Terve.
Den som trodde att jag var klar med resandet bara för att semestern är slut hoppade allt i galen tunna. I fredags smet jag från jobbet och drog till de tusen sjöarnas land. Jag, Bäckström och Luks bojkottade allt vad båtar heter och tog istället flyget i 40 minuter. Jag skulle vilja säga något om utsikten när vi närmade oss Finland, men vi hade fått tag på den fönsterplats där det inte fanns något fönster, så det var bara att stirra in i väggen när vi skulle landa. Därmed kan jag inte bekräfta att det faktiskt finns tusen sjöar i Finland.
På plats i Helsingfors mötte vi upp Lander, Chadli, Walle, Masse och Nille och påbörjade det allmänna muntra surret om allt och inget som är standard när Arsenal Sweden är ute och reser. Vi hoppade runt på ett gäng barer och kunde konstatera att priserna i Helsingfors var i rena Norge-klassen. Ett pint gick på sju-åtta € och de dyra priserna blev ett stående samtalsämne under hela helgen.
Det blev en sen kväll, som det alltid verkar bli nuförtiden. De borde inte ha öppet så jävla sent överallt. Tacka vet jag på den gamla goda tiden i England när pubarna stängde klockan elva och man gick hem med en större påse från Burger King och kollade på Match of the Day då. Hålla på och dricka salmiakkishots mitt i natten är ju bara omoget beteende. Jag får skärpa mig.
Dagen efter var vi inte jättepigga, men efter frukost och några Resorb kom vi igång igen. Vi hängde på Henry's bar (eftersom att han ju var bäst av alla för tio år sedan) innan det blev en promenad bort till Olympiastadion på en sovjetsk paradgata förbi parlamentet och operan. Jag hade velat ta en av de omtalade barspårvagnarna som åkte omkring, men det dök aldrig upp något med tillräckligt bra tajming.
OS i Helsingfors hölls 1952 så det var inte den mest moderna arena jag har besökt i mitt liv, men om man bortser från att det var stickiga träsäten så var arkitekturen häftig. Särskilt som att det var fullsatt, och den stora majoriteten var Arsenalfans. Det gick säkert 50 Arsenaltröjor på varje Manchester City-tröja som syntes till. Våra platser var usla, på första raden bakom Joe Harts mål så vi såg inte så bra - men på den här resan var matchen betydelselös i och med att det var en träningsmatch så det gjorde ingenting. Särskilt inte som Arsenal vann med 3-1 och det var relativt god stämning med en hel del läktarsånger.
Efter matchen satte vi oss på en pub med utsikt över arenan innan vi gick in till centrum igen för en bit mat och fortsatta festligheter. Till slut landade vi på en mojitobar, och sen kan ni ju räkna ut själva hur det urartade. Luks var nog hetast då han vid ett tillfälle körde poledancing på ett bord. Om någon är orolig över att det inte skulle finnas bilder och/eller video på detta kan jag meddela att det behöver ni inte vara. De existerar i allra högsta grad.
Det blev rätt sent även på lördagen. Vad har vi sagt om det där med öppettiderna? Stäng klubbarna så hederligt folk kommer i säng lite mer kristet.
Så blev det söndag och det var dags för ännu en seg hemresa som tack vare närheten till grannlandet gick relativt smärtfritt. Vi sammanfattade allting med att Helsingfors är en helt okej stad, men att det är alldeles för dyrt där för att det ska bli en vana att åka dit. Språket är också ett kapitel för sig, men jag nöjer mig med att konstatera att i 80 procent av fallen bygger orden på en svensk ordstam som de bara har lagt till ett i på slutet på. Måste vara sjukt lätt att lära sig. Yksi öli tacki, kiitos. För enkelt.
Den här veckan har jag börjat jobba, och det känns kul att vara igång igen. Arbetslaget verkar laddat och stämningen är lika god som alltid, så den här terminen kommer bli rolig. I alla fall fram till november, för då dör allt hopp om att någonsin få ha roligt igen. Men det är långt dit.
I torsdags hade vi kick off och som seden bjuder tog jag det inte alls lugnt och var inte alls den förste att gå hem, vilket i sin tur ledde till att jag inte alls var den piggaste medarbetaren dagen efter i år också. Det var dock väldigt trevligt och en glad överraskning var att Björn numera jobbar på vår systerskola, så nu lär jag ha en del att göra med honom även professionellt. Eller oprofessionellt kanske är mer sant när vi ska samarbeta...
Nu ska jag njuta av att Hannes börjar jobba i morgon och för första gången i världshistorien behöver gå upp före mig. Min skadeglädje har varit orimligt stor hela kvällen. Tills jag kom på att hans ingångslön är 5000:- högre än vad jag hade för fyra år sedan, så då blev jag avundsjuk istället. Skadeglädje och avundsjuka. Kanske de två mest sympatiska känslorna i en härlig blandning med en skvätt söndagsångest som myntan på mojitoverket. Så kan vi också avsluta läsårets första helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar