Det var med blandade känslor jag släppte mina fina odågor till nior för två veckor sedan. Jag skulle ljuga om jag påstod att det har varit tre lätta år, särskilt om man jämför med den relativt lätta resan jag och Tina hade med förra uppsättningen elever, men det var mer vemodigt än vad jag trodde att säga hejdå. Nog för att man sliter på varandra och nog för att jag var trött på att jaga de där eleverna som aldrig ville dyka upp på morgonen. Och nog för jag är genomless på att svara på samma fråga om och om igen när de inte behagade ta in den information jag rapade fram. Om och om igen.
Exempel generiska konversationer på KIK:
Konversation 1
AA: Var är du?
*inget svar*
AA: Well?
Elev: missa bussen
AA: När kommer du till skolan?
Elev: venne snart typ
AA: Ta dig hit så fort som möjligt och meddela mig när du är här.
Elev: aaa
*två timmar senare*
Elev: kmr inte idag *två oklara emojis*
Elev: hittade inte busskortet *fyra oklara emojis*
Elev: hoppas att ja kmr imorrn
AA: *kastar mobilen åt helvete*
Konversation 2
Elev: när börjar vi?
AA: Samma tid som du har börjat på måndagar i tre års tid.
Elev: 9.20?
AA: Nej, kl 9.00.
Elev: Sweet
*En timme senare*
Samma elev: Var ska vi samlas?
AA: I samma sal som vi har varit i den senaste månaden.
Elev: vilken är det?
AA: *skjuter sig själv i huvudet*
Det kanske inte låter som jättejobbigt, men testa att ha de där konversationerna i genomsnitt åtta gånger i veckan i två år så kanske du också känner av det läkarvetenskapen kallar hjärnblödning orsakad av ackumulerad frustration. Jag ska kanske testa att inte ge ut några kontaktuppgifter med nästa klass. Dom får skylla sig själva om de inte är i skolan - problemet är bara att du får jag sitta och ringa föräldrar istället. Vilket tar ännu mer tid.
Det bästa med att börja få lite distans till en avslutad nia (jag behöver nog några veckor till) är dock att alla de där störningsmomenten sakta suddas bort ur minnet. Kvar blir bara de härliga minnena, de som gör det här till det bästa jobb jag kan tänka mig att ha. Diskussioner där jag, som klyschan säger, får lära mig lika mycket som eleverna. Stämningen i klassrummet när jag drar någon halvelak kommentar till en elev som svarar med något ännu mer dräpande. Att se utvecklingen från barn till unga vuxna. Jag skulle inte byta bort det.
Plus att man får presenter när man släpper en nia. Det är också en fördel. I år var skörden oerhört bra. Inte mindre än två Arsenalmatchtröjor, diverse goda ätbara saker och många fina kort med personliga hälsningar. Och blommor givetvis, men som vanligt har jag redan lyckats döda dem alla. Hur kan en blomma torka ut trots att man vattnar den varje dag? Tips till framtida elever: Garderobsblommor. Eller kaktusar. Jag är talanglös på alla andra arter.
Det är alltid separtionsångest när elever slutar, men det har nästan varit värre att acceptera att min fantastiska kollega Tina som jag har kamperat ihop med i sex år ska byta arbetslag. Tur att hon sitter kvar bredvid mig även fortsättningsvis, för annars skulle den förändringen varit för tung att bära nästa läsår.
Utanför jobbet har jag fokuserat på hård träning och hård dekadens i jämn omväxling. Jag betade av en halvmara på drygt två timmar på nationaldagen och tog hand om slutsträckan i Uppsala triathlonstafett förra veckan. Vi kom fyra. Jag uppger inte av hur många lag.
Så här års är det oerhört tilltalande att sitta på uteserveringar och dricka ipor, så det har jag ägnat en hel del tid åt också. Det är tur att det finns många likasinnade i Uppsala som gärna delar det intresset. Nu när semestern är här tror jag att jag ska fortsätta förkovra mig i den hobbyn.
Först ska jag dock fira midsommar i Lindvallen, för enligt svensk lag måste alla medborgare fira midsommar i Dalarna åtminstone en gång i sitt liv. Härmed uppfyller jag min konstitutionella plikt. Först och främst genom att åka tåg och buss i orimliga fem och en halv timma. Att tro att man var 20 igår och gå på Shotsluckan efter Sverigematchen was a bad choice.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar