Min bordsdam visade sig vara pressekreterare i Miljöpartiet, så det är bra att jag nu har en direktlina in till Gustav (som vi i den inre kretsen kallar honom, ja språkröret ni vet). Det blir praktiskt när jag ska få igenom den så kallade Fridolinreformen till årsskiftet 2014-15, som med en tidsrevolution kommer lösa problemen med arbetslösheten och stressen i samhället. Jag började spåna på idén där under slutet av kvällen och jag är säker på att när jag presenterar den så kommer den gå viral i samma stund. Återkommer kanske till den i ett senare inlägg.

Jag höll, såklart, ett tal och ledde in det i min och Fredriks låt Statoil som vi skrev för drygt tio år sedan. Vi framförde låten tillsammans och det var kul att få göra det. Han uppskattade det mycket, och det var precis meningen.

Senare på kvällen återförenade också jag och Kleiner vår duo Sprängarpatrullen och framförde vår största hit, en cover av Paul Simons America som vi senast framförde för elva år sedan under en turné på Costa del Sol i Spanien. First Aid Kit, ni kan väl välja en egen låt att tolka?

Det blev en rolig och minnesvärd bröllopsfest som slutade med en taxiresa i morgonljuset genom stan för 1100:-. Vi tar väl en YOLO på den också antar jag.

I söndags blev det lugnt och städat på alla sätt och vis, men jag orkade ändå med en längre promenad från Lambot till Gamla Linköping och tillbaka. Känns som att jag behöver några sådana dagar till nu.

Igår träffade jag Per och Erik (alla heter som bekant Erik, den här är Pers bror) och vi kollade på England-Ryssland. Jag tar främst med mig två saker från matchen:
1. Att höra först Rysslands nationalsång och sedan nynna med i God save the queen var mäktigt.
2. Ibland stämmer myten om engelska personer och deras bristande dentalhygien. En supporter såg ut precis som karikatyrerna av brittiskor i Family Guy, in i minsta detalj, ända ner till tanden. Ja, tanden. Det ska vara singularis.

Efter matchen tog vi en öl med Elin innan det blev lite soffhäng i Lambohov med Hannes som nu var pigg efter att ha sovit i 36 timmar i sträck efter den svensexa han var på i lördags.

Roliga dagar. Låt oss nu göra de avslutande tre veckorna på semestern lika trivsamma.