What's another year

Du vet hur det kan vara med gamla vänner. Den där kompisen man brukade höras med så gott som dagligen, men där olika omständigheter i livet har, inte slagit split i vänskapen, men påverkat relationen i en riktning där man inte hörs av längre. Plötsligt har det gått ett år. Kanske två. Ibland mer än så. Du går med känslan av att du borde höra av dig. Fast inte idag. Det går ju att göra någon annan dag.

Ibland kommer aldrig den dagen, men då och då får du feeling - kanske efter en särskilt lyckad dag på jobbet eller efter ett gympass när du hög på endorfiner tänker "va fan, idag är väl lika bra som någon" och ringer.

Idag är den dagen i min relation till Expeditionen. På ett tåg norrut med en klassisk SJ-Mariestad för 67:- i systemet tänkte jag "va fan" och bara skrev igång. Och tänk. Det är ju som om vi aldrig var ifrån varandra när han svarade.

Jag inser att det är en oöverstiglig uppgift att ge en rekapitulation över höstens öden och äventyr, så

jag kommer inte fördjupa mig i den utan istället försöka göra ett bokslut över året så som kutymen kräver såhär års.

Många har dubbat 2016 till ett annus horribilis, och det kan jag givetvis skriva under på vad gäller det globala perspektivet. Brexit, Trump, Syrien och att Arsenal slarvade bort ännu ett ligaguld är naturligtvis händelser som vi är överens om har gjort världen mörkare och det har i sin tur skapat en domedagskänsla som jag inte har upplevt sedan Emmanuel Petit och Marc Overmars såldes till Barcelona 2000. Den här bloggen har dock inte, trots en något missledande grafisk profil, några världsomspännande ambitioner utan är mer inriktad på navelskådning. Så jag anlägger härmed gamnacke och börjar karda mitt högst personliga navelludd.

Bäst 2016 var utan tvekan det faktum att jag efter fem år, sex ovälkomna lägenhetsuppsägningar, sju sorger och åtta bedrövelser fick ett förstahandskontrakt på en alldeles egen bostad. Jag ljuger inte när jag påstår att mina steg blev upp till nio gånger lättare när jag slapp att dels bo i kartonger och dels att alltid ha en liten men naggande oro i strax ovanför solar plexus rörande var jag ska bo om ett halvår. När jag fick beskedet om att jag erbjöds kontrakt trodde jag inte att det var sant. Dessutom trivs jag väldigt bra i lägenheten, även om den är lite kall (temperaturmässigt alltså, inte kall som i samhället) och att grannens oerhört bullriga skratt kan bli väl påtagligt sent på kvällen. Han kan söka jobb som burkskratt om Svensson Svensson får en remake nästa år. (Är det nu jag erkänner att jag hade en gedigen crush på Chelsie Dickson som spelade Lina?) Det enda jag saknar med att flytta hela tiden är att få köra flyttbil, men det går ju att åtgärda. Bara att kila över till grannen Tripple K och hyra en i några timmar och köra omkring lite.

Även arbetsåret har varit till stor belåtenhet. Trots att mycket talade emot oss i arbetslaget när året startade lyckades vi efter förutsättningarna fantastiskt bra med niorna, och jag var personligen extremt nöjd med resultatet i mina ämnen. Min nya klass (a vad tror du om klassen då?) är bra och har fått en fin start, så höstterminen har varit fin. Jag vill även göra en shoutout till mina härliga kollegor som jag trivs alldeles förträffligt med. Förutom musikläraren. Den jäveln tål jag inte.

Årets resa är svår att utse. Sommarens vandring på Kungsleden växer i mig hela tiden, och jag längtar redan tillbaka. Naturen är fan underskattad, så kudos till den. Jag hade även fina helger i Oslo och Köpenhamn under året hos olika Erikar, och Loydarnas bröllop i augusti är ett fint minne. Londonresan med pappa var också något jag kommer bära med mig, och inte bara för att det var 20 år sedan vår första resa till England. Men den utflykt som sticker ut mest är Arsenal Swedens veteranresa som vi drog iväg på i maj. Cirka 20 vänner från nu och då i supporterklubben hängde med och jag har nog aldrig skrattat så mycket under en och samma helg. Och det var faktiskt inte bara åt Tottenham.

Nu ska jag lista årets bästa kulturella upplevelser, för jag är lite ovan vid det här bloggformatet och orkar inte skriva så mycket mer. Dessutom har jag flera gånger under året uppmärksammats på att alla gillar listor.

Årets bästa kulturupplevelser (utan inbördes ordning):

• TV-serie: The Crown
• Bok: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
• Film: Efterskalv
• Pod: Snedtänkt
• Musikal: Spelman på taket på Uppsala Stadsteater
• Skiva: Soundtracket till musikalen Hamilton
• Låt: Leonard Cohen - You want it darker
• Konsert - Kent på Tele2

Sport då? Jo, det har blivit en del sport. Framförallt fotboll. Arsenal är ju lite som ett jobb för mig, och laget ägnar sig tyvärr mest åt att rada upp normala besvikelser. Men det är bara att tugga i sig, för klubben finns i mitt blod och den gemenskap vi har byggt upp i supporterklubben vill jag inte vara utan. Jag har också fördjupat mitt intresse för Sirius, i bästa Gloryhunter-stil såhär lagom till att laget har gått upp i Allsvenskan. Det är så uppfriskande att bara vara supporter utan att behöva ta ansvar för saker runtomkring. 

Det överlägset värsta som hände under året var att farmor dog. Trots att hon har varit sjuk en längre tid och inte har haft möjlighet att kommunicera under ganska många år var det ändå en chock att få beskedet. Jag är tacksam för de år hon fanns i mitt liv och lyste upp med sitt leende och små Alice Babs-sånger. Begravningen var ljus och fin och det kändes stort och ärofyllt att tillsammans med mina bröder och kusiner få bära kistan till graven.

Det har givetvis hänt mer saker under året, både trista och roliga, men jag tror att jag stannar här. Vi har alla bättre saker för oss. Jag återkommer 2017. Då rentav med ännu sämre uppdatering.

PS. Jag skojade bara om musikläraren. Han är jättetrevlig och skickar roliga Snapchats.

Hallå där...

...Axel Asplund, som på lördagseftermiddagen genomförde sin fjärde halvmara varav den tredje i Stockholm. Hur känns det?
-Nja, målet var att komma i mål på minst samma tid som i fjol, 1.57, men jag kände tidigt i loppet att det skulle bli tufft. Hjärnan ville, men pumpen och benen orkade inte som Brolin säger i VM-krönikan -94.
Fast i det sammanhang han säger det pratade han ju om rätt extrema förutsättningar. Det var det ju över 30 grader varmt under Sveriges match mot Kamerun i Los Angeles. 
-Och?
Lite förmätet bara att ta till den referensen kan man ju tycka. 
-Hade du någon mer fråga eller?
Ja, vad blev tiden?
-Enligt min egen klocka 2.03. Vet inte vad den officiella klockningen blev. Jag kom i mål ganska exakt samtidigt som Santi Cazorla gjorde 2-1 mot Southampton. Alltid något.
Vad var det som gjorde att du inte nådde ditt mål?
-Det känns lite tidigt att svara på såhär direkt efter målgång. Vi måste se om loppet på video här i morgon och analysera vad det var som inte fungerade. Spontant tror jag att jag generellt höll för lågt tempo. Sen var det jävligt mycket folk i vägen i år också.
Publiken?
-Nej, andra löpare alltså. Spring inte halvmara om du är så otränad att du börjar gå efter fyra kilometer.
Hur upplevde du publikens stöd i år? 
-Det var något fadd stämning. Kanske var det brittsommarvärmen som fick folk lite matta. Men det var väldigt kul att se att bob hunds gitarrist Conny Nimmersjö hade kommit ut för att stötta mig vid 17 km-passagen.
Han ville kanske återgälda ditt stöd till Bergman Rock på Roskilde 2004?
-Sannolikt, ja.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
-Öl. Öl och världsfred.

Räckte det inte med den du tog på T-centralen när du väntade på tåget?
-Nej.

Trust me I'll be the one who fight for you when things go wrong

Terminen kom verkligen igång förra veckan, även om det inte är någonting mot hur det kommer att bli på onsdag när eleverna återvänder. Eller i mitt fall vänder, då de börjar sjuan och inte har något att komma åter från. Invänder kanske? Använder? Skitsamma, då blir det intensivt på riktigt igen.

Förra veckan präglades av den årliga kick-offen och i år var den lämpligt nog förlagd till Uppsala. Jag är ändå trött på hotellfrukostar. Kanske den mest överskattade maträtten sedan sushi (jävla hipstersill). Och när den är i Uppsala minskar risken för att folk får för sig att gå på efterfest också markant, då alla inte tror att man är på semester bara för att man bor på hotell och kan spåra fullständigt. Därmed inte sagt att risken att j a g ska gå på efterfest minskar.

Uppsala var det ja. Vi höll till på Norrlands Nation och det var härliga flashbacks till 00-talets utsvävningar: Det bjöds på fördrink på samma dansgolv som jag och Esh dansade i bar över till Ramlar i december 2006. Jag fick se platsen där de brukade servera Gorbys vid trehugget när det var 04-släpp. Det rutiga golvet i entréhallen. Den pampiga trappan. Det enda som inte var sig likt var att jag inte tappade bort alla jag kände i samma stund som jag kom in för att därefter tillbringa resten av kvällen åt att leta efter alla jag kände.

Enligt gammal tradition stängde jag och mina kollegor dansgolvet, och enligt ännu äldre tradition gick jag och Thylwe till Palermo för man "behöver alltid en öl till". Även när man börjar klockan nio dagen efter. Jag råkade visst ta en liten akademisk kvart där.

Det var en vecka full av jobb som avslutades med en minifestival i Botaniska trädgården. Amanda Bergman, Miriam Bryant, Melissa Horn och Lasse Winnerbäck spelade. Det var en trevlig kväll. Amanda var bra och soft, noterade jag från Vickans filt 100 meter från scenen och Bryant verkade ha återhämtat sig bra från dramat bakom scenen inför spelningen, då hon, enligt mina källor, råkade i storbråk med sin pianist minuterna innan det var dags att gå på. Sedan körde Melissa Horn samma låt om en sprucken relation femton gånger innan Winnerbäck gjorde en av de bättre spelningarna jag har sett honom göra. Jag är dock lite avvaktande till när han är såhär lycklig och sambotjock, för det blir lite mer nerv i låtarna när han är dumpad och deprimerad och lever på att dricka öl i ett mörkt hörn i en SoFo-pub. Samtidigt är det ju kul när folk är glada också. Även Lasse.

Jag kände mig lite kluven till hela arrangemanget när jag gick hem, för det kändes som att den där festivalen bara var till för att de skulle tjäna pengar även om Winnerbäck var bra. De hade mosat in så mycket folk de bara kunde, så det var löjliga köer till allting och de hade knappast satsat på mat och dryck-utbudet. Om jag betalar 70 spänn för en öl vill jag åtminstone ha en okej IPA - inte en ljummen Norrlands på platsflaska. Man kan håna Way Out West för att vara lite väl överdriven, men de vill i alla fall något. Här handlade det mest om ett sätt att få medelålders medelklassmänniskor med oerhört svensk bakgrund att spendera en tusenlapp var.

Dagen efter tog jag, Hannes och Sara hyrbilen ner till Linköping för att fira mormor som fyller 90 år. Det blev en händelserik nerresa. Sara ville besöka toaletten på Nyköpings bro, men upptäckte att den var låst och antog därför att man behövde låna en nyckel.
-Toaletten är låst, sa hon till expediten.
-Det betyder att det är någon därinne, förklarade hon bakom kassan mycket pedagogiskt och/eller nedlåtande. Hon måste ha trott att Sara var helt dum i huvudet. Jag och Hannes hade väldigt roligt åt detta.

När Melodikrysset var slut fick vi feeling och satte på playlisten "E-type väljer sina eurodiscofavoriter", som man gör, och lyssnade på några väl utvalda spår. När vi kom till Pandoras Trust Me berättade Hannes att han hade varit förtjust i henne när den låten gick på ZTV back in the days. Han förklarade det med att han "nog hade blivit lite könsmogen då" och lyckades således yppa det mest osexiga någon har sagt på den här sidan av Robinson-Jochens myntande av idiomet "det rycker i baguetten" 1998.

Vi hängde hos mormor i några timmar och det mest spektakulära som hände var att vi fick se en storstilad comeback av Grande Eivor. Hon har legat lågt med sina ekivoka utsvävningar de senaste åren, men nu var hon tillbaka. With a vengeance. Ni som har läst Wilhelm Mobergs Utvandrarna minns säkert hur Ulrika i Västergöhl ger prosten Brusander förklenande tillmälen som "bukpräst". Hos Grande Eivor var det inte tal om någon bukpräst. Nej, här var det en regelrätt kukpräst.

Ja, jag inser att det låter mer än lovligt skabröst, men jag kan inte beskriva trägubben hon hade fått från "någon i Malmslätt" på något annat sätt. Den såg ut som en helt vanlig trädocka, men när man drog i benen fälldes ur ett lönnfack den mest gedigna manslem du bara kan tänka dig ut från dockans mellangärde. Sara var i chock. Det var hysteriskt roligt. Nästan lika roligt som när morbror Sören (eller Sir N som han brukar kalla sig själv - I know!) gubbskämtade med Hannes - som ju badade med sin mobil tidigare i somras - "Hade du inte sim-kort?". Yes, we had fun. Sedan åkte vi raka E4:an hem och jag fick övningsköra lite igen. Alltid bra.

Förra helgen var jag i Göteborg och tittade på Arsenal. Det är det kortaste jag har åkt för att se Arsenal, så nu behöver jag inte klimatkompensera lika mycket. Det var en väldigt kul, men extremt intensiv helg, för det var naturligtvis mycket jobb för oss i supporterklubben. Folk var dock nöjda, och jag lärde känna min gamle kompis Ray Parlour ytterligare. Förra veckan kändes således riktigt bra med Arsenal, men sedan blev det förlust med 3-4 mot Liverpool och allt blev som vanligt igen. Tur att det bara är 37 omgångar kvar till sommaruppehållet.

Come on Barbie let's go party

Precis som förra året har vi nu obarmhärtigt nog nått augusti, och det innebär att semestern är över för den här gången. Det känns faktiskt helt okej. I år har jag inte alls samma ångest över att det är dags att börja jobba som för ett år sedan. Det ska snarare bli kul. En klart rimlig känsla.

Nu är sommaren i och för sig inte meteorologiskt slut ännu, det är inte ens början på slutet. (Men det kanske är slutet på början?) För mig är det dock bara att räkna in hösten; så är livet beskaffat - när jobbet börjar, börjar också höstterminen. Sommaren är slut, men jag kan lova att jag fick sommarens sista suck bli till ett skrik. Som det heter visan. Den jag skrev efter Eshs beställning back in the days när jag bodde i Östgöta Nations korridor. En sensommardröm, jävligt vass faktiskt. Ni skulle ha uppmuntrat mitt gitarrspel mer så att jag hade fått skivkontrakt och spelat in den för då hade ni kunnat lyssna på den på Spotify. Nu kan ni inte höra den, så skyll er själva.

Mina två sista semesterhelger har tillbringats i Västerås och i Köpenhamn. Eller Irsta och Köpenhamn rättare skrivet. Vi, jag och min bröder samt Kerstin, Sara, Elis och Edith, hade grillfest i Irsta, och det var en mycket lyckad sådan. Jag visade rekordkaraktär när jag valde att inte ta den där sista tallriken mat som hade gjort mig skräckmätt, och som jag har tagit på 102 % av alla grillfester jag har varit på.

Hannes var i vanlig ordning i centrum. Ett par dagar innan hade han råkat bada med sin mobil, och den funkade således inte. Han var så oerhört bitter att jag inte vågade skämta om det förrän han sa att man fick skämta om det. Sedan berättade han att han hade glömt sin jacka på puben kvällen innan. Vad skulle jag göra utan honom i mitt liv? *hjärtögd emoji*

Dagen efter var årets varmaste dag tror jag, så det var bara att flämta efter luft och åka och bada. Sedan tog jag, Hannes och Sara bussen hem och i takt med att Sara blev hungrigare och hungrigare dog samtalet ut. De gick hem och åt korv (det landade i det tror jag, efter århundradets längsta diskussion om vilka tillbehör som skulle förtäras - hur svårt kan det vara: ketchup, senap, rostad lök och gurkmajo!) medan jag taggade till Studenternas för att se Sirius och Super-Dragan sänka Assyriska.

Efter matchen träffade jag en före detta kollega från systerskolan, Andreas, så jag gick med honom och hans kompisar för en öl på Stationen. Sedan skulle Andreas gå, men som den födde sociala varelse jag är, valde jag att hänga med hans kompisar i tre-fyra öl till. Det är sant som de säger, vilka de nu är, att det oftast blir roligast när det är oplanerat.

Fast myten stämmer inte, för jag har gjort ett flertal planerade saker den här sommaren och de har varit roliga också. Spontanitet är således ingen förutsättning för roligt. Expeditionen går fullständigt Mythbusters på er.

I fredags drog jag, helt planerat, till Köpenhamn. Det var dags att besöka min gode vän Esh igen. Efter att inte ha varit där på över två år var det verkligen dags, och det var en grymt trevlig helg. Jag cyklade - bara en sådan sak - som en riktig dansk.

Esh jobbar i restaurangbranschen så han känner en massa somalier. Alltså inte sådana som bor i östra Afrika och jobbar som moderna pirater, utan sådana som kan massor om vin. Så vi drack extremt goda viner till extremt bra priser. Dessutom var det en orgie i god mat, dels smörrebröd och dels fisk på Kødbyens Fiskebar där han jobbar. Och så fanns det tillfälle att catcha up efter att inte ha setts på över ett år. Dessutom, vår vana trogen, så slog vi til Søren.

Det var på lite bräckliga ben jag tog mig till flygplatsen i söndags, för nog var det en släng av tømmermænd i det asplundska huvudet. Men som det heter på dansk: Hvis du er en kal om natten er du også en kal om dagen. Bara att bita ihop och flyga hem. Det enda som var trist med Köpenhamnsbesöket var att jag inte träffade någon i Aqua (trots att jag slog till Søren, men det här är en annan än han i Aqua). Jag fick dock reda på att Rene numera jobbar med chips på något sätt. Jag älskar honom ännu mer nu. *hjärtögd emoji*

Igår fick jag finbesök när Jocke och Backevik kom hit och hälsa på. Det vara bara att slå till Sören igen (eller var det Claus den här gången?) och det gjorde vi genom att först sitta och må i mitt nya utemöblemang, loungegruppen Julia, med några bättre ipor. Då var jag nöjd över att jag hade införskaffat henne. Jag var inte lika nöjd när jag skruvade ihop henne, för det var fan jobbigare än Kungsleden, Galdhøpiggen och Kebnekaise tillsammans. Sedan satte vi oss nere på Bryggeriet Ångkvarn - min nya local - och, när våra pengar hade tagit slut på grund av priserna där, på O'Connors. En fin kväll.

Det var det. Nu kör vi elva månader igen och sedan tar vi semester på nytt.

Liten ordlista (alla gillar ju ordlistor):
Kødbyen - Slakthusområdet
Slå til Søren - festa till det
Tømmermænd - timmermän, här i betydelsen att det känns som att timmermän sågar i huvudet på dig gissar jag. Bakrus med andra ord.
Hvis de er en kal om natten er du også en kal om dagen - Om du är en karl på natten så kan du också vara en karl på dagen

Cause you know I'd walk a thousand miles

"Det händer något med mig under den där vandringen på Kungsleden 1949" 

Orden sades av förre Statsministern (och en av huvudrollsinnehavarna i den så kallade Katrineholmsincidenten, se fotnot) Ingvar Carlssons i hans Sommarprogram från början av juli och han berättar att den turen födde en livslång kärlek till fjällvärlden. Jag kan bara hålla med. För att på nytt låna av Carlsson: "Utsikten, de höga fjälltopparna, dalarna med jokkar som forsar, tystnaden, enstaka fåglar som letar efter något ätbart, men framförallt det utmanande äventyret".

Ja, något hände även med mig på Kungsleden. Min kärlek till fjällvandring har funnits ända sedan Bakvattnet 1993, men den här vandringen var något annat. Att vara ute i nästan en vecka och så intensivt uppleva uppleva lugnet som råder där och se de makalöst dramatiska vyerna avlösa varandra är beroendeframkallande. Jag kommer nog alltid återvända. Men vi tar det från början.

Vi, jag och Mattias (även känd som Hedemora på Expeditionen och en trogen resekompanjon) startade resan förra måndagen med att hoppa på tåget norrut. Genast inträffade en kris då bistrons kortsystem hade brakat samman och det inte gick att handla förtäring. Som tur var hade jag innan embarkering påstridigt sett till att vi tog ut kontanter (alltid bra att ha) så vi kunde köpa öl ändå. Vi hade en egen kupé fram till Kramfors vid midnatt då helvetet brakade loss när fyra andra skulle in i det lilla utrymmet och försöka bädda och stuva undan sina gigantiska väskor. Det var svårt att läsa mina goda bok (Haruki Murakami - Norwegian Wood) under sådana stressade omständigheter.

Vi kom dock fram till Kiruna nästa morgon utan någon gigantisk försening och tog oss vidare till Nikkaloukta för att starta vår 106 kilometer långa vandring. Solen strålade och myggen var på ett särdeles piggt humör. Våra väskor var sprängfyllda med de viktigaste persedlarna och framförallt en veckas proviant. En och en väger inte frystorkade påsar mat särskilt mycket, men frukost, lurre och middag i sex dagar - det blir vad flygbranschen hade kallat "övervikt".

Dagens etapp till Kebnekaises fjällstation var på styva 19 kilometer och vi gjorde ett klassiskt nybörjarmisstag i och med att vi fyllde på med för lite energi under vandringen - en renburgare för facila 150:- var inte tillräckligt, så i värmen blev det ganska tufft. Med några kilometer kvar började det dessutom åska och duggregna och vid ett tillfälle slog blixten ner bara några hundra meter bort. Man är inte kaxig när det börjar åska och man är ovanför trädgränsen. Eller i alla fall mindre kaxig än vanligt, för all min kaxighet kan inte ens blixten skrämma bort. Vi kom dock fram till Keb helskinnade och fick sedan duscha i kallvatten som brukligt är på den fjällstationen. Upp med tältet, några obligatoriska midnattsolsselfies, och sedan var det bara att återhämta sig inför nästa dag.

På onsdagen tyckte min kropp att "nejmen vi tar väl en vilodag i soffan med lite dillchips idag va Axel?" men på fjällvandringar ska man aldrig lyssna på kroppen, utan det var bara att köra på och efter ett tag var den med i matchen igen. Det var fortsatt shortsväder, men efter den olyckliga vadbrännarhistorien från toppturen på Keb 2014 körde jag solskyddsfaktor 50 för att även fortsättningsvis den här sommaren kunna ha shorts utan att bli betraktad som Uppsalas svar på Linköpingsprofilen "Handsken".

Det var en fin dag. Stundtals helt perfekt för fjällvandring och jag njöt av tillvaron. Dessutom såg vi en ren som joggade över en jokk. Exotisch. (Det betyder "bra" på tyska.) Samtidigt försvann mobiltäckningen, och det var spännande att se hur jag skulle hantera att vara internetfri under fem dagar för första gången sedan högstadiet. Trots att det bara var 14 kilometer att gå var det ändå två slitna själar som anlände till Singis fjällstuga. Kropparna var inte riktigt inne i lunken ännu, kunde vi konstatera. Men det var, efter tältresning och och iskallt bad i jokken, harmoniskt att sitta på en sten i solen och läsa mot en fond så bedårande att den rimligen var photoshoppad.

Nästa dag var det stora kraftprovet. Eftersom de kommande två sträckorna på leden var 12 kilometer hade vi bestämt oss för att dubbla. Vi dubblade det mesta. Dubbla luncher. Dubbla paket russin. Dubbla powerbars. Nu jävlar skulle det bli åka av och första tolvkilometaren gick alldeles utmärkt. På den andra tolvan började det dock bli slitigt, men då vi investerade i ett par öl där halvvägs i fjällstugan Sälka hade vi en tydlig målbild framför ögonen. Att få en öl. Mer än så krävs oftast inte som mål för en enkel man som jag.

Men jävlar vad vi fick kämpa för den där ölen - och whiskyn för den delen, för jag hade med en liten plunta bara för denna etapp. Med ungefär fyra kilometer kvar dök det beryktade Tjäktjapasset upp i fjärran likt ett Mount Doom i Sagan om Ringen. Minus lava och flygande vålnader - jag är tämligen säker på att de flygande vålnader jag såg framför mig när vi genomförde stigningen upp över det höga passet (Kungsledens högsta punkt på 1150 meter) bara var rimliga hallucinationer på grund av utmattningen.  Efter passet hade vi fortfarande några kilometer kvar, och stenlandskapet som gjorde sitt bästa för att imitera Mordor var kanske ingen favorit. När det dök upp spångar att gå på kan jag ha uttryckt något som kan ha tolkats som att jag älskar spångar mer än min egen familj, men det ska givetvis tas med en nypa salt. Samtidigt var jag väldigt, väldigt lycklig över spångarna, för det var inte direkt hoppsastegsläge där den sista biten fram till Tjäktjas fjällstuga. (Jag vet, helt omöjligt att uttala).

Det var en fest utan dess like i tältet på kvällen, efter tio timmars vandring. Öl och whisky. Nötmix och torkad skinka. Kanske resans godaste stämning, och det säger mycket för stämningen var god hela resan, förutom då när Mattias slog mig i huvudet stenhårt under förevändningen att han skulle döda 0,0000000000001 promille av Norrlandsfjällens myggor. Då var det irriterat en stund. Att ölen gjorde så att jag var tvungen att gå ut ur tältet två gånger på natten för att kissa låter kanske inte så jobbigt, men tänk då på att man för att ta sig ut ur tältet måste krångla sig ur en sovsäck, ta på sig kläder, hitta badskorna i förtältet, öppna förtältet, resa sig upp på Bambisvajiga ben och gå bort lite avsides för att uträtta behoven samtidigt som man får kallbrand i hela kroppen så förstår du vilket projekt det blir. Trots det har det sällan varit så gott med en fyrtiokroners folköl 3,5.

Dagen efter blev känd som "Tramssträckan", för den var så oerhört enkel jämfört med dubbelpasset på torsdagen. Nedförsbacke både bildligt och bokstavligt. Vi var framme vid Alesjaures stuga på bara fyra timmar och det mest spektakulära som hände var den stora mygginvationen på lunchen där de små asen verkade tävla i att omkomma på mest spektakulära sätt. Topp två var hen som flög ner i min lapskojs och drunknade och hen som tog sig in i min munhåla och avled av oklar anledning därinne.

I Alesjaure hade de vedeldad bastu och det var underbart att sitta i värmen och sedan kasta sig i den iskalla forsen utanför. En av veckans höjdpunkter.

I lördags var det dags för ännu en lång sträcka. 21 kilometer hade vi fram till Abiskojaure, men enligt uppgift skulle den vara rätt behaglig. Om det inte regnade och blåste i 16 timmar dårå. Vilket det givetvis gjorde. Men det var bara att dra på sig regnstället och streta på ett steg i taget. I början tänkte jag att regnet kanske skulle upphöra, men efter några timmar var det bara att inse att detta var förutsättningarna för resten av dagen. Då gällde det att tänka positivt. Jag gillar precis som alla andra listor, så jag ägnade mycket tid åt att mentalt sammanställa en sådan över positiva aspekter på det idoga regnet. Här följer ett utdrag, för med tanke på hur länge regnet föll blev också listan längre än vad som är rimligt att återge här. Men:

1. Det är bra för grödorna
2. Djuren behöver dricka
3. Det blir färre mygg
4. Ingen solbränna
5. Positivt för grundvattnet på Öland
6. Svettsaltavlagringarna på kepsen tvättas bort
7. Kängorna får en rejäl testkörning

Kängor ja, mina nya kängor. Alltid ett känsligt ämne på en fjällvandring. Dåliga kängor kan sabba en hel resa, medan bra kan rädda dig under de mest ogästvänliga förutsättningar. Mina nya kängor är klumpiga som en högstadiekille där armar och ben växt ifrån övriga kroppen och grova som smeden i valfri Astrid Lindgren-roman. Men de är ändå mina älsklingar. Trots regn, lervälling och vadande över ilsket strömmande jokkar höll de mig torrare än lärarhumor. Och jag klarade mig med ett enda skavsår, och det fick jag för att jag nonchalant lämnade ett väck på strumporna - inte på grund av kängorna.

Målnedvetet jobbade vi oss igenom kilometer för kilometer och plötslig var vi framme och fick av oss de blöta kläderna, för att ta plats i en bastu där två finnar satt och styrde och ställde över ösningen. Då blir det ju bra, även om en av dem grymtade lite över det bedrövliga aggregatet. Det är kontroversiellt med bastuaggregat för finnar.

Sista dagen och sista sträckan var den lättaste. Dels var packningen lättare än någonsin och dels regnade det inte längre. Tänk vilken tacksamhet man kan känna över uppehåll. Den här dagen mötte vi många som gick åt andra hållet, och det kändes skönt att inte vara den som hade kvar fem-sex dagar på trailen framför sig, vilket vi också sa högt så fort någon passerade. Till sist var vi framme Abisko Fjällstation och vår promenad var över. Det var skönt att för sista gången den här resan slå upp tältet och sedan jogga förbi Lapporten till bastun. 

På kvällen hängde vi i fjällstationen och drack rimligt många dubbel-ipor med utsikt över Torne Träsk samtidigt som vi kunde uppdatera oss på vad som hade hänt i världen. Det var deprimerande. Inte dubbel-iporna, men världen. Terrordåd, nedslagna kuppförsök, Donald Trump, inga nya Arsenalvärvningar och ett helt jävla samhälle som plötsligt springer omkring som dårar och letar Pokemon. Det var ju bara att stänga av igen. Vi avnjöt också en delikat trerätters på restaurangen och det säger jag inte bara för att den inte bestod av primärt fyrstorkad mat, för den var helt fantastiskt även objektivt sett. 

Sedan återstod bara ett dygn av att slå ihjäl tid. Först genom att vänta på tåget i sex timmar, och sedan genom att sitta/försöka sova på tåget i ytterligare fjorton timmar. Det var mer än skönt att komma fram till Uppsala. Tack till Mattias för en suverän resa. Det enda som var trist var att jag inte såg en enda lämmel. Det var tydligen inte lämmelår. I år heller.

Fotnot: Den så kallade Katrineholmsincidenten tilldrog sig på ett bibliotek i staden då jag och Love var med pappa och uppträdde som vi ofta gjorde under början av 90-talet när pappa var ute och spelade som den mycket populäre men fege sjörövarkaptenen Svarte Bill. Av någon anledning, kanske för att främja barnkultur, fanns Ingvar Carlsson i publiken och spänningen inför spelningen gjorde att någon drabbades av riktigt elak gasbildning. Lukten var outhärdlig där vi väntade på att gå ut på scenen. Än idag är det omdiskuterat i vår familj vem som var skyldig. Love hävdar bestämt att det var jag som orsakade den hemska odören, medan jag gärna vill rebukera med den alltid så gångbara devisen "den som nämnde't han klämde't". Oavsett så fick begreppet "Katrineholmare" en ny betydelse den dagen, och användes sedermera under många år i vår familj när någon släppte väder.

Monday's no fun, Tuesday's the same

Efter en i stora drag, för att vara jag på semestern, lugn vecka där jag har läst ut tre böcker fick jag lite inspiration här. När man läser så skickliga skribenter som Tom Malmquist, Viktor Barth-Kron och Klas Ingesson kan man ju inte bli annat än inspirerad. Tom och Klas skrev i och för sig väldigt mycket om döden, och det kanske inte är så upplyftande alla gånger. Men hej, du känner ju mig, jag är inte den som väjer för de svåra samtalen. Det är ju konflikterna jag väjer för. Fast det är kanske just på grund av konfliktrisken som samtalen känns svåra, och de svåra samtalen väjer jag ju inte för längre. Anar vi en liten personlig utveckling här? Jag tror nog att vi anar det.

Du ser hur det blir när litteraturen tar över. Navelskådande och kvasidjupt. Innan jag går alldeles Sommar i P1 på er får jag nog ta och avhandla lite av den senaste veckans händelser, så att Expeditionen inte spårar ur fullständigt.

Förra helgen tillbringade jag i Stockholm då supporterklubben hade årsmöte på lördagen. På fredagen gjorde vi först Tennstopet där jag slog till med min mesta indie-celebrity spotting sedan mätningarna infördes då Wannadies-Pär spankulerade ut på uteserveringen med en lager i näven. Endast 25 % av de jag har nämnt detta för har förstått storheten i den spotten, så det stärker ju indiefaktorn. Jag, Lander och Loyden, som Tobias numera kommer att kallas, lämnade Vasastan för en utflykt till neohipsterområdena söder om Söder där vi hade grillparty med Kaj och hans grannar. Sedan tryckte vi in fyra pers i framsätet av Backeviks jobbskåpbil, jag fick Loyden i knät/bröstkorgen så mina lungor trycktes så långt upp i halsen att de kittlade gomseglet.

På lördagen betade vi av årsmötet utan några problem och därefter var det uteserveringshäng som gällde. Först på den nya stampuben The Flying Horse och sedan på Gården ungefär fem stenkast bort. Eller sju. Jag vet inte riktigt hur långt ett officiellt stenkast är, men var och en kan ju mäta själv om avståndet anses vara viktigt här.

Vi kollade på Tyskland-Italien där och hejade såklart på Özil, och det gick ju bra. Sedan tävlade vi i att dricka IPA, och det var nog rätt jämnt mellan mig och Backevik. Jag upptäckte att Kent Ekeroth stod ett par meter bort och tog väldigt många förklenande Snapchats på honom, men vågade inte diskutera politik med honom. Jag ville ju inte bli kallad hora eller andra saker som han brukar säga till folk på stan. Dessutom såg hans livvakter livsfarliga ut.

Sedan hamnade jag i bråk med någon form av järnrör och snubblade omkull (*infoga valfritt Kent Ekeroth-relaterat skämt*) och då tog Lander det mycket sunda beslutet att vi skulle åka hem och sova. Via Burger King givetvis.

Därefter, efter den rejäla lördagen, tillbringade jag några dagar i stillsam reflektion. Det känns skönt att kunna ta flera lugna dagar i rad utan att få dåligt samvete för att man inte gör något. Det är ju fortfarande lång tid kvar på semestern. Den mest storslagna insatsen den här veckan var mitt övertända träningspass inför fjällvandringen som nu tar vid. Jag bestämde mig för att utnyttja årets varmaste dag till att gå den klassiska nu-ska-vi-beta-av-friluftslivssegmentet-i-idrotten-vandringsleden Gula Stigen som går från Studenternas ner till en av Mälarens nordligaste vikar. Bara 12 km. Enkel väg. Jag gick tur och retur. Med endast en rast.

Med facit i hand, det vill säga the mother of all urlakade kroppar dagen efter, kanske det hade varit klokt att ta bussen hem. Å andra sidan är det bara töntar som åker buss hem, och i Abisko nationalpark finns det inga bussar som jag brukar säga.

Den här helgen tog jag mig också till Stockholm. Nu för att umgås med Aspeqvist. Vi har en tradition att åka ut till skärgården varje sommar, och då Djurgården får räknas till skärgården om vi är geografiskt generösa så hölls den traditionen vid liv även i år. Det var inga spektakulära åthävor som tilldrog sig där förutom en bättre tvårätters till lunch och en dyrare öl på Rosendahls trädgård och det var alldeles lagom. På kvällen bytte vi av Jenny med vänner och hängde med lilla Klara på Lilla Essingen (tekniskt sett också skärgården) som nu kunde fler tricks än sist jag träffade henne. Rulla till exempel. En fin dag där i skärgården.

Nu laddar jag sista timmarna innan nattåget till Kiruna rullar. Det är dags för årets fjälläventyr. Jag och Hedemora ska gå flera mil. Jag hoppas innerligt att jag får se en lämmel.

Än slank han hit och än slank han dit

Jo men det där blev en till god belåtenhet genomförd första semestervecka. Välutvecklad och nyanserad, som vi i lärarbranschen brukar säga.

Jag inledde den med några dagar i Sälen där mamma och pappa hade hyrt en stuga. Lindvallen närmare bestämt. Sälen, invänder säkert någon nu, där kan man väl ju inte vara på sommaren eftersom det inte är snö då. Men det kan man bevisligen visst, och det passar alldeles utmärkt om man som jag är intresserad av att gå längre sträckor på fjäll samtidigt som man bär ryggsäck. Fjäll som i berg alltså, inte fiskens hy. Eller drakens. Ni fattar.

Det var mest det vi gjorde. Gick på fjällen. En dag gick vi till en liten jökel eller vad en sådan där fjällsjö kallas där folk hade byggt en massa stenrösen överallt. Mamma* hävdade att det var formationer som hade skapats av inlandsisen, men det kunde ju vem som helst se att de var byggda av människohand. Det märktes inte minst på den jag råkade välta när jag tog spjärn mot den efter att mitt balanssinne hade svikit mig ännu en gång och jag var på väg mot en mycket pilsnerfilmsmässig vurpa ner i sjön under en onödig upptäcktsfärd ut i vattenbrynet.

Dagen efter gick vi en annan runda där vi bland annat såg ett klövdjur. Pappa missade det för han kom efter just då, men hävdade sturskt att han inte var avis för han hade "minsann sett rådjur förr" - mer hybris än Noas Ark. Mamma och pappa drack kaffe när vi rastade, men då det bara fanns en termos fick jag inget te. Mamma visade då att hon känner mig bäst av alla då hon hade packat ner en öl till mig. Jag såg ut som en sådan där emoji med hjärtan istället för ögon när jag fick reda på det.

På midsommarafton åkte vi till en hembygdsgård i Sälen för traditionsenligt firande. Nu vill inte jag komma här som midsommaraftnarnas svar på skolinspektionen och sträcka upp allt och alla, men både jag och pappa kände att det fanns vissa saker att lyfta på utvärderingsmötet, som jag antar att de har genomfört den här veckan. Manus är till exempel bra att ha om man ska vara konferencier på en tillställning som lockar några hundra personer. Sedan är det bra att kunna texten om man får för sig att spontant sjunga "When I'm sixty four". Det är också vettigt att bestämma låtordning till dansen runt midsommarstången, vilken version av "Prästens lilla kråka" man ska sjunga samt vara överens med spelmanslaget om vilken tonart låtarna ska sjungas i. Annars var hela firandet tipptopp.

När mamma och pappa åkte hem släppte de av mig i Dala-Floda. Det var inte på grund av att jag hade levt rövare i baksätet efter det att de hade rutit "EN GÅNG TILL OCH DU ÅKER UT!" utan det var helt planenligt. Kerstins släkt har en stuga där sedan gammalt, och nu befann hon sig där. Och hennes familj givetvis där min bror Love utgör en ansenlig del. Hade kanske varit lite otippat om jag bara skulle hänga med Kerstin i några dagar.

Det var sköna dagar i Floda. Min relation till brorsbarnen mådde bra av att umgås lite känner jag. Framförallt Edith och jag har kommit oerhört långt om vi jämför med den totala iskyla som rådde från hennes sida för bara ett drygt år sedan. Vi kan jämföra med USA bilaterala utbyte med Kuba. Om helgen då Love och Kerstin flyttade till Irsta förra våren var Grisbukten så motsvaras mitt besök i Floda av Obamas resa till Havanna nu i mars. Så oerhört god stämning. Hon kom till och med in och väckte mig på morgonen och ville att jag skulle läsa för henne, och som alla vet är mitt morgonhumör som gjort för att läsa böcker för två och ett halvtåringar så det var klart att vi skulle läsa bok.

Sedan jag kom hem har jag mest ägnat mig åt tyst reflektion i form av motion, Netflix, läsning och Sommarprat. Jag är inte helt övertygad av årets sommarvärdar, det har varit lite för mycket cancer för min smak så här långt. Och Lars Ulrich skulle med fördel kunna vara med på det där utvärderingsmötet i Sälen för att lära sig mer om vikten av manus. Men Johan Olsson var bra att lyssna på, särskilt när jag var ute och sprang milen medan han berättade om fyratimmarspass i ösregn på försäsongen. Det var inte aktuellt att ge upp efter sex kilometer då direkt.

EM blir det ju också en del, men jag ser ut att inte vinna EM-tipset på jobbet så vi behöver inte diskutera det närmare. Jag tycker inte att man kan tävla i idrott ändå.

*Om ni någon gång tar upp den där historien med henne kommer hon av allt att döma hävda att det var jag som påstod att det var isen som hade skapat alla stenrösen, men det är nog ganska lätt för er att bedöma vem av oss som ljuger. En mansplainare av rang med livlig fantasi versus en medarbetare på public service-företaget som toppar förtroendebarometern över institutioner och myndigheter i Sverige för sjätte gången. Välj själv.

A little bit of Tina's what I see

Den senaste veckan har jag känt mig så mentalt slut som jag någonsin kan minnas att jag har varit. Inte på ett sådant där gå-in-i-väggen-sätt (även om jag de facto gick in i en vägg häromveckan när jag gjorde en grov missbedömning i hur jag skulle ta kurvan runt ett hörn) utan på ett annat plan. Jag har gett allt jag hade för att ta den här terminen i mål, och nu - när semestern är några timmar gammal - känns det overkligt bra.

Det var med blandade känslor jag släppte mina fina odågor till nior för två veckor sedan. Jag skulle ljuga om jag påstod att det har varit tre lätta år, särskilt om man jämför med den relativt lätta resan jag och Tina hade med förra uppsättningen elever, men det var mer vemodigt än vad jag trodde att säga hejdå. Nog för att man sliter på varandra och nog för att jag var trött på att jaga de där eleverna som aldrig ville dyka upp på morgonen. Och nog för jag är genomless på att svara på samma fråga om och om igen när de inte behagade ta in den information jag rapade fram. Om och om igen.

Exempel generiska konversationer på KIK:
Konversation 1
AA: Var är du?
*inget svar*
AA: Well?
Elev: missa bussen
AA: När kommer du till skolan?
Elev: venne snart typ
AA: Ta dig hit så fort som möjligt och meddela mig när du är här.
Elev: aaa
*två timmar senare*
Elev: kmr inte idag *två oklara emojis*
Elev: hittade inte busskortet *fyra oklara emojis*
Elev: hoppas att ja kmr imorrn
AA: *kastar mobilen åt helvete*

Konversation 2
Elev: när börjar vi?
AA: Samma tid som du har börjat på måndagar i tre års tid.
Elev: 9.20?
AA: Nej, kl 9.00.
Elev: Sweet
*En timme senare*
Samma elev: Var ska vi samlas?
AA: I samma sal som vi har varit i den senaste månaden.
Elev: vilken är det?
AA: *skjuter sig själv i huvudet*

Det kanske inte låter som jättejobbigt, men testa att ha de där konversationerna i genomsnitt åtta gånger i veckan i två år så kanske du också känner av det läkarvetenskapen kallar hjärnblödning orsakad av ackumulerad frustration. Jag ska kanske testa att inte ge ut några kontaktuppgifter med nästa klass. Dom får skylla sig själva om de inte är i skolan - problemet är bara att du får jag sitta och ringa föräldrar istället. Vilket tar ännu mer tid.

Det bästa med att börja få lite distans till en avslutad nia (jag behöver nog några veckor till) är dock att alla de där störningsmomenten sakta suddas bort ur minnet. Kvar blir bara de härliga minnena, de som gör det här till det bästa jobb jag kan tänka mig att ha. Diskussioner där jag, som klyschan säger, får lära mig lika mycket som eleverna. Stämningen i klassrummet när jag drar någon halvelak kommentar till en elev som svarar med något ännu mer dräpande. Att se utvecklingen från barn till unga vuxna. Jag skulle inte byta bort det.

Plus att man får presenter när man släpper en nia. Det är också en fördel. I år var skörden oerhört bra. Inte mindre än två Arsenalmatchtröjor, diverse goda ätbara saker och många fina kort med personliga hälsningar. Och blommor givetvis, men som vanligt har jag redan lyckats döda dem alla. Hur kan en blomma torka ut trots att man vattnar den varje dag? Tips till framtida elever: Garderobsblommor. Eller kaktusar. Jag är talanglös på alla andra arter.

Det är alltid separtionsångest när elever slutar, men det har nästan varit värre att acceptera att min fantastiska kollega Tina som jag har kamperat ihop med i sex år ska byta arbetslag. Tur att hon sitter kvar bredvid mig även fortsättningsvis, för annars skulle den förändringen varit för tung att bära nästa läsår.

Utanför jobbet har jag fokuserat på hård träning och hård dekadens i jämn omväxling. Jag betade av en halvmara på drygt två timmar på nationaldagen och tog hand om slutsträckan i Uppsala triathlonstafett förra veckan. Vi kom fyra. Jag uppger inte av hur många lag.

Så här års är det oerhört tilltalande att sitta på uteserveringar och dricka ipor, så det har jag ägnat en hel del tid åt också. Det är tur att det finns många likasinnade i Uppsala som gärna delar det intresset. Nu när semestern är här tror jag att jag ska fortsätta förkovra mig i den hobbyn.

Först ska jag dock fira midsommar i Lindvallen, för enligt svensk lag måste alla medborgare fira midsommar i Dalarna åtminstone en gång i sitt liv. Härmed uppfyller jag min konstitutionella plikt. Först och främst genom att åka tåg och buss i orimliga fem och en halv timma. Att tro att man var 20 igår och gå på Shotsluckan efter Sverigematchen was a bad choice.

