This is the year it all will happen

Skottår alltså. Det är något visst med skottår. Jag har alltid varit svag för skottår. Kanske inte så mycket för 1984, dels för de obehagliga orwellska konnotationerna  och dels för att jag inledde året med en konvalencensperiod efter tarmvreden jag ådrog mig där i slutet av -83. 1988 har jag inget att anmärka på (kul med Hannes och det) och 1992 var också minnesvärt (första gången jag såg Dennis Bergkamp live). 1996 var första gången jag såg Arsenal så det var lyckat och 2000 med Y2K-buggen var ju också häftigt att vara med om. -04 och -08 också bra, men 2012 lämnade faktiskt en del att önska. Något av ett mellanskottår. 2016 tror jag dock på något alldeles oerhört.

Jag har genomlevt ännu ett jullov. Det innebar traditionellt julfirande i Lambohov med alla de givna inslagen. Som, till exempel, att mormor kallar mig tjock och fet, att jag och Hannes tar disken efter julbordet och skåpsuper snaps samt att jag, Hannes och Love har ölprovning (den här gången med hipstertema!) och att gömma dillchipsen så att inte pappa äter upp dem. Den här julen hade också tillägget att jag sparkade sönder Elis legorymdskepp och att jag gjorde Edith bekymrad genom att vara i samma rum som henne. Det här med att vara farbror är fan svårt. Jag måste bli bättre på att härda ut det oerhört tråkiga i att leka med småbarn. 2016 - det är då det händer.

Juldagen tillbringades inte enligt traditionen hemma hos Per då han var ofin nog att jobba. Istället hängde jag med Oskar, Erik, Hanna och Jenny i Oskars pappas klassiska lägenhet i Stolplyckan där många klassiska fester har spårat ur genom åren. Vi pratade om allt från risken med att skriva ut sucidala patienter till psykoser och personlighetsklyvning. Det var väldigt festligt. Som jag tänker att 2016 blir.

På annandagen jobbade Per bara kortdag, så då fick jag hänga med honom. Sedan anslöt Vindanalfabet-Indra från sitt julfirande när vi skulle kolla på Southampton-Arsenal innan en massa löst folk som Gollum-Erik, Totti-Swartling, Steve Harper-Daniel och Nettan dök upp. Vi hängde på före detta Plaza, som heter något annat nu, och hade trots resultatet i matchen och att vi inte ens nämnde ordet suicid (vad jag vet, Indra muttrade något i den stilen när Southampton gjorde 4-0) väldigt trevligt. Sedan dök Erik upp och då blev ju stämningen ännu bättre. Vi stängde Plaza och jag och Erik fick ta den klassiska sista bussen från Klostergatan, så som vi alltid gjorde när det begav sig runt skottåret 2002. Vi pratade då om hur bra 2016 kommer att bli.

Sen åkte jag hem och bytte väska innan det var gristidig uppstigning för avresa till London. Jag mötte upp Lander, Liz och Vindanalfabeten på ARN, väntade en extra timme på att flygpersonalen skulle få sovmorgon och drog till London och match mot Bournemouth (2-0). Dagen efter åkte vi till Leeds för lite groundhoppning och matchen mellan Leeds och Derby (2-2) och det var då Indra fick sitt smeknamn. Hon hade inte märkt av den värsta turbulensen sedan Milano-Stockholm 2008 under inflygningen dagen innan - folk skrek verkligen när planet krängde som om vi åkte Earthquaker 3000 på Gröna Lund strax före landningen på Gatwick. Indra märkte ingenting. Jag utgår från att 2016 är fritt från turbulens.

Sedan firade vi nyår på den klassiska italienaren Antonios på Upper Street i Islington. Thomas mötte upp på en pub innan vi gick till restaurangen för en ståtlig, och oerhört dyr, fyrarättersmiddag. Själva nyåret firade vi in med sådan där mousserande prosciutto i gränden utanför Antionios. Jag läste nyårsklockan och allt var väldigt, väldigt uppsluppet. Känns som att det var en försmak på 2016.

Natten drev vi igenom med onödigt mycket sambucca och märkligt många uppladdningar av klassiska fotbollsspelare på Instagram (bara likeraketer visserligen, men ändå ganska stört beteende). På nyårsdagen var det mer dämpad stämning, i alla fall i mitt och Landers hotellrum men sedan gick vi och köpte pizza och då blev det riktigt god stämning igen. Men därefter blev vi så mätta att stämningen dog igen. Jag tänker att den dagen är undantaget som bekräftar regeln för det framgångsrika och lyckade 2016.

Sedan var det en match kvar på resan. Newcastle på Emirates. Vi inledde med en delikat Five Guys-lunch på i Angel innan vi IPA-hipstrade lite på Highbury Brewhouse. Matchen var en gäspning, men Arsenal vann i alla fall. Sedan firade jag och Lander serieledningen på The George innan vi tog slut och åkte hem och somnade med Burger King i hela ansiktet framför Match of the Day. Viktigt med Arsenalsegern trots allt - en bra inledning av 2016 bådar gott för fortsättningen.

Hemresedagen var tröttare än vanligt på grund av dålig sömn natten innan, så det var extremt skönt att komma hem i söndags med vetskapen att jag hade tre arbetsfria dagar framför mig. Som nu tyvärr är slut. Men trots lite söndagsångest kan jag ändå konstatera att om resterande 51 veckor det här året håller lika bra klass som de inledande sex dagarna kommer 2016 bli bästa året hittills.