Destination anywhere

För er som har oroat er över min stressnivå i allmänhet och resultatet av nationella provet i svenska i synnerhet har jag odelat positiva besked. Min stressnivå är nu nere på normal nivå, det vill säga långt nedanför en flygvärdinna som just har blivit informerad att det finns en egyptisk kapare med bombbälte ombord men något över den mer obrydda "nu går jag och tar en selfie med kaparen"-nivån. Att jag är mer normal till kynnet igen har nog mest att göra med att det är påsklov och att jag för en gångs skull är ledig på lovet och dessutom har valt att ta det ganska lugnt som en smula omväxling.

Fast det där med ledig kanske är att ta i; några timmars smygjobb har jag allt fått unna mig. Det var ju det där med ett nationellt prov som skulle bedömas.

Jag har ägnat påsken åt att besöka Linköping och barnhemmet - om det nu räknas som barnhem fortfarande då mamma och pappa vid det här laget har restaurerat samtliga rum i huset. Eller renoverat kanske det heter. Bortsett från Hannes pojkrum, för det fick de garanterat både sanera och restaurera när han flyttade till Uppsala för att det skulle leva upp till Naturvårdsverkets minimikrav för acceptabel nivå av föroreningar.

Det var trevligt att besöka mamma och pappa igen, och det var kul att Hannes och Sara följde med också. Vi inledde resan med några semesterlyckliga öl på Stationen innan vi hetsköpte chips till tågresan som blev alldeles lagom angenäm, tack vare färdkosten primärt. I gamla fina Lambohov hann vi med både det ena och det andra, och där räknar jag mat som det ena och dryck som det andra. Det var nog mest det vi gjorde, åt och drack. Våfflor till exempel, då det var våffeldagen i lördags (trots att ingen av oss är under sju år insisterade Hannes på förtäring av denna rätt).

Jag hann också träffa Per och Kenneth Andersson-Erik över en hel del rödvin och ännu mer Cloettagodis, då Erik jobbar där och hade fått ett bra pris. Erik ville mest diskutera Tottenham, men av förklarliga skäl, som till exempel att vi inte är helt dumma i huvudet, försökte jag och Per styra över samtalet till annat. Vi rundade av kvällen på Mörners innan alla (läs Per och Erik) blev för slitna och gick hem. Då reinkarnerade jag mitt tjugoåriga partyjag med en sväng förbi Kebabbaren (den där eviga tävlingen om var den godaste kebabsåsen finns har jag aldrig förstått mig på då Kebabbaren slog in matchbollen redan någon gång runt 1999) innan det blev taxi hem där Hannes väntade med chips och Tosh.0 på tv. Bättre än så kan knappast en utekväll i Linköping sluta.

På påskdagen kom mormor förbi, men det gick bra för den här gången tyckte hon att Hannes hade "lagt på sig". När de inte drabbar mig är hennes viktkommentarer väldigt, väldigt roliga. Den enda kritik hon hade att delge mig gällde mitt skägg, men det är knappast mitt fel att min trimmer har gått sönder och jag inte har orkat köpa en ny. I övrigt vann jag äggpickningstävlingen, trots att pappa (enligt all sannolikhet var det han) i hemlighet hade bytt ut mitt ägg mot ett okokt. Det var således han som slutade med egg on his face även i år, även om det inte var bokstavligt som i fjol.

På söndagen åkte jag och Hannes hem, och det var efter Prag-Linköping 29 timmar 2003 och Gällivare-Uppsala 24 timmar 2014 den längsta tågresa jag har varit med om. Någon hade bokat biljett med byte i Sala, så vi fick åka snälltåg så oerhört länge innan vi kunde debarkera i Sala (jag skriver debarkera då jag i mitt bokläsande för tillfället är inne i en svårartad Peter Englund-period på grund av orsak, och han använder det ordet i exempelvis Stridens skönhet och sorg). Efter den pärsen var vi helt enkelt tvungna att stanna till på Stationen för årets första utserveringsöl. Och den andra, tredje och fjärde. Plus ett par därinne också.

Sedan dess har jag ägnat mig åt att smygjobba samt att börja hårdsatsningen mot halvmaran i Ekeby i juni. Jag har tillryggalagt många kilometrar de här dagarna, då det till och med har blivit dubbla pass igår och idag. Till yttermera visso (Peter Englund) blir det spinning i morgon, så jag kommer att vara en helt ny människa efter påsk. Den där nedbrutna, sönderstressade och slitna Quasimodoliknande karaktären som lämnade jobbet i torsdags kommer vara ersatt av en rakryggad man i sina bästa år som likt en frustande ardenner redo att välta en hel urskog galopperar in i lärarrummet. I alla fall fram tills vecka 17 då nationella provet i engelska hålls.

Det är tuffa tider, för en del

Det är sådana tiderna nu säger man ganska ofta. Eller man och men (eller en och en om vi ska vara sådär königa av oss), det är snarare jag som ofta säger det, som den gedigna gubbe jag numera i allt större omfattning är.

(Jag har till och med varit nära att göra den mest gubbiga saken någonsin i mitt liv - förutom att jag har börjat köpa 400 kronorswhisky - då jag idag bara var några djupa andetag från att gå och slänga en elevs väska i brännbartkärlet i soprummet. Bakgrunden är att han alltid nonchalant lämnar den överallt på fel ställen och jag som svar har börjat gömma den för honom, ibland i dagar. Min mycket mogna och pedagogiskt föredömliga strategi har dock inte gett det genomslag jag har önskat då väskjäveln fortsatt ligger och skräpar överallt efter skoldagens slut. När inte det har fungerat tillfredsställande har jag börjat hota med att slänga den i soptunnan. Idag låg den och skräpade i en korridor igen, och jag kände hur jag, i någon form av Hulkenmetamorfos, långsamt förvandlades till en man som heter Ove. Lyckligtvis behärskade jag mig och gick och gömde den i materialförrådet istället.)

(Nämnde jag förresten att jag har känt mig en aning stressad den här veckan? Inte?)

Det är alltså sådana tider nu. Det är ett bra begrepp att använda alltid. Vid tröttheten i november. Vid vabb- och sjukhelvetet i februari (mest helvete för mig som inte har ovanan att vara sjuk eller vabba som får dubbelt så mycket att göra). Vid betygsättning. Veckan före ett lov. Eller vid, som nu, nationella prov-säsongen.

Proven omgärdas av en hel del meck för det ska ordnas med en massa praktiska detaljer inför provet, och så är det en anspänning för mig som har undervisat eleverna i nästan tre år för det är ju något av ett kvitto på hur effektiv undervisningen har varit. Det samtidigt som allt annat jag gör vanligtvis också ska skötas. Så idag var jag på jobbet klockan 7.00. Sedan öste det på i full fart tills jag kom hem klockan 20.30. (Har jag nämnt det här med stress?) Som lite rutten lök på den sönderkokta laxen har dessutom halva min klass bestämt sig för att spåra ur, såhär lagom till halvtid på terminen då det fortfarande är för långt tid kvar för att man ska kunna släppa något och det är för kort tid kvar för att man ska orka hoppas på någon långsiktig förbättring.

Dessutom går ju Arsenal som tåget. Som det där tåget som spårade ur fullständigt i Getå för 98 år sedan när 42 personer dog och eldare Carlsson blev begravd under kolet. Den typen av haverier gör naturligtvis sitt för att skapa mer SJ-stämning - för att ta den har mycket välfunna tågmetaforen hela vägen in i banhallen - i detta pressade liv.

Nåja, nog för att det är skönt att ventilera lite gnäll emellanåt så ska vi inte bara fokusera på det som skaver. Det har varit många trevliga helger på sistone, med olika karaktär. För två veckor sedan var jag på 30-årskalas hos min kollega Annica och det var lite utanför bekvämlighetszonen då jag inte kände så många där. Dessutom fick jag hänga med kultureliten i form av en före detta ständig sekreterare i en av Sveriges mest kända akademier - och då pratar jag inte om Sirius fotbollsakademi eller om Horace. Jag som är väldigt imponerad av kändisar var mycket nöjd. Samtidigt kan jag konstatera att jag har fått en ny bild av nobelpriset efter den skivan.

Förra veckan hade vi en trevlig AW på fredagen innan det blev Stockholm i lördags och jobb med supporterklubben innan vi gick på lokal. Lander, som tidigare har myntat begreppet tvångsarkebusering (till skillnad från frivillig sådan), kom på en ny bevingad sammansättning när han  som första person i världshistorien, rimligtvis, nämnde ordet bukmåg. Det känns som att det i någon mån går att härleda det till det något svensexesunkiga begreppet buksvåger, men vi kom inte riktigt överens om dess slutgiltiga definition. När jag lyfte det med Hannes igår föreslog han att det kan vara ett begrepp för två snubbar som är ihop med samma tjej utan att de känner till varandra. Eller med varandras goda minne. Diskutera gärna detta i smågrupper i samband med valfritt socialt sammanhang till helgen. Jag lovar att det blir succé.

Den kommande helgen tänker jag ska bli rätt städad. Det är visserligen bara en vecka till påsklovet, men efter den här veckans helvete utmaningar behöver jag all återhämtning jag kan få. Det är ju lite sådana tider nu. Bukmågarnas tid.

Åh hua mig åh hua mig jag är så arg idag

Usch. Alltså på riktigt: Seriöst USCH.

Jag trodde att jag hade kommit över det där med att bli knäckt av fotbollsresultaten. Att jag efter så många år av normala besvikelser var så pass härdad att ännu ett misslyckande inte skulle få mig ur balans. Men nej. Den här gången känns det nästan värre än någonsin, och jag antar att det beror på att jag faktiskt trodde det där satans fotbollslaget skulle lyckas vinna ligan den här säsongen. Efter tolv års fruktlösa försök.

Det är en klyscha - men som i alla klyschor finns det ett korn av sanning (ett uttryck som i sig är en klyscha och således bekräftar sin egen tes - metagenialitet när den är som vackrast) - att det är hoppet som dödar dig. Har man absolut inga förväntningar kan man aldrig bli besviken. Jag hävdar alltid att det i så fall är meningslöst att hålla på ett lag i och med det onödiga i att följa ett lag som man inte tror ska lyckas. Då kan man lika gärna börja hålla på typ kosläppet eller E4:an eller något annat där man inte kan vinna.

Igår upplevde jag något nytt i mitt 20-åriga Arsenalsupporterskap. Jag kom på mig själv att inte ha någon vilja alls att se nästa match. Jag pallar inte längre se dessa mångmiljonärer gång på gång misslyckas på sätt jag inte ens trodde var möjliga. Det känns helt sjukt att det som jag i normala fall ser fram emot - matcherna - nu bara framkallar ovilja och avsmak. Usch.

Det var, efter gårdagens fiasko mot Swansea, alltså en tuff arbetsdag idag. Jag vet av erfarenhet att allt bara blir värre om jag jag runt och är tjurig på jobbet, för då blir eleverna tjuriga tillbaka och sedan är det tjurigare än i en jävla Belgian Blue-fabrik i korridorerna. Leo kan ta och buda över den där Oscarsstatyetten med en gång, för skådespelarinsatsen jag bjöd på under förmiddagen var method acting in its finest. Det var leenden och skämt och peptalks och det ena med det andra samtidigt som jag kände mig död på insidan. Thorsten Flinck-nivå på ångest kontra prestation.

Framåt lunch blev det väl något bättre, och med ett spinningpass framåt kvällen fick jag i alla fall bort en del mentala slaggprodukter. Men fy fan för den här hobbyn alltså. Om det bara gick att sluta bry sig.

Jag har haft fullt skägg på sistone, och det beror inte bara på att min trimmer har gått sönder. Det har genomförts en flytt som bekant, och det på rekordtid efter fin hjälp av Hannes, Sara och Charlie Alptopp. Det känns lika skönt varje dag att låsa upp dörren och komma hem. När jag väl är inne i lägenheten är det kanske inte lika skönt på grund av att man inte prioriterar uppvärmning i den här staden. Typ som jag när jag spelar korpmatch. Lägenheten är dock mycket fräsch, nyrenoverad som den är och jag ser fram emot att kunna nyttja uteplatsen när/om värmen kommer. De måste bara bygga om hålet utanför här till en uteplats.

Jag har börjat få ordning på möblemanget också efter ett par turer till Ikea. Jag har rensat ut en del gamla trötta prylar och investerat i nytt. Hedemora var här förra veckan med benägen bil- och skruvhjälp. Eller hjälp kanske är fel ord när han skruvade ihop exakt allt jag hade köpt. Dessutom har jag gjort det mycket nödvändiga inköpet av ny soffklädsel, för efter att ha bott hos Hannes i ett par år var min vita soffklädsel bortom räddning. All klorin i världen hade inte fått den vit igen. Kanske den dummaste idén någonsin att köpa en vit soffa - nu är den mörkgrå.

Det är en del saker kvar att fixa (Kerstin, take notes), som exempelvis gardiner, mattor och upphängning av tavlor. Jag avvaktar dock lite med det, då jag har förstått att man alltid ska ha lite småplock kvar i sin lägenhet. Tror det är någon vidskeplighetsgrej, för alla verkar ju köra med den.

Det känns extremt bra att veta att jag kommer att bo här så länge jag vill (om inte inflyttningsfesten - som kommer att bli av senast i april 2018 - får mig vräkt) och att faktiskt kunna börja få till någon form av inredning. Om det sen blir snyggt eller inte får någon annan (Kerstin antar jag) avgöra.

Jag har varit i London också, men eftersom det har koppling till Arsenal vill jag inte beröra det djupare. Jag hade ju just börjat komma till sans igen.

Skitsport.

In five years time

För ganska exakt fem år sedan kom jag hem till Studentvägen efter ännu en utmattande skollägervecka i Falun. Allt jag ville den där fredagen var att öppna en öl och lägga mig och glo på "På Spåret". Så blev det inte riktigt. Jag drack säkert öl, och tittade sannolikt på kvartsfinalen eller vad det nu var, men över hela fredagsmysinstallationen lade sig en våt filt av ångest. Brevet som jag hade fruktat sedan jag började jobba hade kommit. Brevet med orden "Nu åker du ut gubbtjuv. Packa och dra!". (Eventuellt inte ordagrant så, men andemeningen var ju den.)

Inledningen på 2011 var lite sådär med andra ord. Inom en månad hade jag blivit såväl dumpad som vräkt. Har det någon gång varit befogat att hashtagga tillvaron med #FML så var det då.

Vad jag inte anande då var att det i samma ögonblick som jag hade läst brevet var att en fem år lång ångestkarusell hade påbörjats. Ångest över att inte veta var jag skulle bo annat än för på sin höjd det kommande halvåret. Det var nog lika bra att jag inte visste det då; livet var tillräckligt ångestfyllt som det var.

Med hjälp av en snyfthistoria från Esh, som lägenheten stod skriven på, lyckades jag få bo kvar över sommaren och lösa kontakter tog mig sedan till ett halvår på Höganäsgatan i andra hand. Därefter var det första rundan i Sala Backe tillsammans med Benjamin och Esh innan korttidskontraktet på Erik Almqvistgatan tog vid sommaren 2012. Ett halvår senare kom ett nytt ångestbrev och ett tag såg det ut att gå riktigt åt helvete, men Hannes räddade mig och jag fick bo i hans vardagsrum några månader. Högst ovärdigt, men ändå ganska intressant att praoa studentliv.

Tiden på Djäknegatan blev ett trendbrott, för det var första gången på länge som jag själv kunde välja att flytta och inte bli utkastad. Jag flyttade 400 meter bort till Torkelsgatan där SYV-Susanne upplät sin uthyrningsdel till mig, och där trivdes jag helt okej trots viss trångboddhet och dusch i källaren. Något halvår senare blev det klart att jag inte skulle kunna bo kvar där någon längre tid då Susanne sålde lägenheten och istället styrde Rodny så att jag fick hyra hans tjejs lägenhet i Gottsunda. 

Där fick jag, förutom en ny bild av Gottsunda, husera i närmare tio månader innan hon ville ha tillbaka lägenheten och jag istället flyttade in hos Rodny i mars förra året, för andra rundan i Sala Backe. Här har jag hållit till sedan dess, och gjort det jag har kunnat i lägenhetssökande för att få något eget. Ett rätt tröstlöst projekt. Fram till i torsdags vill säga.

Då, mitt under svensklektion tre för dagen, trillade det in ett mail. "Du erbjuds hyreskontrakt" stod det. "Vad bra" tänkte jag och lade undan mobilen. Sedan var jag tvungen att ta upp den igen och läsa om mailet. Hade jag ens sett rätt? Ja, det verkade stämma. Fem år av en alltmer uppgiven och rotlös känsla började långsamt vittra sönder, likt en Ralph Fiennes i slutet av sista Harry Potter-filmen. Jag var till och med tvungen att ringa och dubbelkolla om det verkligen stämde. Det verkade verkligen vara sant.

33 kvadrat på Kvarngärdet, ungefär tretton sekunder från Max och ytterligare en minut från McDonalds vid fyra mackarna. Nu gäller det att på allvar börja visa karaktär när det känns tråkigt att laga mat.

Jag har firat detta lite försiktigt än så länge, för jag har blivit besviken förr på lägenhetshetsen i Uppsala, så innan kontraktet är påskrivet ska jag väl inte arrangera segerparad. Men det borde vara klart.

På kartan ovan har jag pricka för alla de ställen jag har bott på, men för tydlighetens skull samt också att alla gillar listor och betyg följer här en liten lista med betyg på alla mina Uppsalahem.

1. Oktober 2004-maj 2006: Stockrosgatan

Betyg: 

Kommentar: Inneboende i villa med världens pratsjukaste hyresvärd. Hade inte så mycket att jämföra med, så jag stod ut längre än vad jag borde. Plus för när finske Heikki bodde i andra uthyrningsrummet. Han var lite kul, dels för att han såg så oerhört finsk ut och dels för att han lärde mig finska (har glömt allt tyvärr, inklusive "Jag har kniv"). Han lyssnade dock orimligt mycket på Björk.

2. Maj 2006-augusti 2008: Trädgårdsgatan

Betyg: 

Kommentar: Korridorsrum. Delade kök med tolv andra. Det var tamigfan alltid folk i köket. Kul när man ville vara social, tråkigt när man var bakis och bara ville äta bakismat utan att lyssna på psykologstudenter som diskuterade senaste rönen inom utvecklingspsykologi. Plus för det alldeles utmärka läget - om vi skulle ses på stan klockan 17 gick jag hemifrån kl 17. Minus för arga lappar. Särskilt den skriven av han som eftersökte sin ost. Det var faktiskt Esh som stal den - inte jag.

3. Augusti 2008-augusti 2011: Studentvägen

Betyg: 

Kommentar: Bättre än såhär blir det inte vad gäller studentboenden. Visserligen var det kallt och internet var segt (men vårt nätverk hette Susanne Router! LOL!), men vi hade mycket kul där jag och Esh, och alla andra som kom förbi och hade fest eller tittade på fotboll. Sista året blev dock inget vidare på grund av en långsamt döende relation, men det var knappast lägenhetens fel för den var riktigt bra. Och jag glömmer aldrig Tjuvens pizzeria och snabbköp trettio sekunder från porten.

4. Augusti 2011-December 2011: Höganäsgatan

Betyg: 

Kommentar: Som lägenhet betraktad var den perfekt för mig, och läget var också strålande. Ett minus var att jag tappade bort nyckeln till tvättstugan i oktober och fick gå hem till Hannes för att tvätta. Kuriosa: Josefin bodde på våningen under när hon bodde i Uppsala för hundra år sedan.

5. December 2011-Juli 2012: Brantings torg

Betyg: 

Kommentar: Det var en regelrätt fyra för tre. Jag trivdes ganska bra, och utsåg snabbt Sala Backe till Uppsalas Hipstersvar på Södermalm. Oklart varför. Kanske för att jag just hade lärt mig vad en hipster var. Jag delade med Esh och Benjamin och det funkade bra, förutom den där gången Benjamins sällskap för natten gick in i mitt rum inte bara en utan två gånger en tisdagsnatt. Då var det r i k t i g t dålig stämning i SMS:en nästa dag.

6. Juli 2012-Mars 2013: Almqvistgatan

Betyg: 

Kommentar: Under de flyttar jag hade gjort fram tills dess hade allt gått ut på att jag skulle slänga så mycket som möjligt av allt mitt skit. Det blev ett problem i och med att detta var en trea och jag vid det laget bara hade möbler för en etta. Inredningen blev oerhört minimalistisk. Där var sista gången jag flyttstädade på egen hand, för trots en hel jävla dags fejande fick jag ändå en städräkning på 3000:-.

7. Mars 2013-augusti 2013: Djäknegatan

Betyg: 

Kommentar: Det var absolut ingen fel på att bo med Hannes, men det var också det enda positiva med den här perioden. Jag bodde i vardagsrummet i en av de mest nergångna studentlägenheterna på östra sidan Fyrisån. Hannes roomie Alex spelade Dota hela dagarna och skällde ut sin dator så att det klirrade i den allestädes närvarande smutsdisken i köket var tredje minut. Grannarna under hade fest varje kväll utom fredagar och lördagar. Fy fan.

8. Augusti 2013-maj 2014: Torkelsgatan

Betyg: 

Kommentar: Jag har aldrig bott så trångt som då. Ibland kändes det som att bo i sådan där koffert som Kate Winslet hade med sig på Titanic. Det där med att ha dusch i källaren var också obekvämt. Särskilt på vintern när jag frös ihjäl varje gång jag gick från källaren och upp till rummet. Sedan dess njuter jag varje gång jag har dusch i lägenheten jag bor i. Små krav, men efter det här nomadlivet är jag inte nödbedd.

9. Maj 2014-mars 2015: Rangströms väg

Betyg: 

Kommentar: Jag var lite orolig för att bo i Gottsunda om jag ska vara helt ärlig, men mina fördomar fick sig en törn under tiden där. Jag trivdes bra både i lägenheten och i området. Enda minuset var väl att de som delade ut DN på söndagar aldrig kom till mig vilket ledde till en djup kris mellan mig och distributören. 

10. Mars 2015-februari 2016: Johannesbäcksgatan

Betyg: 

Kommentar: Detta boende har alltid känts som det mest tillfälliga (förutom Djäknegatan). Kanske för att jag aldrig har packat upp mina flyttkartonger, som hela tiden har stått som ett gäng ledsna felskickade väskor i ankomsthallen på Arlanda där i köket. Därför har jag aldrig riktigt gjort mig helt hemmastadd, men jag är givetvis tacksam mot Rodny som har låtit mig bo här i nästan ett år.

This is the year it all will happen

Skottår alltså. Det är något visst med skottår. Jag har alltid varit svag för skottår. Kanske inte så mycket för 1984, dels för de obehagliga orwellska konnotationerna  och dels för att jag inledde året med en konvalencensperiod efter tarmvreden jag ådrog mig där i slutet av -83. 1988 har jag inget att anmärka på (kul med Hannes och det) och 1992 var också minnesvärt (första gången jag såg Dennis Bergkamp live). 1996 var första gången jag såg Arsenal så det var lyckat och 2000 med Y2K-buggen var ju också häftigt att vara med om. -04 och -08 också bra, men 2012 lämnade faktiskt en del att önska. Något av ett mellanskottår. 2016 tror jag dock på något alldeles oerhört.

Jag har genomlevt ännu ett jullov. Det innebar traditionellt julfirande i Lambohov med alla de givna inslagen. Som, till exempel, att mormor kallar mig tjock och fet, att jag och Hannes tar disken efter julbordet och skåpsuper snaps samt att jag, Hannes och Love har ölprovning (den här gången med hipstertema!) och att gömma dillchipsen så att inte pappa äter upp dem. Den här julen hade också tillägget att jag sparkade sönder Elis legorymdskepp och att jag gjorde Edith bekymrad genom att vara i samma rum som henne. Det här med att vara farbror är fan svårt. Jag måste bli bättre på att härda ut det oerhört tråkiga i att leka med småbarn. 2016 - det är då det händer.

Juldagen tillbringades inte enligt traditionen hemma hos Per då han var ofin nog att jobba. Istället hängde jag med Oskar, Erik, Hanna och Jenny i Oskars pappas klassiska lägenhet i Stolplyckan där många klassiska fester har spårat ur genom åren. Vi pratade om allt från risken med att skriva ut sucidala patienter till psykoser och personlighetsklyvning. Det var väldigt festligt. Som jag tänker att 2016 blir.

På annandagen jobbade Per bara kortdag, så då fick jag hänga med honom. Sedan anslöt Vindanalfabet-Indra från sitt julfirande när vi skulle kolla på Southampton-Arsenal innan en massa löst folk som Gollum-Erik, Totti-Swartling, Steve Harper-Daniel och Nettan dök upp. Vi hängde på före detta Plaza, som heter något annat nu, och hade trots resultatet i matchen och att vi inte ens nämnde ordet suicid (vad jag vet, Indra muttrade något i den stilen när Southampton gjorde 4-0) väldigt trevligt. Sedan dök Erik upp och då blev ju stämningen ännu bättre. Vi stängde Plaza och jag och Erik fick ta den klassiska sista bussen från Klostergatan, så som vi alltid gjorde när det begav sig runt skottåret 2002. Vi pratade då om hur bra 2016 kommer att bli.

Sen åkte jag hem och bytte väska innan det var gristidig uppstigning för avresa till London. Jag mötte upp Lander, Liz och Vindanalfabeten på ARN, väntade en extra timme på att flygpersonalen skulle få sovmorgon och drog till London och match mot Bournemouth (2-0). Dagen efter åkte vi till Leeds för lite groundhoppning och matchen mellan Leeds och Derby (2-2) och det var då Indra fick sitt smeknamn. Hon hade inte märkt av den värsta turbulensen sedan Milano-Stockholm 2008 under inflygningen dagen innan - folk skrek verkligen när planet krängde som om vi åkte Earthquaker 3000 på Gröna Lund strax före landningen på Gatwick. Indra märkte ingenting. Jag utgår från att 2016 är fritt från turbulens.

Sedan firade vi nyår på den klassiska italienaren Antonios på Upper Street i Islington. Thomas mötte upp på en pub innan vi gick till restaurangen för en ståtlig, och oerhört dyr, fyrarättersmiddag. Själva nyåret firade vi in med sådan där mousserande prosciutto i gränden utanför Antionios. Jag läste nyårsklockan och allt var väldigt, väldigt uppsluppet. Känns som att det var en försmak på 2016.

Natten drev vi igenom med onödigt mycket sambucca och märkligt många uppladdningar av klassiska fotbollsspelare på Instagram (bara likeraketer visserligen, men ändå ganska stört beteende). På nyårsdagen var det mer dämpad stämning, i alla fall i mitt och Landers hotellrum men sedan gick vi och köpte pizza och då blev det riktigt god stämning igen. Men därefter blev vi så mätta att stämningen dog igen. Jag tänker att den dagen är undantaget som bekräftar regeln för det framgångsrika och lyckade 2016.

Sedan var det en match kvar på resan. Newcastle på Emirates. Vi inledde med en delikat Five Guys-lunch på i Angel innan vi IPA-hipstrade lite på Highbury Brewhouse. Matchen var en gäspning, men Arsenal vann i alla fall. Sedan firade jag och Lander serieledningen på The George innan vi tog slut och åkte hem och somnade med Burger King i hela ansiktet framför Match of the Day. Viktigt med Arsenalsegern trots allt - en bra inledning av 2016 bådar gott för fortsättningen.

Hemresedagen var tröttare än vanligt på grund av dålig sömn natten innan, så det var extremt skönt att komma hem i söndags med vetskapen att jag hade tre arbetsfria dagar framför mig. Som nu tyvärr är slut. Men trots lite söndagsångest kan jag ändå konstatera att om resterande 51 veckor det här året håller lika bra klass som de inledande sex dagarna kommer 2016 bli bästa året hittills.